Har vi dragit lärdomar av pandemin? Riskerar sjukvården att gå samma öde till mötes som svensk skola? I den här essän beskriver Lena Hallengren tillståndet i svensk sjukvård, vad som behöver göras annorlunda och vad som står på spel i höst.
Under hösten 2021 såg jag ett inlägg på Twitter som har fastnat på näthinnan. Det var ett foto på en intensivvårdsambulans. Som bildtext hade den liberala skribenten Hanne Kjöller skrivit följande:
Här står den. Intensivvårdsambulansen, mer som en buss i storlek, bemannad med x antal specialistläkare och y antal specialistsjuksköterskor. För att hämta en svårt sjuk människa. Det kan vara en direktör. Eller en uteliggare. Detta är en av de saker jag älskar med Sverige.
Jag håller med. Säkert utan att tänka på det satte Hanne Kjöller fingret på tre centrala punkter i socialdemokratisk sjukvårdspolitik.
För det första: Vård ska ges efter behov. Inget annat duger. Samhället ska göra allt för att motverka klassklyftor. Ingen ska behöva vara uteliggare. Men svensk sjukvård ska finnas där för alla, bemannad av världens kanske bästa undersköterskor, sjuksköterskor, läkare och andra yrkesgrupper. Alla ska ha jämlik tillgång också till den mest avancerade behandlingen. Som i en intensivvårdsambulans.
En jämlik hälso- och sjukvård kommer inte av sig själv.
För det andra: Vi har en fantastiskt välfungerande högspecialiserad vård. Med intensivvårdsambulanser och med internationellt erkänd toppkompetens vid våra universitetssjukhus. Allt fler överlever svåra cancersjukdomar och allvarliga olyckor. Men basen i svensk sjukvård behöver fungera bättre. Fler behöver få en egen fast läkare på sin vårdcentral. Fler behöver få sin höftoperation eller allergiutredning snabbare. Svensk sjukvård behöver en större kostym. Vi behöver fler vårdplatser på sjukhusen och en mer utbyggd primärvård. Tillgången på personal med rätt kompetens – och deras rätt till bra arbetsmiljö och bra arbetsvillkor – är avgörande.
För det tredje: En jämlik hälso- och sjukvård kommer inte av sig själv. Vi måste ha en stark demokratisk kontroll över välfärden. Jag är djupt oroad för att vården ska gå samma väg som skolan. Där skattepengar läcker utomlands, där bolagen väljer sina patienter och där konkurrens, inte kvalitet, blir driftkraften. Privata vårdgivare erbjuder god vård till många patienter. Vi ska värna valfriheten och alla aktörer med ett genuint engagemang för att bidra till välfärden. Men samhället har ansvar för att alla får vård och att vården ges efter behov. Coronapandemin och Rysslands invasion av Ukraina understryker dessutom vikten av en stark beredskap. Hälso- och sjukvården är av avgörande betydelse i det civila försvaret. Samhället måste därför kunna ha den demokratiska kontroll som krävs. Både till vardags och i kris.
Händelserna de senaste åren påvisar behovet av att bygga en starkare välfärd. Sedan mandatperiodens början har regeringen bland annat höjt de generella statsbidragen till regioner och kommuner permanent med 22,5 miljarder kronor. För detta finns ett grundmurat stöd hos svenska folket. Ingen ropar efter stora utförsäljningar. Ingen vill att det offentliga ska dra sig tillbaka. Utom några av riksdagens partier.
Jag kan tyvärr konstatera att lärdomarna från pandemin inte har fått fäste hos oppositionen till höger. Moderaterna öppnade i höstas upp för utförsäljningar av svenska folkets akutsjukhus. Man verkar helt ointresserad av att i lag trygga principen om vård efter behov – man vill inte reglera de privata sjukvårdsförsäkringarna. I M-styrda, sönderprivatiserade Region Stockholm fick dessutom många i vårdens personal slita extra hårt under pandemin. En mycket stor del av vården hade privatiserats utan att M-styret sett till att de verksamheterna fullt ut kunde mobiliseras under krisen. Självklart väcker det en stark oro.
Kristdemokraterna återkommer ständigt till att partiet vill förstatliga vården. Vad som ska hända sedan är partiet mer förteget om. Men inte handlar det om att göra vården lika tillgänglig i hela Sverige, utan snarare om att göra alla patienter lika tillgängliga för vårdbolagen. På punkt efter punkt föreslår nämligen högerpartierna samma politik som de har drivit igenom på skolområdet. Argumentationen är också påfallande lik: Ju mer verksamhet som överlåts desto bättre. Marknadsinslag är enbart positivt. Vinst krävs för valfrihet.
