Frågan om kärnvapen kan verka avlägsen för yngre generationer samtidigt som den blivit smärtsamt aktuell. Lena Hjelm-Wallén sätter ämnet i en historisk kontext, påminner om Alva Myrdals arbete och berättar om möten med en upprörd fransk utrikesminister.
Plötsligt blir kärnvapen något det hotas med. Vladimir Putin har satt de ryska kärnvapnen i beredskap för att förstärka maktspelet som en del i kriget mot Ukraina. Visst det är ett maktspel, men tyvärr inte bara ett spel. Kärnvapen är dödligt allvar.
Själv tillhör jag en generation där kampen mot kärnvapen är en levande del i vårt internationella engagemang. De fruktansvärda konsekvenserna av usa:s användning av kärnvapen över Hiroshima och Nagasaki 1945 får aldrig glömmas. Och får aldrig hända igen.
I förordet till rapporten Gemensam säkerhet skriver Olof Palme: ”Ett totalt kärnvapenkrig skulle innebära en ohygglig förstörelse och kanske till att arten människa helt utplånas.” En seger i ett kärnvapenkrig är omöjlig. Även ett begränsat kärnvapenanvändande riskerar att utveckla sig till ett totalt kärnvapenkrig.
Olof Palme ledde en oberoende nedrustningskommission 1981–82, kallad Palmekommissionen. Deras rapport visar tydligt att kapprustning inte leder till ökad säkerhet utan till motsatsen. Säkerhet måste byggas gemensamt, därav rapportens namn Gemensam säkerhet.
Kommissionens arbete baserades i hög grad på vetenskap. I rapporten läser jag om vad som händer när ett kärnvapen exploderar. Det vita eldskenet som gör människor blinda, den åtföljande hettan som dödar och följs av en explosionsvåg som sveper med sig allt. När eldklotet svalnar förvandlas det till moln, som ser ut som en svamp och är fyllt av radioaktivitet, ett moln som är dödsbringande tusentals kilometer bort och under mycket lång tid.
Jag minns hur Olof Palme vid ett möte med riksdagsgruppens styrelse livfullt och fasansfullt redovisade vad en bomb över Stockholm skulle betyda
Kommissionen redovisar beräkningar om krigets följder i två utvalda städer, Detroit och Leningrad. En kärnvapenbomb över dessa städer uppskattades leda till 470 000 respektive 890 000 döda och ännu fler skadade.
Jag minns hur Olof Palme vid ett möte med riksdagsgruppens styrelse livfullt och fasansfullt redovisade vad en bomb över Stockholm skulle betyda, hur människor i område efter område runt bombnedslaget skulle förgöras och hur radioaktiviteten skulle sprida sig över en stor del av landet.
I dag finns omkring 13000 kärnvapen i världen, varav knappt hälften i Ryssland. Om bara ett enda av dessa skulle användas blev konsekvenserna oöverskådliga med hundratusentals döda och katastrofal förödelse av samhällen och vår livsmiljö.
På 50-talet hade Sverige skaffat sig tekniska möjligheter att skaffa kärnvapen. Men en intensiv kampanj från det socialdemokratiska kvinnoförbundet och dess ordförande Inga Thorsson lyckades övertyga regeringen att avsluta detta arbete. I stället valde arbetarrörelsen att driva kampanj mot kärnvapen och drev på för nedrustning.
I nedrustningskonferensen i Genève pågick ett sådant arbete. Regeringen utsåg en engagerad svensk representant, Alva Myrdal, att leda det svenska arbetet, först med titeln ambassadör och senare som nedrustningsminister. Många med mig var djupt imponerade av hennes arbete. Hennes arbete följdes senare förtjänstfullt upp av Maj Britt Theorin både i nedrustningskommissionen och i andra internationella samarbeten.
1968 kom Alva Myrdal och mina vägar att korsas på ett lite udda sätt. Ecklesiastikminister Olof Palme skulle tillsätta en utredning om relationen stat-kyrka med Alva Myrdal som ordförande och ville ha mig med som en av ledamöterna. Jag hade till min stora förvåning placerats på valbar plats på den västmanländska riksdagslistan. Nu blev jag ännu mer förvånad, jag saknade kunskap om området och hade inga uttalade åsikter om frågan. Bra, sa Olof, det behövs någon med den utgångspunkten i utredningarbetet. Jag hade nog tackat nej om det inte var för att Alva Myrdal skulle leda utredningen. Att få en chans att arbeta nära henne tog överhanden. De många samtalen med Alva om allehanda frågor, inte minst kärnvapen, var verkligen berikande för en ung riksdagsledamot.
