Minna Höggren har sett filmen Jag är Zlatan och skriver om förortspojken som fortsatte stjäla cyklar. Den här texten är publicerad i tidskriften Tiden nr 2, 2022.
I Malmö får man räkna med att ens cykel blir stulen. Det är en del av kretsloppet och det är inget att bli upprörd över. Antingen dyker den upp några dagar senare, eller så hittar man en annan olåst cykel som tar en hem genom Pildammsparken.
Jag är Zlatan är kanske den bästa (eller enda) filmen som gjorts om Malmö. Trots att kommunen under produktionen inte gjorde det lätt för filmteamet att skildra Zlatan Ibrahimović uppväxt i Rosengård, så är det svårt att inte känna en enorm kärlek till staden när jag ser den på duken. För låt oss avhandla en sak så snabbt som möjligt: att porträttera Zlatan är och kommer alltid att vara att porträttera Malmö. Han är den bästa symbolen för stadens dna, det fula och det fina. Det vackra och det sorgliga. Allt ryms i Zlatan.
När Zlatan som barn spelas av Dominic Andersson Bajraktati har han skilda föräldrar med viss alkoholproblematik. Han är en bråkig unge som lärarna hökar över. Specialläraren Annelie sätts in i klassen för att hålla koll på ungen som provoceras så pass att han skjuter en innebandyboll i hennes ansikte. ”Hon får skylla sig själv”, säger han på bred invandrarskånska. Han spelar fotboll på gården (som nu blivit turistattraktion för fotbollsälskande stockholmare) och snor en cykel när pappan inte kan skjutsa honom till träningen.
När den vuxne Zlatan (som spelas av briljanta Granit Rushiti) flyttats till Malmö FF:s juniorlag går han på Borgarskolan och vill ha andra kläder för att inte hamna allra längst ner i hierarkin. Han är intresserad av tjejen som heter typ Elin/Emma/Sara eller i alla fall ser ut som en sådan, och när hon inte dyker upp till deras dejt blir han förbannad och skallar en lagkamrat under en träning. Andra föräldrar i laget vill få bort denna fula ankunge. Men det är egentligen enda gången i filmen som den rasism som vi vet präglat Zlatans liv får utrymme och nämns med sitt rätta namn. Han snor sin tränares cykel som hämnd och verkar oberörd när han hotas med att bli avstängd från laget.
Malmö är en politisk stad som präglats av skjutningar, flyktingkrisen 2015 och segregation. Men det är också den enda storstad i Sverige där människor från alla delar av staden, eller snarare världen, hänger på samma ställen och dyrkar samma falafel. Det är ett narrativ som är lika närvarande som det om skillnaderna som finns i staden.
I Jonathan Johanssons låt Alla helveten sjunger han ”Från stadion hördes alla vrål. Ut till Limhamn och till Rosengård, Och Ibrahimović såg regnbågarna över pildammarna…” Ofta används dessa stadsdelar som motsatsord både på grund av var de ligger rent geografiskt men också deras sociala skillnader. I en del av filmen är Zlatan ute och löptränar med laget nere vid vattnet i Limhamn där jag och mina kompisar badade när vi var små. Under löprundan viker Zlatan och Tony Flygare av och hoppar på bussen, så medan laget springer vidare sitter Zlatan på bussen och skrattar åt de dumma lagmedlemmarna som kämpar förgäves. Det gäller att vara smart.
Allt i filmen blir symboliskt, i alla fall i mina Malmö-ögon. Zlatan är det framgångsexempel som befäster idén om att allt är möjligt i Socialdemokraternas Sverige. Samtidigt vet vi att social stigmatisering likaväl kan omvandlas till ett mentalt hinder som gör klassresor till ett minne blott.
Även om Jag är Zlatan inte riktigt ger det själsliga djup jag skulle vilja ha slutar den där berättelser om Zlatan börjar. Han ska få spela i A-laget, bli störst, bäst och vackrast, och när han åker hem från glädjebeskedet som förändrar hans liv, ser han en hoj och vad han gör? Det vet ni vid det här laget.
Minna Höggren, medlem i Tidens redaktionsråd
