Joel Stade har läst ”Postliberal Politics” av statsvetaren Adrian Pabst och reflekterar över de liberala idéerna som nått vägs ände, vad som kommer i pandemins kölvatten och om det postliberala samhället är något för socialdemokratin att snegla på.
Kommer du ihåg pandemins första tid? Skräcken för den nya smittan var påtaglig. Men där fanns också något annat. Lappar i vartenda trapphus om människor som frivilligt erbjöd sig att handla och hjälpa grannar i riskgrupper. Vanligt folks arbete lyftes fram och hyllades: plötsligt var sjukvårdspersonalens, transportarbetarnas och de butiksanställdas insats först i nyhetssändningarna. Känslan av att vi var ett samhälle, beroende av varandra, och att vi hade ett gemensamt mål och en gemensam uppgift var påtaglig.
Statsvetaren Adrian Pabst menar att insikterna om gemenskapens betydelse från våren 2020 är viktig och att den bör vägleda oss i hur vi bygger ett nytt samhälle efter pandemin. I boken ”Postliberal Politics” argumenterar han för att de idéer som väglett de västerländska demokratierna de senaste decennierna kommit till vägs ände. Frågan är nu vad som ska komma i stället. Antiliberaler av olika politisk färg vill göra rent hus med allt vad frihet och rättigheter heter – och regimer i länder som Kina och Ryssland håller med.
Pabst beskriver postliberalism som alternativ till både den rådande ordningen och de antiliberala försöken att ersätta den. Det är en idé om ett samhälle som behåller det bästa av det liberalismen bidragit med men som samtidigt omgestaltar samhället i grunden.
Samhället måste bygga på en idé om vad som är ett gott liv och vad som är ett gemensamt bästa, menar Pabst. Den liberala idén att samhället ska vara en tunn ram runt autonoma individer som i konkurrens med varandra söker förverkliga sina egna livsprojekt är feltänkt. Denna idé har gett oss en brist på mening och gemenskap, miljontals ensamma och ett ekonomiskt system som föröder både det globala klimatet och lokalsamhällen runt om i världen. Ekonomin behöver åter vävas in i samhället och produktionen flytta hem menar Pabst. Politiken borde börja i det lokala, platserna där vi bor och arbetar, snarare än i universella principer. Det är varken mer stat eller mer marknad vi behöver, utan gemenskaper i form av folkrörelser, familjer, föreningar och lokala samarbeten av alla slag.
Är postliberalismen vänster eller höger? Pabst tar inte ställning. Vilken folkrörelse eller vilket organiserat ekonomiskt intresse är det som ska omformulera postliberalismen från akademisk idé till politisk verklighet? Pabst har inget svar. Han är djupt kritisk både till efterkrigstidens socialdemokrati, som byggt upp opersonliga välfärdsbyråkratier och saknat förståelse för lokalsamhällets betydelse, och till den marknadsliberala högern, som orsakat ojämlikhet och otrygghet. Påståendet att postliberalism skulle vara samma sak som att ”gå till vänster i ekonomisk politik och till höger i kulturfrågor” underkänner han helt. Trots detta är det svårt att komma runt att det mest utmanande med postliberalismen i Pabst tappning ändå är kritiken av det ekonomiska systemet. Hans krav på värdiga jobb med goda villkor, starka fack och mer lokal produktion är ett totalt ifrågasättande av den marknadsliberala idén om ekonomin…
Det här var ett utdrag ur tidskriften Tiden nr 1/2022. Beställ hem tidningen och hela texten här: https://natverkstan.premium.se/tidskrift/tiden
