Är den socialdemokratiska moralen aktivistisk eller pragmatisk? Vad innebär ett moraliskt agerande för en politiker, och hur ska vi lyckas välja moraliska politiker? Joel Stade tar inspiration från Machiavelli och Max Webers uppdelning mellan övertygelseetik och ansvarsetik för att beskriva Socialdemokratens moral.
”Socialdemokrater bryr sig bara om makten. De gör och säger vad som krävs för att få svinga ordförandeklubban och bestämma.” Jag gissar att vi alla har hört det här, i media och som anklagelse från politiska motståndare i riks- och kommunpolitiken. Men stämmer det verkligen att S-politiker inte bryr sig om rätt och fel i politiken?
Idén att politik och moral kan och bör skiljas åt kan låta extrem, men den är långt ifrån ny. Under renässansen skrev florentinaren Niccolò Machiavelli (1463–1527) i en lärobok för sin tids politiker att det är bra att framstå som moralisk i politiken, men inte att faktiskt vara det. Alla talar om vikten av ledarens goda moral, hävdar Machiavelli, men i verkligheten är vi bara intresserade av att han får jobbet gjort.
En furste kan inte ”iakttaga allt det som gör att en människa anses vara god, därför att han ofta för att bibehålla sin makt är tvingad att handla mot all trofasthet, barmhärtighet, mänsklighet och gudsfruktan. Således bör han andligen vara beredd att vända sig allteftersom vinden och ödets växlingar tvingar honom och, som jag förut har nämnt, inte avlägsna sig från det goda om det är möjligt, men kunna göra det onda, om han är nödgad till det.” Enligt Machiavelli.
Sitt rykte till trots var Machiavelli faktiskt inte en cyniker utan politiska ideal eller mål.
Machiavellis instrumentella syn på politiken där bara resultatet spelar roll har gett honom ett dåligt rykte. Det fungerar fortfarande att använda hans namn som tillmäle. Någon minns kanske ”Vingåkers Machiavelli”, troligen myntat av någon som kände både beundran och bitterhet inför den sörmländske fursten Göran Persson.
Sitt rykte till trots var Machiavelli faktiskt inte en cyniker utan politiska ideal eller mål. Han drevs av drömmen att ena de sinsemellan stridande stadsstaterna som präglade den italienska halvön på hans tid och fördriva de utländska härar som plågade landet.
De flesta tar avstånd ifrån Machiavellis uppmaning att skilja etiken och politiken åt. Men hur ska de två i så fall förenas? I en berömd föreläsning från 1919 med titeln Politik som yrke presenterade samhällsvetaren Max Weber (1864–1920) två modeller för det. Den ena kallade han övertygelseetik, den andra ansvarsetik.
Weber formulerar det så här:
”Vi måste vara tydliga med att alla etiskt inriktade handlingar kan ledsagas av två fundamentalt olika, oåterkalleligt oförenliga maximer: de kan följa en ’övertygelseetik’ eller en ’ansvarsetik’. Det innebär inte att en övertygelseetik är det samma som ansvarslöshet eller att ansvarsetik saknar övertygelser.”
En övertygelseetiker sätter sina politiska övertygelser främst. Det är den politiska aktivistens moral. Skönheten i de politiska visionerna och ställningstagandena är avgörande. Om dessa inte kan förverkligas är det bättre att avgå än att smutsa ned sig.
Ansvarsetikern bedömer i stället helheten snarare än enskilda frågor och är redo att kompromissa om ideal och utfästelser. Varken det egna samvetet eller givna vallöften är huggna i sten, det är utfallet som sist och slutligen avgör. Det bästa tillåts inte bli det godas fiende.
Så här beskriver Weber den situation politiker står inför i etiskt hänseende:
”Ingen etik i världen kan undkomma det faktum, att för att man ska nå de ’goda’ målen, måste man i många fall räkna med att acceptera moraliskt sett betänkliga eller i alla fall farliga medel, och man måste räkna med möjligheten av – till och med sannolikheten för – att det uppstår onda sidokonsekvenser. Och ingen etik i världen kan avgöra när och i vilken utsträckning som det etiskt goda ändamålet ’helgar’ de etiskt farliga medlen och sidokonsekvenserna.”