Beskrivs riskerna exempelvis med att vissa köper sig före genom privata sjukvårdsförsäkringar så kommer motfrågorna: ”Varför bekymra sig? De rör ju en så liten del av vården. Ingen reglering behövs.”
Men alla problem är inte fullt utvecklade redan från början. Det fanns en tid innan skolmarknaden blev just en marknad. Innan skolsegregationen bredde ut sig och betygsinflationen sköt i höjden. Regeringen föreslår nu omfattande åtgärder för att komma till rätta med situationen. Sverige hade haft en bättre och mer jämlik skola i dag om det funnits majoritet för dessa reformer redan för 10–20 år sedan. Det är viktigt att agera i tid.
På vår partikongress i november fattade vi flera viktiga beslut för att vården inte ska gå samma väg till mötes. Vi vill lagstifta om att offentligt drivna akutsjukhus inte ska kunna säljas eller privatiseras. Akutsjukhusen är strategiskt viktiga resurser och bör drivas i offentlig regi. Vårdvalssystem ska inte heller tillåtas avlöva sjukhusen på viktig kompetens. Vi vill se ett förbud mot aggressiv vårdmarknadsföring. Privata sjukvårdsförsäkringar ska inte få användas för att köpa sig före i kön hos offentligfinansierade vårdgivare. Regeringen har tagit emot konkreta lagförslag och har tillsatt en ny utredning för att få kompletterande förslag.
För att utveckla hälso- och sjukvården krävs mer, men principen om att vård ska ges efter behov måste säkras.
Pandemi. Naturkatastrofer. Krig. Stora olyckor. Förr eller senare drabbas vi av kriser. Vi kommer inte att kunna skydda oss mot allt. Men vi måste göra mer för att skydda oss. Knappast någon tycker att det är rimligt att det saknas lager av sjukvårdsprodukter. Och jag är säker på att de allra flesta anser att vi i kris och krig måste kunna använda hälso- och sjukvårdens samlade resurser – oavsett om dessa är offentliga eller privata, regionala eller kommunala. Marknaden löser inte detta. En stark demokratisk kontroll över välfärden är en förutsättning för en bra beredskap och en hög motståndskraft.
Precis som på det militära området går det snabbt att rusta ner men det tar lång tid att bygga upp förmåga.
Regeringen har tillsatt och tagit emot ett stort antal förslag från Utredningen om hälso- och sjukvårdens beredskap. Utifrån dessa har bara sedan i fjol elva skarpa myndighetsuppdrag getts. Det handlar om alltifrån att Socialstyrelsen ska ta fram nationella övningsplaner för katastrofmedicinsk beredskap och civilt försvar till att Läkemedelsverket ska se över möjlig svensk produktion av läkemedel. Regeringen riktar också satsningar i statsbudgeten till att stärka hälso- och sjukvårdens beredskap.
Precis som på det militära området går det snabbt att rusta ner men det tar lång tid att bygga upp förmåga. Vi måste vara ärliga här: Det var fel av både socialdemokratiska och borgerliga regeringar att sänka ambitionerna för det civila försvaret. Sedan 2014 gör vi om och gör rätt, och nu intensifierar vi arbetet.
En förutsättning för en hög kapacitet i kris är en god förmåga till vardags. På hälso- och sjukvårdens område menar jag att det kräver omprövningar av några positioner.
Sverige behöver fler vårdplatser på sjukhusen. Den stora minskningen av antalet vårdplatser de senaste decennierna beror till betydande del på en stark medicinsk utveckling. Fler sjukdomar kan behandlas av primärvården eller till och med förebyggas. Fler patienter som behöver opereras kan komma till sjukhuset på morgonen, opereras och gå hem samma dag. Varje sådant framsteg måste bejakas. Vården blir bättre och patienterna får ett friare liv.
Men samtidigt är läget på flera sjukhus helt enkelt för pressat i dag. Det förekommer för ofta att det vårdas fler patienter än det finns ordinarie vårdplatser till. Det är för vanligt att patienter får vänta länge på akutmottagningen på att få komma till rätt avdelning på sjukhuset. Dessutom är beläggningsgraden för hög: I snitt är 93 till 95 procent av landets sjukhusvårdplatser belagda. Det ger för små marginaler när en kris rullar in. Trycket behöver lätta.
