Idédebatt och analys som förnyar arbetarrörelsens frihets- och jämlikhetssträvan

Alliansfriheten är snart passé - Anders Eriksson

Försvars- och säkerhetspolitikens syfte är att skydda Sverige och svenska intressen. I den här texten menar Anders Eriksson att det i dag innebär ett starkare militärt försvar, ett mer robust samhälle och en omprövning av alliansfriheten.

 

Vi är två veckor in i Rysslands brutala krig i Ukraina. Bilderna från Kharkiv, Kyiv, Mariupol, Sumy och många andra platser sköljer över oss i nyhetsflödet. Ukrainas grannländer förbereder sig för såväl en förvärrad hotbild, som för att ta emot de miljontals ukrainare som nu drivs på flykt av Putins vanvettiga bombande av sjukhus, kulturarv och bostadsområden.

Vi vet inte hur kriget i Ukraina kommer att utvecklas eller hur det i förlängningen kommer att påverka oss. Men vi vet att den europeiska säkerhetsordning som växt fram efter det kalla krigets slut nu inte bara är utmanad, den är med all sannolikhet raserad och vi vet inte vad som kommer att komma i dess ställe.

Den nya situationen kräver att vi socialdemokrater förmår att formulera en hållbar politik för trygghet och säkerhet i en orolig tid. Jag kommer här att skissa på tre delar jag tror behöver vara bärande i en sådan politik: ett starkare militärt försvar, ett mer robust samhälle och en omprövning av alliansfriheten som grund för vår säkerhetspolitik.

För det första måste vårt militära försvar bli starkare. Regeringen har konstaterat att vi inte kan utesluta ett väpnat angrepp och händelserna i Ukraina visar att det, tyvärr, inte är något som tillhör historien. Därför behöver vi ett militärt försvar som kan möta ett väpnat angrepp och det måste bli starkare. Regeringens besked om att anslagen till det militära försvaret ska motsvara 2 procent av bruttonationalprodukten är klokt, men det måste även följas med en tydlig inriktning. En sådan inriktning behöver bestå av flera delar. Dels behöver vi ett starkt flygvapen, en stark flotta och ett kraftfullt luftförsvar som kan göra det svårt att ens komma in på svenskt territorium. På så sätt kan vårt försvar avskräcka en angripare från att anfalla oss och därmed minska risken för att vi blir utsatta för ett väpnat angrepp.

Men vi måste också satsa på att kunna slå mot en ockupant, om det värsta händer och vårt så kallade skalförsvar faller och en angripare lyckas ta sig in och etablera sig på vårt territorium. Även här visar Ukraina att vi behöver såväl teknologiskt avancerade markstridskrafter som ett något mindre teknologiskt avancerat hemvärn, men som i sin tur bygger på volym och en påtaglig lokalkännedom.

Utöver den hårda militära förmågan, behöver vi göra försvaret av landet till en angelägenhet för fler. Här är värnplikten en betydande del, men även de många frivilliga försvarsorganisationer som finns och som bidrar till både den militära förmågan och att det militära försvaret får en förankring i folkdjupet. Detta måste vi fortsätta utveckla.

På samma sätt är vår livsmedelsberedskap i kris och krig beroende av att vi har en robust livsmedelskedja även i vardagen. Om vårt jordbruk och vår livsmedelsindustri får svårt att verka i vardagen, kommer det att vara svårt att försörja oss med livsmedel i kris och krig. Jag tror att jordbrukspolitiken måste inriktas så att den strävar mot att säkra Sveriges försörjningsförmåga, även om det går emot marknadsliberala principer. På samma sätt måste vi resonera när det kommer till energipolitiken, näringspolitiken och flera andra områden som berör vår samlade försörjningsförmåga. Vi kan inte upprätthålla en nödvändig försörjning i kris och krig om vi tillåter att samhällsviktiga verksamheter blir allt för sårbara till följd av kortsiktig ekonomisk rationalitet eller marknadsliberala principer.

Vi behöver med andra ord bygga ett robust samhälle så att vi kan stå pall när krisen kommer….

Det här var ett utdrag ur tidskriften Tiden nr 1/2022. Beställ hem tidningen och hela texten här: https://natverkstan.premium.se/tidskrift/tiden