
När britterna lämnade EU uppstod problem. Nu går Nordirland till sitt första regionval efter Brexit. Pelle Rödin skriver om landets historia och varnar för ett kortsiktigt perspektiv.
Den 5 maj går nordirländarna till val för sitt regionala parlament, precis ett sekel sedan Irlands delning. När Storbritannien röstade för att lämna eu följde Nordirland med, fastän en majoritet där ville stanna kvar. Sedan valet 2017 har republikaner och nationalister – det politiska läger som stödjer en förening med resten av Irland – och det unionistiska lägret som vill att Nordirland består som en del av Storbritannien lika många mandat. En tiondel innehas av gröna och socialliberala partier som i praktiken står för status quo men som inte sätter nationsfrågan i förgrunden.
Många fascineras av Nordirlands historia. Det är nära geografiskt. Världslitteraturen och populärkulturen är sprängfylld av referenser till både Storbritannien och Irland. Det är en klassisk David mot Goliathistoria. Men om man går vidare från den mest våldsamma perioden – The troubles från slutet av 60-talet fram till det framgångsrika fredsavtalet 1998 – finns det frågor som sällan diskuteras i Sverige men som ändå är viktiga för förståelse. Hur uppkom konflikten? Och varför har Nordirland trots allt bestått i ett sekel?
Upprinnelsen är på ett sätt inte särskilt svår. Efter ett misslyckat uppror mot den engelska centralmakten i början av 1600-talet flyr och utvisas den regionala eliten i Ulster, Irlands nordligaste provins. England genomför därpå en form av kolonisering där den katolska befolkningen diskrimineras, samtidigt som man stödjer en omfattande invandring av protestanter från Skottland och England. Sedan början av 1700-talet har det som i dag är Nordirland haft en protestantisk majoritet.
Dessa har i och för sig ofta sett sig som både irländare och britter samtidigt men med ett överväldigande stöd för att hela Irland, eller (sedan 1900-talets början) att åtminstone Nordirland ska vara en naturlig och integrerad del av Storbritannien. Denna stabila majoritet för ett brittiskt Nordirland har alltså bestått i drygt 300 år. Det är nästan lika länge som Skåne har varit en del av Sverige.
När den irländska rörelsen för självstyre blev allt starkare i slutet av 1800-talet, och efter en väpnad konflikt runt 1919–1921, skedde en process som slutade med att Irland delades i två. Delningen innebar att Nordirland inkluderar flera områden som är nästan uteslutande katolska. För södra Irland var det en strategisk fördel för framtiden att den katolska minoriteten i Nordirland var relativt stor – det ökade chanserna till en återförening. För de protestantiska unionisterna var det angeläget att Nordirland var stort nog för att bära sig.
De styrande i Storbritannien kunde på pappret hävda att de inte övergav protestanterna på Irland, samtidigt som de i stort kunde bli av med den så kallade irländska frågan som plågat och fällt flera brittiska regeringar. Den irländska eliten å sin sida, dominerades vid självständigheten kraftigt av djupt religiöst konservativa. Att slippa inkludera, strida mot eller kompromissa med en knapp miljon protestanter i norr underlättade det nya nationsbyggarprojektet avsevärt. Delningen var alltså både motvillig och uppskattad på samma gång av de styrande i såväl Dublin som London. Även om man i högtidstalen tvingades säga något annat.
Vem vill bli styrd från London egentligen, om man inte är engelsman?
Varför har då Nordirland bestått i ett sekel, med en hittills stabil och demokratisk majoritet för detta? Vem vill bli styrd från London egentligen, om man inte är engelsman? Det historiska svaret är; fler än som vill bli styrda från Dublin. Förutom den nationella, kulturella och religiösa identiteten behöver man se till det materiella. Framtidsutsikterna. Både en katolsk och en protestantisk arbetare i Nordirland har haft högre lön, bättre social trygghet, bättre jämställdhet och mycket större öppningar mot världen som en del av Storbritannien. Med alla dess brister var Storbritannien ett uppenbart bättre alternativ. Särskilt om man tillhörde arbetarklassen. Särskilt om man var kvinna. Irland var kulturellt nära för många, men socialt och politiskt avskräckande långt in efter andra världskriget. Inte bara för att ekonomin var djupt underutvecklad jämfört med samtliga andra västeuropeiska länder, utan för att den sammanflätade kyrkan och staten också närmast aktivt upprätthöll detta. Materiell social utveckling ansågs mycket mindre viktigt än ”moraliska” eller nationella värden.
Republiken Irland är förstås något helt annat i dag än den var 1930 eller 1970. Men historien, och klassperspektivet, tror jag är nödvändigt att bära med sig. Det behövs för att förstå varför den katolska minoriteten – som sedan nyligen kan vara en majoritet – har varit delad i inställningen om hela ön Irland borde utgöras av ett och samma land. Detta trots kampen mot den institutionaliserade diskrimineringen från de styrande protestanterna. Det behövs för att förstå varför protestanter och utombrittiska invandrare i Nordirland har haft en närmast fullständig uppslutning för att fortsätta att vara en del av Storbritannien.
Allt fler framtidsprofetior om Nordirland efter Brexit går ut på att Storbritannien är på väg att upplösas eller att en återförening av de två Irland är ofrånkomlig. Ofta med en dåligt översminkad skadeglädje över Brexit. Det finns ändå skäl att stå upp för att inte fler konflikter eller sociala problem ska lösas genom att rita om nationsgränser, inte heller i fredstid. Det finns politiska krafter i såväl det nationalistiska, det unionistiska och det växande mer fristående ”lägret” som först och främst fokuserar på jämlikhet, social utveckling och att motverka sekterism. Det är förstås nordirländarnas sak att avgöra det hela, men det är de krafterna som vi utomstående borde vara solidariska med.
Pelle Rödin, socialdemokrat i Järfälla