Svensk politisk historia innehåller flera exempel på både utpräglade övertygelseetiker och ansvarsetiker. I valrörelsen 1976 var kärnkraftsfrågan het. Centerledaren Thorbjörn Fälldin (1926–2016) lovade att inte medverka i någon regering som byggde nya kärnkraftverk – kärnkraften skulle i stället avvecklas. I en riksdagsdebatt i april det året yttrade han följande, som skulle kunna tjäna som ett credo för övertygelseetiken: ”Ingen statsrådspost kan vara så åtråvärd att jag vore beredd att dagtinga med min övertygelse.”
Fälldin blev efter valet statsminister i en regering med Moderaterna och Folkpartiet. I september 1978 gick han ändå med på att de nybyggda reaktorerna i Ringhals och Forsmark fick laddas. I oktober avgick han.
Den kanske mest framgångsrike ansvarsetiken i svensk politisk historia är en moderat. År 1906 tillträdde Högerpartiets ledare Arvid Lindman (1862–1936) som statsminister. Lindman, som var amiral i flottan, ledde ett parti som var emot demokratiseringen av Sverige: Det räckte gott att rösträtten var förbehållen ett fåtal män med hög inkomst eller mycket egendom. Men Lindman kunde se vartåt det barkade – runt om i Europa infördes lika rösträtt för män och därefter även för kvinnor. I riksdagen drev vänstern, då bestående av liberaler och socialdemokrater, rösträttskravet med allt större kraft. Med det då gällande majoritetsvalsystemet skulle lika rösträtt för män innebära en katastrof för högern – vänsterpartierna skulle vinna de flesta valkretsar och dominera riksdagen fullständigt.
Fälldin blev efter valet statsminister i en regering med Moderaterna och Folkpartiet.
Som den utpräglade ansvarsetiker han var valde ”Amiralen” att göra det bästa av en dålig sits. Han föreslog 1909 en kompromiss där högern accepterade lika rösträtt för män, mot att valsystemet blev proportionellt. Den politiska mitten köpte kompromissen, medan liberaler och socialdemokrater röstade emot. Men Amiralen vann. Med det proportionella valsystemet hade Högern fortfarande en chans att vinna, trots rösträttsreformen. Så kom det sig att det var en statsminister från högern som, mot sin och sitt partis övertygelse, införde allmän rösträtt för män i Sverige.
Lindman lämnade också efter sig ett credo, ett ansvarsetiskt sådant: ”Som varje militär vet finns det understundom anledning att utan att släppa målet ur sikte öfvergiva en position för att intaga en annan.” Att det proportionella valsystemet kommer att tillämpas även i höstens val, 113 år efter Lindmans manöver, illustrerar hans seger.
Det råder inga tvivel vilken typ av politiker Max Weber föredrog. Hans ideal var en professionell politikertyp som förvisso hade ideal och besatt hängivenhet, men som kunde kompromissa. En politiker med distans och förmåga att övervinna sin egen fåfänga. Lidelsefull, ansvarskännande och med sinne för proportioner tyckte Weber att en god politiker skulle vara.
Detta är också, hävdar jag, det socialdemokratiska idealet. Och det är vår ansvarsetik som får medier och våra motståndare att påstå att vi saknar etik helt och hållet, utifrån den felaktiga föreställningen att den enda etiken som finns i politiken är övertygelseetik.
Det senaste tydliga exemplet på övertygelseetik mot ansvarsetik utspelade sig när den kortlivade Anderssonregeringen med S- och MP-ministrar upplöstes den 24 november förra året, några timmar efter att den valts. När riksdagen ställde sig bakom det budgetförslag som m, kd och sd förhandlat fram valde mp att lämna den nya regeringen. Språkröret Märta Stenevi förklarade den gröna linjen:
”Det är inte mp:s uppgift att genomföra en SD-förhandlad budget. Vi har en enig partistyrelse bakom oss om att vi inte kan sitta i en regering på en budget som sd förhandlat fram.”
