Idédebatt och analys som förnyar arbetarrörelsens frihets- och jämlikhetssträvan

Ungdomlig odödlighetskänsla - Minna Höggren

Kommer ”generation corona” veta vad det är att vara odödlig? Minna Höggren skriver om två år där den goda moralen agerat ordförande på varenda tillställning och förlorade ungdomsår.

 

Bäst på att ljudförpacka ungdomlig odödlighetskänsla” skrev musikjournalisten Ida Skovmand om Rebecca och Fionas musik i Sydsvenskan samma år som jag hade min första pojkvän. Jag läste inte tidningen på den tiden men såg citatet vid frukostbordet som jag klippte ut och satte upp på min tavelvägg. En vägg som i övrigt var fylld av polaroidbilder från en resa till London och utskrivna bilder från ett estetiskt tilltalande Tumblr-flöde.

 

Väggarna kläs alltid i längtan och önskan. Det är någonting med att under en lång tid titta upp och kunna stirra och studera en och samma bild som gör att de få kvadraterna man har att röra sig på i sitt tonårsrum känns lite större. Mina tonår bestod till stor del av att konsumera andras tonår. Sandra Beijer var på dagfest i New York, Zara Larsson höll på att slå igenom och Zendaya var fortfarande någon man mest såg på Disneychannel. Men det var något med dom där orden. Att ”ljudförpacka ungdomlig odödlighetskänsla” klingade så varmt i mina öron. Ett lovord om att jag under några år skulle känna mig odödlig, orädd, och att världen var min.

 

Kommer ”generation Corona” veta vad det är att vara odödlig? Vad det är att vara ung och dum, med betoning på dum? I två år har den goda moralen agerat ordförande på varenda tillställning och man kan lätt bli sentimental över förlorade ungdomsår. De åren som ska vara de bästa, de största, de starkaste, har i stället kantats av moralpanik kring antal personer i samma rum och smittspridning i varje gruppchatt…

 

Det här var ett utdrag ur tidskriften Tiden nr 1/2022. Beställ hem tidningen och hela texten här: https://natverkstan.premium.se/tidskrift/tiden