I centrum för högerextrem ideologi finns föreställningen om ett folkutbyte, att vita människor håller på att bytas ut i de länder som anses tillhöra vita. Jan Christer Mattsson skriver om vad vissa sverigedemokrater menar när de skriver segra eller dö.
I grund och botten är det ointressant om föreställningen grundar sig i tron på att vita är överlägsna genom sitt dna eller sin kultur, i båda fallen är föreställningen essentialistisk: det vill säga man anser att vitas överlägsenhet är medfödd, genetiskt eller kulturell, och där med inte överförbar till andra grupper.
En doxa är en åsiktsgemenskap, en djupt förankrad och intuitivt delad upplevelse av hur världen är beskaffad. Doxan är därmed en del av individens livsvärld, det vill säga hur man förstår världen, sig själv och sin roll i denna värld.
För många år sedan lyssnade jag på en valdebatt i en gymnasieskola där Sverigedemokraterna medverkade. Det var under 90-talets första hälft så deras deltagande var lika förvånande som det var självklart att de hade med sig en brokig skara av anhängare, bland dessa ett gäng skinnskallar.
Under denna period spred Sverigedemokraterna ett tämligen uppmärksammat flygblad om invandringens kostnader i vilket lögner blandades med korrekt statistik, men som redovisades på ett orimligt sätt. Ett simpelt grepp, men retoriskt krävande för den som skulle bemöta flygbladets innehåll. Det tar tid att källkritiskt och med sakliga argument besvara påståenden i vilka sanningar, lögner och förvrängd statistik blandas. Övriga debattörer hade därmed uppenbara problem med att diskutera dessa påståenden. Alla utom en folkpartist.
Denne hade stött på flygbladet tidigare och kunde på ett tydligt och humoristiskt sätt bemöta påståendena och fick därmed ett övertag i debatten. Förvånad av avklädningen framstod sverigedemokraten till synes uppgiven och hade inget mer att tillföra. Han vänder sig då mot sin supporterskara, som också såg molokna ut, och lyfter sitt vattenglas och skriker ”Skål” åt dem, varpå de jublar högljutt.
Jag tänker ofta på denna scen och upplever att den blivit typisk för vår samtid. Hur noga genomtänkt något än är och hur pedagogiskt det än framförs, finns det inget som inte kan avfärdas med en ironisk meme eller en förminskande tweet, vilka i dag representerar det innehållsmässigt meningslöst höjda vattenglaset. Hur hamnade vi i en tid då budskapets innehåll, det vill säga dess förankring i verklighet, underordnas yvigt svallande känslor?
Ett av de främsta hoten mot vår demokrati är ett medvetet omintetgörande av såväl ett politiskt samtal som en debatt med hjälp av en ”goddag-yxskaft”-retorik. Drivkraften i denna nya form av politiska samtal kan säkert sökas på flera håll, men ett av de stora bidragen kommer från en politisk nynationalism. Idéer och grupperingar i västvärlden, som traditionellt har betecknats som högerextrema, har positionerat sig i en ny politisk diskurs.
De har ett sätt att tala om samhället som i grunden utmanar den liberala demokratins utgångspunkter i individuella rättigheter och individuellt ansvar. Diskursen är djupt förankrad i en gemensam social praktik som inbegriper retoriska figurer om apokalyptiska hot mot nationen, nedlåtande ironiska beskrivningar av motståndare och djupt rasistiska beskrivningar av ”den andre”. Denna nynationalisms sociala praktik produceras, reproduceras och normaliseras tills vi alla vänjer oss vid den. Vi lär oss att veta vad vi kan säga och när vi ska vara tysta för att undgå att fastna i dess spefulla uttryck och bli en meme, förminskad i en tweet eller på annat sätt manad till tystnad.
En doxa är en åsiktsgemenskap, en djupt förankrad och intuitivt delad upplevelse av hur världen är beskaffad
Den sociala praktik jag skriver om, den politiska nynationalistiska återkomsten, tar sin utgångspunkt i vad jag skulle beskriva som en högerextrem doxa. En doxa är en åsiktsgemenskap, en djupt förankrad och intuitivt delad upplevelse av hur världen är beskaffad. Doxan är därmed en del av individens livsvärld, det vill säga hur man förstår världen, sig själv och sin roll i denna värld. Det är med andra ord något som är svårt, dock inte omöjligt, men svårt att bemöta med argument, eftersom den känslomässigt är en del av en levd erfarenhet. Doxan förenar personer och rörelser från högerpopulism till nationalsocialism. Naturligtvis finns det ideologiska och politiska avgrundsdjup mellan högerpopulism och nationalsocialism, men doxan överbryggar dessa och förenar nynationalisterna i en grundläggande syn på hur samtiden är beskaffad.
Vad består denna doxa då av? I centrum för den högerextrema doxan finns föreställningen om ett folkutbyte, att vita människor håller på att bytas ut i de länder som anses tillhöra vita. Detta är en mycket gammal idé som föregår skapandet av fascism och nationalsocialism för över hundra år sedan. Det är en djupt rasistisk och paradoxal föreställning om att vita människor är överlägsna alla andra människor, men andra människor hotar att förinta de vita genom att på något sätt tränga undan dem.
I grund och botten är det ointressant om föreställningen grundar sig i tron på att vita är överlägsna genom sitt dna eller sin kultur, i båda fallen är föreställningen essentialistisk: det vill säga man anser att vitas överlägsenhet är medfödd, genetiskt eller kulturellt, och därmed inte överförbar till andra grupper.
