Socialdemokraterna i Göteborg har gjort sin läxa. Med hjälp av en klassisk socialdemokrati vill de vinna tillbaka folkets förtroende. Jonas Attenius skriver i Tidens lokalpolitiska serie om staden han älskar, dess moderna historia och framtiden. Den här texten är publicerad i tidskriften Tiden nr 2, 2022.
”Det går inte att backa med röva in i framtiden” är ett av Göran Johanssons mest kända citat. Orden skäms inte för sig. Det gjorde inte Göran heller. Under många år, under årtionden, ledde han Göteborgs socialdemokrater i val efter val, till maktskifte och ett långt maktinnehav. I sitt sista val – år 2006 – noterade han 36 procent av rösterna. Det var sju procentenheter mer än vad göteborgarna gav partiet i riksdagsvalet. Socialdemokraterna blev omvalda, med förstärkt mandat, efter hela tolv år vid makten.
I det senaste valet fick Socialdemokraterna i Göteborg drygt 20 procent av rösterna. I vissa opinionsundersökningar, många av dem gjorda under veckorna precis före valnatten, låg vi och darrade kring 15-procentsstrecket – mindre än moderater, mindre än missnöjespartier, ja, i någon mätning mindre än vänsterpartisterna också. Det gjordes många reportage om det röda Göteborgs fall. Om hur detta var framtiden för den svenska socialdemokratin, om hur det var vårt öde att krossas mellan vänsterliberalism och högerpopulism.
Valet gick bättre än förväntat. Vi behöll platsen som största parti men missnöjesvågen gick inte att hejda; det lokala partiet Demokraterna, skapade av en utesluten moderat i protest mot trängselskatter och den statliga tågtunneln Västlänken, rusade upp till hela 17 procent av rösterna. Moderaterna och den borgerliga alliansen kollapsade också. Den partipolitiska kartan ritades om.
Men att Göteborg hade gått kraftigt åt höger stod klart ganska snabbt. När rösterna var färdigräknade utgjorde den samlade högern – borgerligheten, Demokraterna och Sverigedemokraterna – ungefär 55 procent av kommunfullmäktiges mandat. Det var historiskt. Under sin moderna historia har Göteborg, med undantag för ett par enstaka mandatperioder, nästan alltid styrts av Socialdemokraterna. Nu var den eran slut – men samma era är viktig att förstå för den som vill förstå Göteborgspolitiken. Låt oss backa tillbaka några decennier.
Jag föddes inte i Göteborg. År 1968, det mytomspunna år som de akademiska revolutionärerna stormade runt i de europeiska städerna, kom jag till världen. Pappa var gammal tullpackhuskarl och sedermera rörläggare och fackligt aktiv i Byggnads, medan mamma var en bokföringssysslande kontorsarbetare. De hade både sparat och lånat ihop till ett klassiskt kedjehus i den närbelägna kranskommunen Kungälv. Som så många andra arbetare hade de stigande inkomsterna och det välfördelade välståndet gett dem chansen att förverkliga villan, Volvon och en egenbyggd sommarstuga.
På andra sidan Nordre älv låg Hisingen, Göteborg, den stora staden. Den mådde bra. Ett halvår tidigare hade Älvsborgsbron blivit det stora landmärket som binder samman Hisingen och fastlandet. I Hammarkullen – en mönsterförort med rulltrappa och tunnelbaneliknande spårvagnssituation – pågick inflyttning. Landala, en av stadens gamla förstäder och arbetarkvarter, med trähus och stenkåkar, totalsanerades och försvann. Ut med det gamla, in med det nya.
Göteborg växte nästan explosionsartat. Man planerade nya stadsdelar till den grad, och välkomnade så många arbetsplatser att prognosmakarna samstämmigt deklarerade att staden skulle gå om Stockholm i invånarantal. Från att bara ha bebotts av några tusen människor vid 1800-talets början hade man sprängt varje förväntning och nådde 465000 invånare när 1970-talet inleddes. Så många invånare skulle staden inte ha igen förrän vi bytte millennium. Det var en optimistisk tid, där de allra fattigastes döttrar och söner grabbade tag i rodret i en stad som ända sedan sin begynnelse präglats av de borgerliga köpmännens inflytande.
Sedan tog det stopp. De gyllene åren fick ett abrupt slut. Den eviga expansionen förvandlades till ständig stagnation. Det är här som berättelsen om den moderna socialdemokratin i Göteborg inleds. Socialdemokratins huvuduppgift blev att rädda staden, att skänka henne en ny roll, att skapa ett nytt sammanhang för göteborgarna.
Sedan tog det stopp. De gyllene åren fick ett abrupt slut.