I boken Spelet om nedrustningen framhåller Alva Myrdal möjligheterna till nedrustning men redovisar också styrkan hos motkrafterna. Hennes insatser blev så småningom så uppskattade att hon fick Nobels fredspris 1982.
Politiskt såg Myrdal ett ”dårskapens välde” i en värld med kärnvapen förbehållet dåtidens stormakter, som därmed höll all världens folk i sitt grepp. Hon tvivlade många gånger på om USA och Sovjet verkligen menade allvar med nedrustningsförhandlingarna och misstrodde det militärindustriella komplexet. Det hon såg var snarare en ”ömsesidigt överenskommen kapprustning” dem emellan än insatser för nedrustning.
Vanvettet i denna situation var inte bara vapnens förstörelsekraft utan också det fruktansvärda slöseri med resurser som behövdes för mänsklig utveckling, till exempel till hälsa och utbildning. Det som pågick – och fortfarande pågår – är att massförstörelsevapen utvecklas och framställs till allt högre kostnader samtidigt som detta skapar allt större osäkerhet om världens framtid.
Nedrustning är enda vägen framåt.
Alva Myrdals argument mot kärnvapen är fortfarande giltiga. Men denna världsomfattande dårskap står i vår makt att bryta eftersom den helt och hållet är en mänsklig skapelse. Alva Myrdal förvånades över att opinionen inte reagerade mer kraftfullt.
Nedrustning är enda vägen framåt. Det kräver hårt arbete byggt på kunskap och engagemang. Men här finns det inga lättöverkomliga segrar. Därför är det nödvändigt att bära med sig Alva Myrdals ord: ”Det är inte människovärdigt att ge upp.”
Med tanke på kärnvapnens farlighet var och är det nödvändigt att begränsa antalet stater som skaffar sig dessa vapen. 1968 ledde förhandlingarna till framgång och resulterade i ett icke-spridningsfördrag. Nästan alla länder har anslutit sig till detta. Icke-kärnvapenstater förbinder sig att inte skaffa kärnvapen. De fem kärnvapenstater som undertecknat avtalet är USA, Ryssland, Storbritannien, Frankrike och Kina. De har förbundit sig att inte förse andra länder med kärnvapenteknologi. De har också lovat att förhandla om att nedrusta sina kärnvapenarsenaler. Icke-kärnvapenstaterna har följt sin del av avtalet medan kärnvapenstaterna tyvärr inte levt upp till att rusta ner sina kärnvapen.
1998 chockade Indien och Pakistan världen med egna kärnvapenprov. Successivt blev det också allt tydligare att Israel skaffat sig kärnvapen och under senare år har också Nordkorea framträtt som en kärnvapenstat. Dessa länder har heller inte undertecknat icke-spridningsavtalet.
För att följa upp icke-spridningsavtalet anordnas vart femte år en översynskonferens. Som utrikesminister i en icke-kärnvapenstat deltog jag i arbetet 1995 och minns frustrationen över att kärnvapenstaterna inte var villiga att fullfölja sina åtaganden om nedrustning. Tillsammans med sju andra länder lade Sverige fram ett antal mindre men viktiga nedrustningsförslag inom det vi kallade New Agenda Coalition (NAC). De åtta länderna blev dock bara sju eftersom Slovenien drog sig ur. Det var tydligt att påtryckningar förekommit från USA. Den slovenska aspiration att bli Natomedlem ifrågasattes om de var med i arbetet att trycka på kärnvapenstaterna med egna nedrustningsinitiativ.
Efter lång tid av uteblivna framsteg tog civilsamhället saken i egna händer och började arbetet på ett förbud mot kärnvapen. Ett stort antal länder deltog tillsammans med civilsamhället men inte kärnvapenstaterna och inte Natoländerna. En konvention om förbud mot kärnvapen förhandlades dock fram av de övriga länderna. Konventionen kunde träda i kraft i januari 2021 eftersom tillräckligt många länder då hade ratificerat, det vill säga anslutit sig till, avtalet.
