Den här texten är publicerad i tidskriften Tiden nr 1/2022.
Den 10 april hålls den första omgången av det franska presidentvalet. Staffan Dahl skriver om det politiska läget i landet, president Macrons strategi och om hur kriget kan påverka franska valet.
Det finns flera skäl till varför kommande val i Frankrike är särskilt intressant att följa. Landet har länge varit ett högerradikalt laboratorium och ett av de första länderna i Västeuropa med ett stort högerextremt parti. Denna gång finns två högerextrema kandidater med delvis olika framtoning. Frankrike är också tillsammans med Tyskland ett avgörande land för eu och tillräckligt stort för att nationella frågor ska spilla över på EU:s dagordning. Som en av två betydande militärmakter i Europa har man satt tonen för EU:s växande försvarssamarbete.
I en intressant artikel i New Statesman (25.08.2021) pekar Jeremy Cliffe ut hur (väst)världen efter finanskrisen och med klimatförändringarna i åtanke blivit alltmer fransk, i ett steg bort från laissez-faire och mot starkare offentlig styrning. Slutligen blir valet det första betydande i ett europeiskt land efter Rysslands invasion av Ukraina.
Valet avgörs i två omgångar. De två kandidaterna med flest antal röster i första omgången går vidare till den andra omgången. Detta system förklarar något som kan verka som förbryllande: hur Macron (jämfört med tidigare presidenter) kan ha höga popularitetssiffror och samtidigt mötas av så stora protester. Presidentvalet följs sedan av val till nationalförsamlingen i juni, där resultaten oftast går i linje med presidentvalets.
Det första steget för att bli en presidentkandidat är att samla ihop ”sponsorskap” från 500 borgmästare. Tidsfristen för detta var 4 mars och de som klarat denna spärr är: Emmanuel Macron, Valerie Pécresse (Republikanerna), Marine Le Pen (Nationell Samling), Eric Zemmour (rörelsen ”Återerövring”) Yannick Jadot (de Gröna), Anne Hidalgo (Socialistpartiet), Fabien Roussel (kommunistpartiet), Jean Lassalle (oberoende högerkandidat), Nicolas Dupont-Aignan (”suveränist” till höger) samt Nathalie Arthaud (trotskistpartiet).
Den ryska invasionen av Ukraina har förändrat den politiska spelplanen.
Eter att Macron i valet 2017 helt lyckades utmanövrera det socialdemokratiska socialistpartiet (ps) så präglas det partipolitiska landskapet i Frankrike numera av en tydlig fragmentering. Efter senaste valet gick en rad företrädare för ps över till Macrons rörelse, däribland utrikesministern Jean-Yves Le Drian. Under den gångna mandatperioden har Macron tagit sikte på Frankrikes traditionellt andra stora maktparti, högerpartiet Republikanerna. Genom ministerutnämningar och en mer högerinriktad politik så har han lyckats vinna över många väljare. Denna strategi är heller inte en slump. Frankrike beskrivs ibland som ett vänsterland som röstar höger. I en undersökning från 2020 beskrev sig 13 procent som vänster och 39 procent som höger.
Den ryska invasionen av Ukraina har förändrat den politiska spelplanen. I opinionsundersökningar så är Ukraina nu den näst viktigaste politiska frågan, efter köpkraft men före miljön. Effekter har redan börjat synas i opinionen med små minskningar för de kandidater som har en historia av att ta Putins parti, i synnerhet Le Pen, Zemmour och Mélenchon. Le Pen och Mélenchon har försökt skademinimera och markera distans mot Putin. Frågan är om de kommer lyckas eller om de fortsatt ”straffas” i opinionen. Eftersom utrikespolitik är presidentens ansvar så kommer Macron i vilket fall ha en fördel. Även om de många diplomatiska öppningarna mot Putin inte fått resultat, så är det troligt att många väljare uppskattar hans aktivitet och att Frankrike tagit en ledande roll.
I opinionsundersökningar från det senaste halvåret så är det mest slående Macrons jämnhet, nästan alltid kring 24 procent och alltid först. På grund av detta så har han avvaktat med att tillkännage sin kandidatur. I ett direktsänt tal till franska folket med anledning av kriget i Ukraina fick man en inblick i vad som kommer bli temat för hans återvalskampanj: vikten av att skapa ett geopolitiskt starkare Europa som kan ta ansvar för sin egen säkerhet. Här kan Macron till viss del hävda att han fått rätt när han tidigare drivit på för EU:s ”strategiska oberoende”. Detta är en huvudprioriteringarna under det franska ordförandeskapet i eu (som varar fram till juli och som annars sannolikt utgjort en stor del av hans kampanj).