Ur ett övertygelseetiskt perspektiv är handlandet helt logiskt. sd har varit med och påverkat en budget som riksdagen antar – då måste mp lämna regeringen. Ur ett ansvarsetiskt perspektiv är handlandet däremot helt ologiskt. Att lämna regeringen påverkar inte riksdagens budgetbeslut – ”SD-budgeten” låg fast oavsett om mp stannade eller lämnade. Att avgå innebar att frånhända sig alla möjligheter att påverka hur budgeten implementeras och all annan regeringspolitik. Konsekvenserna av att lämna regeringen är sämre än att sitta kvar och göra det bästa av situationen.
Övertygelseetiken är naturligtvis tung i den stund man måste ta konsekvenserna av sina övertygelser och avgå. Men i grunden är det ganska enkelt att vara övertygelseetiker: man behöver hålla koll på sina egna uppfattningar och utfästelser, agera efter dem och bortse ifrån konsekvenserna.
Att vara ansvarsetiker är däremot svårt. Det kräver att en stor mängd konsekvenser ska bedömas och värderas – vad innebär ett visst beslut för väljarna, för landet eller kommunen, för partiets anseende och för möjligheten att driva andra viktiga politiska frågor? Vad är det bästa på kort och lång sikt?
Hur bör vi då som parti se på alla de politiker som vi nu fyller valsedlarna med och som efter valet ska utses att tjänstgöra i fullmäktigeförsamlingar, nämnder och styrelser? Något enkel ansvarsetisk manual finns inte att utrusta dem med. Att försöka räkna på alla konsekvenser av svåra beslut och hur dessa konsekvenser ska vägas sinsemellan är knappast möjligt.
Det som återstår är att välja politiker som har en förmåga att hantera de svåra etiska avgörandena och en benägenhet att välja rätt. Personer som varken är fega eller dumdristiga, utan modiga. Varken överdrivet ödmjuka eller fåfänga, utan stolta. Personer som helt enkelt besitter dygder, god karaktär och gott omdöme. Dessa dygder är inte medfödda, utan övas upp i skarpt läge och med goda förebilder att efterlikna. Att utse personer som testat att bära ansvar och navigera den svåra ansvarsetiken – även i anspråkslösa uppdrag – är ingen dålig idé.
Men att vara en god politiker handlar inte bara om att representera och brinna, utan om att ta ansvar för helheten.
Föreställningen att man blir en god politiker av att tillägna sig dygder genom att öva och ta efter är inte speciellt poppis i dag. Den uppfattas som omodern. Mer populär är den identitetspolitiska idén att representation är det avgörande – bara en person med ett visst kön eller erfarenhet av rasism kan representera andra med samma kön eller erfarenhet. Populär är också föreställningen att personer med fina meriter från högskolan eller näringslivet efter en kort ”politikerskola” kan skjutas in högt på valsedeln och berika politiken med sina intellektuella förmågor. En annan variant är att överlåta de politiska besluten till hängivna aktivister, människor som är brinnande i tron.
Men att vara en god politiker handlar inte bara om att representera och brinna, utan om att ta ansvar för helheten. Och det ansvaret lär man sig varken på universitetet, i en företagsledning eller som aktivist, utan genom att öva sig i politik och ha goda förebilder.
Så avvisa påståendet om socialdemokrater utan moral. Det finns fler sätt att vara moralisk i politiken än att hålla fast vid enskilda ställningstaganden. Och sök efter kloka personer att sätta på listorna, socialdemokrater som fått tillfälle att utveckla de dygder som gör en omdömesgill och ansvarstagande politiker som har förutsättningar att hantera det svåra hantverk som politiken är.
*I arbetet med texten har jag haft nytta av Leif Lewins bok Ideologi och strategi : svensk politik under 100 år.
Joel Stade, medlem i Tidens redaktionsråd