Det är dock svårt att på förhand definiera exakt hur många vårdplatser som behövs. Utvecklingen när det gäller att förebygga sjukdom eller kunna behandla sjukdomar i öppenvården påverkar. Därför kan beläggningsgraden vara ett intressant mått i det fortsatta arbetet med att dimensionera sjukhusvården på ett bra sätt.
Orsaken till dagens höga beläggningsgrad varierar. I exempelvis moderatstyrda Region Stockholm har högermajoriteten utarmat sjukhusen för att i stället prioritera marknadsbaserade vårdvalssystem. På andra håll finns betydande svårigheter att få tag på personal med rätt kompetens.
Regeringen har i enlighet med den beslutade statsbudgeten avsatt medel i år för att stödja regionerna i arbetet med att inrätta fler vårdplatser. Inte minst genom att kunna rekrytera och behålla personal, särskilt sjuksköterskor och undersköterskor.
I dagsläget har vi brist på framför allt sjuksköterskor. Här behövs en kombination av åtgärder: Fler utbildningsplatser och fler VFU-platser så att sjuksköterskestudenterna får den praktik de behöver för att kunna få sin legitimation. Arbetsmiljön och arbetsvillkoren behöver förbättras så att fler väljer att stanna kvar i yrket och på sin arbetsplats. Hälso- och sjukvårdens personal ska inte bara veta att de gör ett fantastiskt viktigt jobb. De ska veta att jobbet ger dem goda möjligheter att trivas och utvecklas.
På kongressen i höstas slog vi fast att särskilda medel bör avsättas för att ta till vara på förslag på förbättringar som de vårdanställda fått från sina erfarenheter under pandemin. Jag är övertygad om att det kommer att ta vården framåt.
Socialdemokraterna i Sveriges Kommuner och Regioner har också tagit fram en personalpolitisk plattform med 24 punkter för att personalen i välfärden ska få bättre arbetsmiljö och förutsättningar på jobbet. Jag rekommenderar alla att ta del av förslagen.
Regeringen har avsatt medel för fler VFU-platser i regioner och kommuner för sjuksköterskestudenter. Antalet utbildningsplatser har ökat och det avsätts årligen 500 miljoner kronor för att sjuksköterskor ska kunna läsa vidare till specialistsjuksköterska med lön under studietiden.
Insatserna är viktiga. Samtliga regioner rapporterar brist på specialistsjuksköterskor, främst barnmorskor, operationssjuksköterskor och intensivvårdssjuksköterskor. Barnmorskor är nödvändiga för en trygg förlossningsvård. Operations- respektive intensivvårdssjuksköterskor har en nyckelroll för att personer vars operation har skjutits upp under pandemin ska kunna få den.
Distriktssköterskor är en annan sjuksköterskespecialitet som det råder stor brist på, vilket också kräver insatser. Distriktssköterskor är mycket viktiga för en välfungerande primärvård inklusive sjukvården inom äldreomsorgen.
Socialstyrelsen och det nationella vårdkompetensrådet har fått i uppdrag av regeringen att återkomma med förslag hur personaltillgången kan stärkas med särskilt fokus på primärvården.
Vi socialdemokrater har också länge drivit på för att stärka primärvården, våra vårdcentraler och hälsocentraler. Vi vill att primärvården ska vara navet i sjukvården, en trygg punkt där det snabbt går att få tid och där man kan få hjälp med det mesta. Digitalt eller fysiskt, beroende på vad som lämpar sig bäst. Den inriktningen är helt rätt. När jag säger att sjukvården måste få en större kostym så menar jag både att vårdplatserna måste bli fler och att primärvården måste bli mer utbyggd.
Tack vare en enastående utveckling av välstånd och välfärd lever allt fler allt längre. Med rätt behandling kan fler leva bra liv, trots kroniska sjukdomar och tillstånd. Samhället måste svara upp mot detta. Hälso- och sjukvården måste få vara högt prioriterad och kunna expandera. Vi vet att det inte bara är moraliskt riktigt, det är samhällsekonomiskt lönsamt.
En fast vårdkontakt och en fast läkare är inte bara bra för den multisjuke äldre.
En sådan investering är att säkra rätten till en fast läkare i primärvården. Här behöver vi socialdemokrater vara ännu tydligare. Vi står upp för den politiken. Vi står upp för att vi vill stärka kontinuiteten i vården och delaktigheten.