Göteborg var bankrutt. Kommunfolket rände världen runt för att låna stålar till driften. Kransen sög åt sig både skattekraften och nyinflyttningen. Varven hade flyttat utomlands. Kvar i Göteborg fanns tusentals tomma lägenheter i de nyss så beundrade förorterna. Det sägs att kommunen fick anställa toalettspolare som vandrade runt i beståndet och spolade kranarna för att undvika illaluktande odörer. 90-talskrisen blev som en kris ovanpå tidigare kriser; jag blev själv arbetslös, precis som runt 40 procent av alla byggnadsarbetare i staden.
Men där andra såg förfall såg Socialdemokraterna ytterligare ett historiskt projekt. Under 1900-talets sista årtionden ägnade sig arbetarrörelsen åt att, stegvist och enligt reformismens principer, laga och leda staden ur hennes djupaste kris.
I början av 2000-talet mådde Göteborg bättre igen. Socialdemokraterna hade gjort jobbet. Arbetslösheten hade sjunkit, fastighetskrisen förbytts till fastighetsinvesteringar och kommunalekonomin klarade sig till den grad att man kunde unna sig en liten skattesänkning efter krisårens stora skattehöjningar. På de centrala men tomma asfaltsytor som fanns kvar från de inre hamnarna och varvsindustrin gav sig socialdemokratiska politiker in, med kraft och energi, för att förvandla älvstränderna till levande stad, välfärd och kulturplatser.
Vid en av kajkanterna anlades en opera, till en annan flyttade Chalmers ut, till en tredje smällde man upp bostadshus och vid den fjärde skapades en strandpromenad.
Man gjorde detta samtidigt som bullrande leder däckades över, fjärrvärmenät byggdes ut och smogen bekämpades. Industrin var ryggraden, men staden hade nu fler ekonomiska ben att stå på. Utvecklingen har fortsatt. Göteborgsregionen har, och har under flera år, haft lägre arbetslöshet än Stockholmsregionen. Trycket på kontorsplatser, bostäder, detaljplanerad mark för industri och logistik slår nya rekord hela tiden. Det märktes i göteborgarnas plånböcker, i deras hemkvarter, i deras vardag och i hur de röstade. Socialdemokraterna var samhällsbyggnadspartiet, med kvinnor och män i täten som såg till att nedgångarna vände uppåt. Det var politikens fulla fokus.
Men det var också här någonstans, i skarven mellan krisens slut och framgångens början, som man kunde ana varningstecknen. I slutet av 1980-talet gjorde Janne Josefsson ett berömt reportage i svt. I dokumentärfilmen På andra sidan älven tog han med sig några riksdagspolitiker, satte dem på femmans spårvagn och studerade det faktum att inte alla delar av Göteborg hade drabbats lika hårt av varvskrisens framfart och klassamhällets konsekvenser. I det rika Örgryte drömde de välsituerade ungdomarna om liv som bankdirektörer och semestrar till alpinska lyxorter. I det fattiga Biskopsgården var det precis tvärtom. Klassamhället var som gjutet i betong.
Janne Josefsson återvände till femmans spårvagn, tjugo år senare. Det som var olika världar då var, för att använda hans uttryck, andra planeter nu. Tjugo år senare – samtidigt som nya arenor, biltunnlar och spårvagnsspår invigdes i centrum – hade förorterna och de rika trädgårdsstäderna vuxit isär ännu mer. På 80-talet drömde de fattiga barnen om att bli kockar, men visste att de aldrig skulle nå längre än SKF eller Volvos band. Ett par decennier senare framstod även SKF och Volvo som en avlägsen dröm. Vad har vi för samhälle kvar om barnen inte vågar drömma om ett vanligt jobb?
Redan 1998 varnade Göran Johansson för att invandringen koncentrerades till storstädernas förorter – inte minst i Göteborg. Konsekvenserna var ojämlikhet, trångboddhet och utsatthet. Några få förorter fick bära hela samhällets ansvar. Befolkningsnedgångens tomma lägenheter fylldes med människor på flykt undan krig och förtryck, med förståeliga trauman och med få möjligheter till jobb. Skolor, bibliotek, vårdcentraler, socialkontor och bostadsbolag kunde omöjligen kompensera för allt detta.
År 2004 gjorde Peter Birro, ytterligare en berömd göteborgare, tv-serien Kniven i hjärtat. Serien berättade om ett annat Göteborg. Ett Göteborg bortom de skinande kvarteren på den Hisingens sydstrand som bytt namn till Norra älvstranden. Ett fattigt Göteborg där unga grabbar drogs in i gängkriminalitet och begick brott i hederns, pengarnas eller kompisarnas namn. När serien närmar sig slutet reflekterar en i det sammanfallna kompisgänget – någon är död, någon är i fängelse, någon har hoppat av, någon har lyckats, någon är kvar – över handlingen, samtidigt som ett nytt gäng, med ännu yngre grabbar, samlas vid spårvagnshållplatsen. Det fortsätter. Kvibergs kyrkogård eller Kriminalvården.