I Sverige uppstod en inflammerad diskussion om detta. Med utgångspunkt i socialdemokratins stora engagemang i nedrustningsfrågan var det för många engagerade partivänner självklart att Sverige skulle ratificera avtalet. Men regeringen valde en lägre profil, observatörsstatus. Argumenten var att förbudet blev ett slag i luften när bara icke-kärnvapenstater var med. I stället borde man satsa mer på icke-spridningsfördraget. Dessutom hade texten i avtalet stora brister. Men mest handlade det nog om påtryckningar från USA att avstå från att ansluta sig, även det svenska försvaret varnade för negativa konsekvenser.
Vi som argumenterade för att Sverige skulle ansluta sig till avtalet om kärnvapenförbud var medvetna om att avtalstexten kunde vara tydligare. Vi höll inte med om att icke-spridningsavtalet försvagades genom avtal om förbud mot kärnvapen. Nu är konventionen i kraft. Även om inga kärnvapenstater är med förstärks förhoppningsvis en process som ifrågasätter dessa oförsvarliga massförstörelsevapen, normer förändras och det nödvändiga trycket på nedrustning ökar.
Regeringen har visat sitt engagemang i kärnvapenfrågan på andra sätt, till exempel genom att inrätta ett kunskapscentrum för forskning om kärnvapennedrustning vid Uppsala universitet. Alva Myrdal har fått ge namn åt centrat som helt i hennes anda kommer att sammanföra forskare och praktiker för att underbygga kraven på nedrustning.
Då och då flammar opinionen mot kärnvapen upp. På 1980-talet var oron stor för att medeldistansmissiler skulle placeras i Europa. Därmed skulle Europa kunna bli platsen för kärnvapenkrig. Detta ledde till massiva folkliga manifestationer, ”Bygg en bro för freden”. I Stockholm tågade omkring 100000 människor från Norra Bantorget till ryska och amerikanska ambassaderna. Liknande manifestationer ägde rum i många länder under 80-talet.
Också de franska provsprängningarna av kärnvapen i Polynesien i Stilla havet ledde till en opinionsstorm. Frankrike hade på 80-talet tagit sig friheten att skapa ett ”kärnvapenprovområde” med alla dess risker för radioaktiv strålning. 1995 återupptog Frankrike kärnvapenprovsprängningen på den franska atollen Mururoa. Kritiken blev omfattande, inte minst i Sverige. Margot Wallström, som då var kulturminister och med ett långvarigt engagemang som kärnvapenaktivist, åkte ner till Polynesien och deltog i protesterna på plats. Svenska folket visade tydligt sin åsikt bland annat genom bojkott av franska viner. Detta blev så populärt att även det kungliga slottet slutade servera franska viner.
Under ett möte mellan fyra ögon med den franske utrikesministern fick jag ta emot och bemöta den franska upprördheten.
Den franska regeringen blev mycket irriterad över detta, särskilt gällde det regeringsmedlemmen Margot Wallström. Under ett möte mellan fyra ögon med den franske utrikesministern fick jag ta emot och bemöta den franska upprördheten. Men jag kunde redan då notera att Frankrike nog tagit intryck av omvärldens fördömanden. Efter 192 franska provsprängningar blev denna den sista.
I kampen mot kärnvapen har Sverige genom åren haft en internationellt erkänd ledande roll. Nedrustningsarbetet har byggt på ett omfattande engagemang hos allmänheten, kunskap byggd på vetenskap och starka ledare som varit beredda att satsa tid och kraft på detta.
Putins order om att sätta ryska kärnvapen i beredskap utgör ett hot som inte kan negligeras. I händerna på oberäkneliga maktspelare som Putin och Trump kan kärnvapen få ödesdigra konsekvenser för vår värld. Det är allas vårt ansvar att se till att detta inte får ske. Fler behövs i arbetet att bilda opinion för nedrustning. Målet måste vara att få bort alla kärnvapen.
Lena Hjelm-Wallén, fd utrikesminister