Då återstår att förklara hur en överlägsen grupp riskerar att gå under på grund av hotet från grupper som anses vara underlägsna? Svaret är alltid att det finns något slags överstatligt system som försvagar de vita och fråntar dem förmågan att försvara sig gentemot de som är underlägsna. Oavsett om man varnat för kapitalismen, kommunismen eller den liberala demokratin så har det funnits något, någon eller några bakom varje system att skylla på.
I den högerextrema doxan finns det alltid ett särintresse bakom det system som utgörs av de verkliga makthavarna, för det mesta brukar det vara ”juden”, i bestämd form singularis. I mer samtida tappningar brukar ordet judar ersättas med globalister eller kulturmarxister. Globalister har blivit ett kodord för den evigt vandrande juden, som finns överallt men hör hemma ingenstans. Föreställningen om kulturmarxism är en konspiratorisk idé om en grupp inflytelserika sociologer som för hundra år sedan grundade den så kallade Frankfurtskolan, vilken påstås dominera inte bara hela västvärldens forskningsinfrastrukturer, utan hela västvärldens samtida kultur. Dessa infantila föreställningar hade svårligen kunna få grogrund om det inte vore för att en handfull av forskarna i Frankfurt för hundra år sedan var judar.
I USA har föreställningen om en hemlig makt som försöker utplåna, eller åtminstone göra livet svårt för vita amerikaner, fått namnet ”den djupa staten”. I den djupa staten är det inte de folkvalda som styr och de demokratiska instruktionerna är bara verktyg för de verkliga makthavarna, som återfinns i det fördolda. I Europa har samma idé knutits till den liberala demokratin, där denna sägs stå för mångkultur, moralens förfall och utplånandet av den vita kulturen. Av den anledningen benämner Ungerns premiärminister sitt styrelseskick ”illiberal demokrati”.
Den viktigaste uppgiften för den illiberala demokratin är, liksom alltid varit fallet för högerextremism, att slå vakt om en föreställd kulturell och/eller raslig gemenskap. För att kunna göra det blir det nödvändigt att förändra grundläggande komponenter i den liberala demokratin. Detta inbegriper bland annat fri opinionsbildning. Media och i synnerhet public service ses som ett verktyg för mångkulturen och andra delar av den liberala demokratin som måste bekämpas. Inom den liberala demokratin finns insikten om att minoriteter alltid kräver skydd mot diskriminering och stöd för att kunna leva vidare som minoritet i ett majoritetssamhälle, och dessa skydd ska monteras ner i den illiberala demokratin.
I den illiberala demokratin är alla rättigheter och skydd riktade mot majoritetssamhället, med hänvisning till föreställningen om att vita människor hotas av ett folkutbyte. I linje med detta kommer också minoriteter delvis förlora sin ställning som rättssubjekt, det vill säga de ska inte kunna lastas för annat än sina egna lagbrott. Den illiberala demokratin kommer att framföra krav på att minoriteter ska kunna straffas kollektivt och på så sätt bli rättsobjekt, det vill säga en grupp som ”ägs” av majoritetssamhället och som kan straffas kollektivt om individer ibland dem bryter mot samhällets lagar.
Kampen mot den liberala demokratin tar sig olika uttrycksformer. I de mest extrema fallen är det ensamagerande terrorister som tar till vapen för att stoppa det påstådda folkutbytet och i de mer, så att säga, vardagliga fallen handlar det om politiska krav på att frånta minoriteter sin status som rättssubjekt. I båda fallen har föreställningarna och åtgärderna sina rötter i samma högerextrema doxa.
Vad är det då för mekanismer som ”den djupa staten” eller den liberala demokratin påstås ta i bruk för att försvaga det vita folket? En del utgörs av den påstådda mångkulturella doktrinen, ett ideologiskt budskap med vilket vita människor sägs ha blivit hjärntvättade i syfte att acceptera ”massinvandring”. Denna påstås ha kombinerats med en feminisering av vita män, genom att uppmuntra primärt vita pojkar att reflektera över könsnormer, jämställdhet och manlig dominans. Detta påstås leda till att vita män inte längre är riktiga män och därför förlorar sin förmåga att försvara sig själva, sitt folk och sitt samhälle. Allt detta är naturligtvis upplevelser, rädslor och besvikelser som inte tål vetenskaplig granskning.
I grund och botten rör det sig om den explicita vithetens återkomst. Västvärlden har under de senaste 50 åren genomgått en historisk förändring i att bekämpa rasism och framhålla människors lika värde, vilket varit djupt förankrat i lagstiftning och social praktik. Det betyder långt ifrån att rasismen försvunnit, men att det inte längre är acceptabelt med en explicit vithet, det vill säga uttalande om att vita människor är överlägsna.
Från vitmaktgruppers högljudda skrikande har orden formulerats om och rösten sänkts, men kravet återstår på att vita människor ska dominera ett vitt territorium
Under 80- och 90-talen lärde vi oss ordet ”vit makt”, det uttalade kravet på att vita människor ska vara i dominansposition. Detta uttrycktes av små och obskyra grupper och i sammanhang som tydligt markerade att de stod utanför den liberala demokratin. Vad vi nu bevittnar är hur dessa idéer har ändrat språkdräkt, men inte innehåll, och transporterat sig till centrum av den politiska debatten och gjort att vi alla måste vänja oss vid att förhålla oss till dem.
Från vitmaktgruppers högljudda skrikande har orden formulerats om och rösten sänkts, men kravet återstår på att vita människor ska dominera ett vitt territorium – den explicita vithetens återkomst. Känslan bland anhängaren till debattören jag skrev om i inledningen, när han utbringar sin skål, är samma känsla som finns i dag. Det spelar ingen roll vad ni säger, det spelar ingen roll vilka fakta ni tar fram, jag vet vad jag känner och det är att vita människor är hotade. Nu är det segra eller dö som gäller.
Jan Christer Mattsson, docent i pedagogik
