Denna text är publicerad i tidskriften Tiden nr 1/2022.
Det brukar heta att segrarna skriver historien. I fallet Bund är det särskilt tydligt. Håkan Blomqvist skriver om den judiska arbetarrörelsen som bekämpade kapitalismen i väst, kommunismen i öst och sionismens idé.
De anlände med spillrorna från den värld som nazismen krossat i öster. Bland tuberkulossjuka och utmärglade lägerfångar i de vita bussarna och båtarna fanns också resterna av den en gång så starka judiska arbetarrörelsen i Polen. Året före kriget hade det socialistiska Bund varit största parti bland judiska väljare i polska storstäder. Med egna fackföreningsavdelningar, ungdomsförbundet Tsukunft (Framtiden), kvinnoförbund, barnorganisationer, idrottsrörelse och kulturorganisationer var Bund en massrörelse med tiotusentals medlemmar och hundratusentals anhängare i den polska arbetarrörelsen. Bund var socialistiskt – och ickesionistiskt.
Rörelsen hade ursprungligen bildats i det ryska imperiet 1897. Genom Polens delningar i slutet av 1700-talet hade miljontals judar hamnat inom det ryska tsardömets gränser. De levde i allmänhet traditionella religiösa liv med handel och småhantverk. Med industrialiseringen proletariserades växande skikt och tog till sig tidens socialistiska budskap. Två månader efter Theodor Herzls första stora sionistkongress i Basel sammanträdde en handfull företrädare för judiska arbetarcirklar i tsarryssland och bildade i stället Der algemeyner yidisher arbeter bund in Lite, Poyln un Rusland. Syftet var att organisera det judiska proletariatet för socialismen, men inte på ryska. Jiddisch var den judiska arbetarklassens språk.
Året därpå var Bund en av initiativtagarna till den ryska socialdemokratin. I dennas interna slitningar ställde sig bundisterna allmänt på mensjevikernas sida men byggde upp en självständig judisk socialistisk rörelse till såväl mensjevikers som bolsjevikers förtret. Genom facklig kamp och organisering av försvarsmiliser mot det sena 1800-talets antijudiska pogromer växte Bund till en masskraft i tsardömets judiska arbetarklass. I revolutionerna 1905 och 1917 spelade bundisterna framträdande roller men ställdes av bolsjevikmakten 1921 inför kravet att antingen uppgå i det segrande kommunistpartiet eller undertryckas.
Bund överlevde dock i det självständiga Polen och kom under 1930-talet att växa i inflytande bland landets tre och en halv miljoner judar. Till skillnad från de judiska medlemmarna i polska socialistpartiet eller kommunisterna förespråkade inte Bund assimilering av den judiska befolkningen, men inte heller sionisternas nationalstatsprojekt. Från sitt bildande i slutet av 1800-talet hade Bund vänt sig emot sionismen som borgerlig och nationalistisk. Att den judiska befolkningens många miljoner skulle emigrera till Palestina eller något annat judiskt hemland uppfattades av Bund som illusoriskt och ett bedrägligt försök att vända de judiska arbetarna bort ifrån den nödvändiga klasskampen.
Kritiken gällde även den framväxande arbetarsionismens budskap om ett socialistiskt Palestina. ”Doikayt”, var bundisternas slagord på jiddisch för ”härhet”. Det var här, på platsen där det judiska proletariatet levde som medborgerliga rättigheter och den socialistiska omvandlingen skulle genomföras. Och det kunde bara ske tillsammans med den polska arbetarklassen, tvärs över skillnader i religion, språk och vad vi i dag kallar etnicitet – men utan att söka eliminera olikheterna. Kulturell autonomi blev det tema Bund förespråkade som alternativ till nationalism.
Här inspirerades Bund av den radikala austromarxismen som inom Österrike-Ungern inte förespråkade nationell avsplittring av dubbelmonarkins olika nationaliteter, utan just kulturell autonomi inom en gemensam förbundsstat. Med jiddisch som språk, kultur och identitet tänkte sig bundisterna att deras socialistiska strävan inte skulle tvingas in i nationalstatsprojekt utan kunna samverka med andra nationaliteter i den socialistiska utveckling som i stället hyvlade ner statsgränsers betydelse.
Mellankrigstidens Polen upplevde också en formidabel utveckling av sekulär och socialistiskt inspirerad jiddischkultur med tidningspress, litteratur, musik och teater för att inte tala om det sekulära skolsystem som bundisterna var med och byggde upp. ”Jiddischland” kom inte längre att bara förknippas med en religiös och traditionsbunden värld, utan med socialism, sekularitet och demokrati.