En fast vårdkontakt och en fast läkare är inte bara bra för den multisjuke äldre. Tryggheten i en fast kontakt innebär ofta att vården kan förbättras för alla. Onödiga eller kontraproduktiva undersökningar och behandlingar kan undvikas. Och som patient slipper du att berätta samma sak, om och om igen. Samtidigt kan läkarens eller sjuksköterskans etablerade kontakt med patienten innebär att nya symptom upptäcks snabbare. Vägen till rätt behandling kan kortas.
Målet bör vara att alla i Sverige har en egen fast läkare på sin vård- eller hälsocentral. Liksom att läkaren har en avgränsad lista med patienter så att det går att få hjälp i rimlig tid. Alla som behöver det bör också ha en fast vårdkontakt. Det kan vara en sjuksköterska, en fysioterapeut eller en psykolog utifrån vad som bäst passar patientens behov.
Vi måste bygga svensk sjukvård utifrån såväl tillgänglighet som kontinuitet och delaktighet. En sådan ansats förutsätter att fysisk och digital vård byggs samman. De två propositioner som har lagts fram under mandatperioden är viktiga byggstenar.
Vi behöver fortsatt göra mer för att värna tillgängligheten till vården för personer med stora behov. I juni tar jag emot förslag från utredningen om ny äldreomsorgslag om hur den medicinska kompetensen kan stärkas i äldreomsorgen. Jag kan även konstatera att ersättningen till bland annat nätläkare behöver regleras bättre så att behovsprincipen värnas. De som har det största behovet av vård måste ha den bästa tillgången på vård.
Om några månader är det val. Inte bara till riksdagen utan också till kommuner och regioner. Som socialminister ser jag de direkta konsekvenserna av att sju av tio svenskar bor i en region som leds av moderater. Så måste det inte vara. Låt oss kroka arm och vinna de sjukvårdsval som regionvalen är.
I regioner där vi socialdemokrater är i opposition så måste Moderaterna utkrävas ansvar. Och moderater i hela landet måste svara på vilka akutsjukhus det är som de tänker sälja ut om de vinner valet. Partiet nationellt har ju som sagt öppnat för det. Inte särskilt högljutt – även moderater känner väl av stämningarna hos väljarna. Sverigedemokraterna väntas närmast reflexmässigt haka på Moderaterna. Men inte heller de kommer troligen att slå på stora trumman om utförsäljningslinjen. Därför faller det på oss att granska m och sd. Partierna måste bekänna färg. De måste ställas till svars för den politik som de faktiskt går till val på. De måste ta ansvar för den politik de röstar för i riksdag och regionfullmäktige runt om i landet.
Jag tänker på dem som behandlat mig för min bröstcancer.
Mycket stora uppgifter finns framför oss socialdemokrater på hälso- och sjukvårdens område. Vi ska vinna valet, ta tillbaka den demokratiska kontrollen och skydda principen om vård efter behov. Vi ska ge vården en större kostym, säkra rätten till en fast läkare och pressa ner väntetiderna.
Och vi ska jobba stenhårt för att fler ska vilja utbilda sig till ett vårdyrke och för att fler ska vilja stanna kvar i ett vårdyrke.
Oavsett om arbetsplatsen är en vård- eller hälsocentral eller en intensivvårdsambulans, som den i Hanne Kjöllers tweet.
Vi har alla mött vårdpersonal som gjort skillnad. Jag tänker på dem som behandlat mig för min bröstcancer. På sjuksköterskan som vaccinerade mig mot covid-19. På intensivvårdssjuksköterskan Sofia Lindström som jag träffat flera gånger under pandemin och som kämpat för att vårda patienter under mycket svåra förhållanden. Och jag tänker på Åke Åkesson, verksamhetschef på hälsocentralen i Borgholm. Han har sett till att alla patienter där har en fast läkare.
Sverige har världens bästa sjukvårdspersonal. Jag tänker också på patienter jag har mött och som berättat om sina upplevelser av vården. Och på de närstående som ofta berörs lika mycket av sjukdomen som patienten själv.
Hälso- och sjukvård är verkligen inte vilken vara eller tjänst som helst. Den är på liv och död. En grundläggande trygghet. Som alltid ska ges i tid och efter behov. Och därför krävs en god demokratisk kontroll.
Det står vi socialdemokrater för.
Lena Hallengren, socialminister.
