Idédebatt och analys som förnyar arbetarrörelsens frihets- och jämlikhetssträvan

Vår uppgift är större än den största reformen - Lisa Nåbo

Uppgiften var att skriva om socialdemokratins nästa stora reform. I stället fick Tiden en text om varför ingen enskild reform räcker, en generation uppvuxen med kriser och den sociala revolutionen. Lisa Nåbo skriver om vår tids politiska uppgift.

 

När Tidens chefredaktör Payam ställde frågan om jag ville skriva om nästa stora reform som socialdemokratin kan gå till val på så tackade jag ja.

Sen bröt kriget ut.

I skrivande stund kommer jag på mig själv mitt i den radikala handlingen att hoppas på en ljus framtid. Jag kommer på mig själv med att för en sekund våga hoppas på att sakernas tillstånd kommer vända till det bättre. Tanken är främmande, och lite läskig. Min generation har nämligen lärt sig att hopp sällan leder till annat än besvikelse.

I stället för att skriva om nästa stora reform bestämmer jag mig för att kasta av de dagspolitiska hänsynens bojor. Målet för arbetarrörelsen måste vara att säkerställa den trygghet vi i Sverige länge tagit för given samtidigt som vi bygger ett annat samhälle, ett bättre samhälle. För den generation jag tillhör kommer det inte räcka med en enskild politisk reform som är möjlig inom ramen för senaste årens politiska klimat. Min generation kommer behöva ett projekt som tar sig an alla de kriser vi fått i vårt knä.

Jämlikhetskrisen

Under min tid på Berzeliusskolan i Linköping fick jag uppleva min första globala kris. Det internationella finansiella systemet höll på att falla ihop som ett korthus. Ren gambling med hushållens besparingar som insats satte världsekonomin i gungning. Räddningen blev att tömma penningpolitikens arsenal. Centralbanker världen över dränkte finansmarknaderna med gratis pengar som en hjärtstartare. Det dröjde inte länge innan de som försatt oss i krisen var rikare än innan. Men runt om i världen hade vanliga människor förlorat sina jobb, sina tillgångar och sina hem. I Sverige har vi inte vid något tillfälle lyckats få ner arbetslösheten lägre än vad den var när finanskrisen briserade.

Segregationskrisen

Hösten 2015 var vi många som kände vrede och sorg. Bilderna på människor som riskerat sina liv för en ny chans i Europa. Barnen som aldrig kom i land med livet i behåll. En mänsklig tragedi som endast kunde undvikas genom ett sammanhållet svar. Men Sverige och Tyskland lämnades ensamma. Och kommuner som Malmö, Södertälje och Filipstad fick bära det tyngsta ansvaret.

Decennier av bristande statligt intresse för integrationen satte stopp. Att dra i den migrationspolitiska handbromsen blev oundvikligt. Sverige var inte längre enat i viljan att ge människor på flykt en fristad. Splittring är det nya normala. Valet 2018 visade att svenska folket både ser väldigt annorlunda på problemen vi möter som ett samhälle, och att de politiska svaren är mer splittrade än på länge.

 

Vårdkrisen

Mer än sex miljoner människor döda, av dessa 17500 svenskar i skrivande stund. Berättelser om dödsfall som hade gått att undvika om vården inte varit kroniskt överbelastad och vårdens personal överarbetad. Friheter som vi behövt ge upp i solidaritet med de som riskerade livet om smittan kom för nära och första linjens arbetare. Isolering som skapat sprickor i vårt psykiska välbefinnande. Pandemin har blottat våra individuella svagheter och välfärdens sjukdomar. Vi har genomlevt ett kollektivt trauma och fått sår på samhällskroppen som kommer ta tid att läka ihop…

Det här var ett utdrag ur tidskriften Tiden nr 1/2022. Beställ hem tidningen och hela texten här: https://natverkstan.premium.se/tidskrift/tiden