Till september 1939.
Även före den nazityska invasionen av Polen hade antisemitiska strömningar i det polska samhället börjat göra sig breda. Det var efter en pogrom i Przytyk 1936 och Bunds appell för generalstrejk mot antisemiterna uppbackad av den egna ungdomsmilisen, Tsukunft Shturem, som rörelsen växte allt snabbare. Med Warszawas fall 1939 sökte många av ledarna likt andra socialister och kommunister ta sin tillflykt till den sovjetiska ockupationszon som upprättats i nordöstra Polen – bara för att erfara att den sovjetiska säkerhetstjänsten var minst lika effektiv som den tyska. Bunds ledare greps snabbt och kom senare att avrättas. Rörelsen hade länge stått utanför både den kommunistiska och socialdemokratiska internationalen men anslöt sig i början av 1930-talet till den senare som en radikal vänsterfalang.
Tillsammans med vänstersionister och kommunister organiserade bundisterna en omfattande underjordisk verksamhet i det tyskockuperade Polens getton. Ja, inte bara underjordisk. Det är häpnadsväckande i vilken omfattning de upprätthöll socialistisk studieverksamhet, facklig och kooperativ arbetarorganisering inklusive med demonstrationer och strejker för högre löner och rättvisare ransonering – mitt under den nazityska ockupationsmaktens välde, fram till sommaren 1941. Med den tyska invasionen av Sovjetunionen inleddes den mest mordiska fasen av Förintelsen med massarkebuseringar av tiotusentals judar i öster och den påbörjade ”likvideringen” av judiska getton i Polen. Bundisterna och andra vänsteraktivister sveptes bort i nazistiska mordraider inför den ”slutliga lösningen” året därpå.
Bunds sista stora stund i Europa var upproret i Warszawas getto den 19 april 1943 då endast en liten del av gettots nära halvmiljonen judiska invånare återstod efter transporterna till Treblinka. I försvarskommittén Zob hade de förenats, unga judiska kommunister, vänstersionister och bundister och stupade tillsammans i slutstriden.
Några av de få överlevande befann sig ett par år senare i svenska flyktingläger och sanatorier och försökte, trots personliga förluster, sjukdom och trauman, återknyta kontakten med resterna av sin socialistiska rörelse. Genom Jewish Labor Committee of America, som under inflytande av Bund samlade nära en halv miljon fackligt organierade judiska arbetare i USA, kunde de, en efter en få svar genom brev – eller rent av besök. Det var den socialdemokratiske skribenten Paul Olberg, flykting i Sverige från Tyskland 1933 och dessförinnan från Sovjetryssland, som höll i trådarna. Olberg hade varit medlem i ryskjudiska Bund sedan starten och även i mensjevikernas exilmiljöer. Han hade varit med och byggt upp Arbetarrörelsens flyktinghjälp i Sverige under 1930-talet och utsågs till Jewish Labor Committees representant. Vid sin sida hade han Sara Mehr, Stockholmspolitikern Hjalmar Mehrs mor. Hon hade kommit till Sverige som 17-årig tobaksarbetare och bundist från Grodno i dåvarande Tsarryssland efter en krossad strejk 1904. Tillsammans sökte de stötta och samla de överlevande bundisterna i Sverige under några år efter 1945. Lokalorganisationer bildades på ett tiotal orter med kanske sammanlagt några hundra medlemmar som sökte organisera sig som avdelningar inom det socialdemokratiska partiet och vidmakthålla sin jiddischsocialism.
Med kalla kriget och risken för ett tredje världskrig i början av 1950-talet lämnade de flesta Sverige för att ta sig vidare till större judiska miljöer så långt ifrån Europa som möjligt. Många hamnade i Australien, Argentina, Kanada och USA, ett fåtal i Israel. Som ett världsparti av några tusen bundister spridda i olika väderstreck höll Bund fast vid sin ideologi och motstånd mot såväl kapitalism och kommunism som mot sionismen fram till den internationella samordningens slut på 1990-talet. I dag finns bundistgrupper med varierande aktivitet kring framför allt jiddsichkultur i Melbourne, Paris, London och New York.
Segrarna skriver historien, brukar det heta. I Bunds fall handlade de om Sovjetkommunismen och kapitalismen i väst – men också om sionismen med bildandet av den judiska staten Israel. Och sällan har den besegrades historia begravts så djupt under aska och glömska som Bunds. Är det inte dags att inför nuets alla nationalistiska återvändsgränder ta del av den igen.
Håkan Blomqvist, historiker vid Södertörns Högskola
