Idédebatt och analys som förnyar arbetarrörelsens frihets- och jämlikhetssträvan

Socialistiska Bund - Håkan Blomqvist

Det brukar heta att segrarna skriver historien. I fallet Bund är det särskilt tydligt. Håkan Blomqvist skriver om den judiska arbetarrörelsen som bekämpade kapitalismen i väst, kommunismen i öst och sionismens idé.

 

De anlände med spillrorna från den värld som nazismen krossat i öster. Bland tuberkulossjuka och utmärglade lägerfångar i de vita bussarna och båtarna fanns också resterna av den en gång så starka judiska arbetarrörelsen i Polen. Året före kriget hade det socialistiska Bund varit största parti bland judiska väljare i polska storstäder. Med egna fackföreningsavdelningar, ungdomsförbundet Tsukunft (Framtiden), kvinnoförbund, barnorganisationer, idrottsrörelse och kulturorganisationer var Bund en massrörelse med tiotusentals medlemmar och hundratusentals anhängare i den polska arbetarrörelsen. Bund var socialistiskt – och ickesionistiskt.

Rörelsen hade ursprungligen bildats i det ryska imperiet 1897. Genom Polens delningar i slutet av 1700-talet hade miljontals judar hamnat inom det ryska tsardömets gränser. De levde i allmänhet traditionella religiösa liv med handel och småhantverk. Med industrialiseringen proletariserades växande skikt och tog till sig tidens socialistiska budskap. Två månader efter Theodor Herzls första stora sionistkongress i Basel sammanträdde en handfull företrädare för judiska arbetarcirklar i tsarryssland och bildade i stället Der algemeyner yidisher arbeter bund in Lite, Poyln un Rusland. Syftet var att organisera det judiska proletariatet för socialismen, men inte på ryska. Jiddisch var den judiska arbetarklassens språk.

Året därpå var Bund en av initiativtagarna till den ryska socialdemokratin. I dennas interna slitningar ställde sig bundisterna allmänt på mensjevikernas sida men byggde upp en självständig judisk socialistisk rörelse till såväl mensjevikers som bolsjevikers förtret. Genom facklig kamp och organisering av försvarsmiliser mot det sena 1800-talets antijudiska pogromer växte Bund till en masskraft i tsardömets judiska arbetarklass. I revolutionerna 1905 och 1917 spelade bundisterna framträdande roller men ställdes av bolsjevikmakten 1921 inför kravet att antingen uppgå i det segrande kommunistpartiet eller undertryckas.

 

Bund överlevde dock i det självständiga Polen och kom under 1930-talet att växa i inflytande bland landets tre och en halv miljoner judar. Till skillnad från de judiska medlemmarna i polska socialistpartiet eller kommunisterna förespråkade inte Bund assimilering av den judiska befolkningen, men inte heller sionisternas nationalstatsprojekt. Från sitt bildande i slutet av 1800-talet hade Bund vänt sig emot sionismen som borgerlig och nationalistisk. Att den judiska befolkningens många miljoner skulle emigrera till Palestina eller något annat judiskt hemland uppfattades av Bund som illusoriskt och ett bedrägligt försök att vända de judiska arbetarna bort ifrån den nödvändiga klasskampen.

Kritiken gällde även den framväxande arbetarsionismens budskap om ett socialistiskt Palestina. ”Doikayt”, var bundisternas slagord på jiddisch för ”härhet”. Det var här, på platsen där det judiska proletariatet levde som medborgerliga rättigheter och den socialistiska omvandlingen skulle genomföras. Och det kunde bara ske tillsammans med den polska arbetarklassen, tvärs över skillnader i religion, språk och vad vi i dag kallar etnicitet – men utan att söka eliminera olikheterna. Kulturell autonomi blev det tema Bund förespråkade som alternativ till nationalism.

Här inspirerades Bund av den radikala austromarxismen som inom Österrike-Ungern inte förespråkade nationell avsplittring av dubbelmonarkins olika nationaliteter, utan just kulturell autonomi inom en gemensam förbundsstat. Med jiddisch som språk, kultur och identitet tänkte sig bundisterna att deras socialistiska strävan inte skulle tvingas in i nationalstatsprojekt utan kunna samverka med andra nationaliteter i den socialistiska utveckling som i stället hyvlade ner statsgränsers betydelse.

Mellankrigstidens Polen upplevde också en formidabel utveckling av sekulär och socialistiskt inspirerad jiddischkultur med tidningspress, litteratur, musik och teater för att inte tala om det sekulära skolsystem som bundisterna var med och byggde upp. ”Jiddischland” kom inte längre att bara förknippas med en religiös och traditionsbunden värld, utan med socialism, sekularitet och demokrati…

Det här var ett utdrag ur tidskriften Tiden nr 1/2022. Beställ hem tidningen och hela texten här: https://natverkstan.premium.se/tidskrift/tiden