Utöver utrikespolitiken så har Macron ett par andra fördelar. Frankrike har kommit ut ur covidkrisen bättre än andra större ekonomier och har hyllats av ekonomen Paul Krugman för sin krispolitik. Efter inledande problem med hanteringen av covid-19 så kan Macron också peka på en framgångsrik vaccinationskampanj (med tidigt krav på vaccinpass för att gå på bio, restauranger etcetera som ett sätt att få folk att vaccinera sig). Vad gäller köpkraften, som potentiellt skulle kunna bli en svårare fråga för Macron, så har den offentliga debatten mest handlat om löner, där något förenklat partier till vänster vill höja minimilönen medan partier till höger vill sänka arbetsgivaravgifter. Inget av detta adresserar ett av de huvudsakliga problemen: att över 10 procent av fransmännen uppbär minimilön, en hög andel jämfört med andra länder. Det saknas även förslag mot ojämlikheten mellan regioner och klyftan stad-land (särskilt mellan Paris och övriga landet).
Den som sannolikt har störst chans att slå Macron är högerpartiets Valérie Pécresse, ordförande i Parisregionen som har beskrivit sig själv som ”två tredjedelar Merkel och en tredjedel Thatcher”. Hon har dock haft svårt att lyfta i opinionen och att hitta rätt tonträff för att attrahera både borgerliga mittenväljare och väljare längre till höger. Det är därför en öppen fråga om hon når den andra omgången.
En stor del av debatten har i stället kretsat kring de två högerextrema kandidaterna Marine Le Pen och Eric Zemmour. Le Pen behöver ingen introduktion men Zemmour är en polemiker, ständigt närvarande i debattprogram och tidigare krönikör i Le Figaro. Framför allt är han expert på att presentera rasistiska idéer med en intellektuell air och har flera gånger dömts för hets mot folkgrupp. Delvis attraherar de olika väljargrupper: Le Pen är mer framgångsrik hos traditionell arbetarklass, Zemmour bland akademisk medel- och överklass. Just nu råder bitter kamp mellan de båda, förstärkt av en ström av avhopp från Le Pen till Zemmour.
Motsvarande problem finns även till vänster där mycket av den tidiga debatten har kretsat kring försök att enas kring en kandidat som skulle kunna nå den andra omgången. Efter att ha fått flest röster i en något märklig aktivistkampanj kallad ”det folkliga primärvalet” så försökte den före detta justitieministern (under Hollande) Christiane Taubira att bli kandidat för hela vänstern. På grund av brist på stöd från ett politiskt parti så misslyckades hon med att få de 500 signaturer från borgmästare som krävs.
Anne Hidalgo, Paris borgmästare som är det socialdemokratiska socialistpartiets kandidat, har även hon haft svårt att lyfta.
Bland vänsterkandidaterna ligger Jean-Luc Mélenchon högst i opinionsundersökningar. Hans största framgång kom i förra presidentvalet där han nådde 19,58 procent. Trots att han gynnas av att vara ett känt namn har han denna gång fastnat kring 10 procent. Till vänstern räknas också Yannick Jadot, Europaparlamentariker som vann de grönas primärval men som inte lyckats slå igenom i opinionen.
Anne Hidalgo, Paris borgmästare som är det socialdemokratiska socialistpartiets kandidat, har även hon haft svårt att lyfta. Ett problem är att hon sannolikt inte är så välkänd utanför Paris men också att de olika miljösatsningar som hon gjort, däribland cykelbanor och begränsning av biltrafik, har gjort henne kontroversiell även i Paris. De låga opinionssiffrorna är självklart också en reflektion av socialistpartiets kris där man saknar både kraftfulla nya politiska förslag och trovärdighet att genomföra dem. Arvet från Francois Hollande, vars impopularitet på slutet var rekordstort, har varit svårt att skaka av. Därtill har rollen som opposition mot Macron varit svår och man har ofta hamnat i Mélenchons skugga.
Den dystra slutsatsen är därför att det finns lite som tyder på att Frankrike ska följa trenden från Norden, Tyskland och Portugal och bli nästa land där socialdemokrater vinner makten. Det återstår att se vilka lärdomar socialistpartiet drar och om man kommer ha styrka nog att komma tillbaka till parlamentsvalen.
Staffan Dahl, tjänsteman på den socialdemokratiska partigruppen i Europaparlamentet