Segregationen. Berättelsen om Göteborg är som berättelsen om Sverige, fast i snabbare och mer extrem form. I Göteborg är förorterna mer avlägsna än i Malmö, har sämre kollektivtrafik än i Stockholm och är större än många medelstora svenska kommuner. Bara i Angered, en av de miljonprogramsstadsdelar som kommit att bli synonym med segregation för många svenskar, bor nästan 60000 människor. I flera områden är andelen som har utländsk bakgrund upp emot 90 procent. På villamattorna är förhållandet omvänt. Man träffar inte varandra längre. Man känner ingen på andra sidan staden, eller på andra sidan älven.
Medellivslängden sjunker med tre månader per hållplats om man åker spårvagnen från palatsen vid havet till Bergsjöns lameller – nio år försvunna för den som är fattig. Under mitten på 10-talet hade Göteborg bland Europas högsta antal is-resenärer per capita. Tusentals unga göteborgare växer upp med hedersförtryck och destruktiva klanstrukturer, som styr hur man får leva, skratta, umgås och älska.
Föräldrar har låga inkomster eller kommer inte i arbete alls, blir sittande hemma, fastnar i en redan segregerad och utsatt värld. Det märks på barnen. En studie visar att barn som börjar förskoleklass i Biskopsgården saknar 6000 ord jämfört med vad en sexårings förväntade vokabulär. 6000 ord färre att berätta om sina tankar, känslor och idéer genom. Varje saknat ord är ett politiskt misslyckande.
År 2007 blev jag partimedlem. Jag hade dock varit socialdemokrat länge. De flesta på jobbet var också socialdemokrater. Även om det märktes att Reinfeldts valbudskap hade lockat något, att det inte längre fanns samma engagemang runt de fackliga frågorna som förr, var det ingen fråga om att Socialdemokraterna var byggnadsarbetarnas parti. Det var samma sak på industriarbetsplatserna, på åkerierna, på målerifirmorna och i fastighetsskötarnas trappuppgångar.
Jag skrev tidigare att den göteborgska socialdemokratin hade blivit samhällsbyggare av rang, till den grad att krisåren var ett minne blott. Vad vi hade missat var att göteborgarna hade skiftat fokus. Under de långa kriserna belönades det parti som anlade, konstruerade, planerade och förändrade staden. Vägbyggena, anläggningsbyggena, bostadsbyggena dök upp nästan överallt. Tidigt kunde man börja notera ett visst motstånd. För många göteborgare var staden, nu när den tagit sig upp ur nedgångarna, ganska bra som den var. Politikerna, med stora visioner och ständiga bandklippningar, framstod som alltför ivriga att förändra det Göteborg som de flesta älskade – och inte alltid till det bättre.
När jag talar med partivänner runt om i Sverige är det många som förbluffas över hur en enkel tågtunnel – Västlänken – kunnat omkullkasta ett helt lokalpolitiskt landskap och halverat den socialdemokratiska väljarkåren. I korthet är Västlänken en del av en större förhandling mellan Göteborgs stad och staten om ett infrastrukturpaket. För att finansiera infrastrukturpaketet tvingades Göteborg, av regeringen Reinfeldt, gå med på att införa trängselskatt som intäktskälla. Nya partier bildades, och ett kom in i kommunfullmäktige.
Några år senare genomfördes en kommunal folkomröstning, trots att resultatet var givet på förhand och trängselskatten redan införd, trots att kommunen saknade rådighet över beslutet och trots att det saknades annan finansiering. Politikerna – vänsterpartister, miljöpartister, socialdemokrater, moderater, liberaler, centerpartister och kristdemokrater – kampanjade samstämmigt för ett ja till trängselskatten. Folket hörde argumenten, såg politikerna och röstade nej. Trängselskatten blev kvar ändå. Tunneln grävs.
Vi försvann in i styrdokumenten och uppfattades vara den offentliga apparatens parti, inte folkets företrädare gentemot apparaten.
Jag skulle vilja hävda att Västlänken och den tillhörande trängselskatten både var frågor i sig själva, men också blev symboler för någonting annat: uttryck för en lokalpatriotisk nostalgi och vardagskonservativ impuls som alltjämt utgör Göteborgs starkaste kommunalpolitiska ådra, och som ofta politiserats genom en folkligt förankrad socialdemokrati. Socialdemokraternas upplevda svek i frågan handlade om ett parti som man kände vänt sig bort från sina väljare, som inte längre förstod den särskilda mylla som är Göteborg och göteborgarna.
