Under de senaste årtiondena har ojämlikheten ökat stort i Sverige. Parallellt har det skett en genomgripande omvandling av vårt samhällssystem, och inte minst vår välfärd, där vi rört oss alltmer mot att problem hanteras med individuella snarare än gemensamma lösningar. Vad innebär det för möjligheterna att bygga ett mer jämlikt samhälle?
Förflyttningen bort från gemensamma lösningar har skett stegvis. Ibland genom aktiva beslut för att försvaga viktiga institutioner – som när regeringen Reinfeldt skar i arbetslöshetsförsäkringen i syfte att individualisera ansvaret för arbetslösheten. Men oftast har det inte handlat om uttalade frontalangrepp utan om att viktiga institutioner och system (medvetet) försummats över tid. Ersättningsnivåerna i flera av socialförsäkringarna har exempelvis inte räknats upp i samma takt som priser eller löner ökat, och de generella statsbidragen till kommunsektorn har inte höjts i takt med att den demografiska utvecklingen gett en ökad kostnad för skola, vård och omsorg.
Samtidigt har nya lager – bestående av allt från privata sjukvårdsförsäkringar, till rutavdrag och investeringssparkonton – lagts ovanpå existerande regelverk och institutioner.
När de nya lagren först introducerats har de kanske framstått som smärre förändringar av existerande system. Men när den generella välfärden försvagats har de nya lagren blivit alltmer dominerande. Breda grupper av medel- och höginkomsttagare har bytt logik…
Det här var ett utdrag ur tidskriften Tiden nr 1/2022. Beställ hem tidningen och hela texten här: https://natverkstan.premium.se/tidskrift/tiden