Vi försvann in i styrdokumenten och uppfattades vara den offentliga apparatens parti, inte folkets företrädare gentemot apparaten. Vi backade med röva, med dåtidens politiska inriktning och dåtidens politiska förslag, med det vi kunde och var bäst på, in i framtidens valrörelser och framtidens problem. Dagens Göteborg står inför andra kriser – segregation, otrygghet, välfärd – än de kriser som vi var och är vana att bemästra.
Mina gamla kollegor på bygget hade nog hållit med. De började lämna oss i samband med debatten om trängselskatter och västlänkar, när vi pratade infrastrukturpaket och tunnelsatsningar i stället för om den segregation som går i arv och om en välfärd där allt färre ska göra alltmer på allt mindre tid. Många är sverigedemokrater nu. En del röstade nog på Demokraterna i kommunvalet.
Nu är vi tillbaka där texten började. Kartan omritad, staden förändrad, socialdemokratin nere för räkning, 20 procent i valet och historisk högermajoritet i kommunfullmäktige. Nu har jag gett en bild av vad som har hänt. Avslutningsvis skulle jag vilja berätta vad som har hänt sedan jag valdes till gruppledare, den där försommardagen i juni år 2019, och sedan Mattias Jonsson valdes till partidistriktets ordförande några månader tidigare.
Göteborg regeras sedan förra valet av ett svagt högerstyre, med inte mer än 29 procent av rösterna, som bygger sin makt på en valteknisk-politiskt uppgörelse med Vänsterpartiet, Miljöpartiet och Feministiskt initiativ. Detta innebär i praktiken att Socialdemokraterna, som största parti, och Demokraterna, som näst största parti, är utelåsta från presidieposter och mycket formellt inflytande. De rödgrönrosa partierna ser till att borgerligheten får igenom sin budget, och i alla andra avgörande ideologiska frågor kan högern lita på att Demokraterna och Sverigedemokraterna dyker upp som stödpartier.
Konsekvensen är att Göteborg går åt helt fel håll. Högerpartierna försöker, steg för steg, förvandla Göteborg till ett sorts experimentellt miniatyr-Stockholm: man vill genomföra samma ombildningar, samma utförsäljningar, samma privatiseringar och samma marknadsexperiment här som där. Man inledde mandatperioden med att förklara att ett övergripande mål för styret var att minska antalet anställda i välfärden. Man har konsekvent motsatt sig helt okontroversiella åtgärder för att få bort det grova våldet och minska segregationen. Man lägger gigantiska skattebelopp på hög i hopp om att få sänka skatten på välfärdens bekostnad.
För oss socialdemokrater har det handlat om att visa att vårt Göteborg kan bättre. Det finns ett parti för den majoritet av göteborgarna som söker politiker som både vill stoppa ombildningar och stoppa gängen, som både vill införa språktester och som vill satsa på språkutbildning, som både vill bygga vackra hus i traditionell stil och bygga fler hyresrätter, som både vill ha fler ordningsvakter och fler socialsekreterare, som både vill ha en kontrollerad invandring och återta kontrollen över svenskundervisningen, som både vill sänka priserna i kollektivtrafiken och fixa trafikstockningar, som både vill kasta ut marknadsintresset ur skolorna och få bort stöket i klassrummen, som både vill montera upp fler övervakningskameror och garantera varje barn en stimulerande fritid, som både vill återkommunalisera hemtjänsten och omfördela pengar från byråkratin till välfärden.
Nu ser mätningarna bättre ut än sist – vi ligger betydligt högre än vid samma tid före valet 2018.
Vissa kallar det populism. Jag är trött på den invändningen. Jag är socialdemokrat för att Socialdemokraterna är det parti som förstår värdet av både rättvisa, krav, solidaritet och ordning. Det gäller de flesta socialdemokratiska väljare, vågar jag hävda. Om det råkar ligga nära många andra människors uppfattningar är inte det populism, utan faktiskt populärt – vilket alltid gör det lättare att få politiken praktiskt genomförd också.
Nu ser mätningarna bättre ut än sist – vi ligger betydligt högre än vid samma tid före valet 2018. Genom att inte skygga tillbaka för påstått kontroversiella frågor och inte vara rädda för reaktioner, genom att ta avstamp i vad göteborgarna och Göteborg står inför, genom att lägga förslag som är acceptabla och rimliga för folkmajoriteten, som är fast förankrade i både vårt lokalpolitiska handlingsprogram och i vår väljarkår, genom att jobba nära varandra mellan stadshuset och partiexpeditionen, har vi börjat återfå tiotusentals göteborgares förtroende. Segregationen, otryggheten, välfärden – sedan maktskiftet har Göteborgs distriktsstyrelse, jag och kommunalråden – Marina Johansson, Blerta Hoti och Viktoria Tryggvadottir Rolka – prioriterat dessa tre frågor varje dag. Det märks att göteborgare har saknat en klassisk socialdemokrati för 20-talet: både vänster och vanlig, som vi brukar säga här.
Vi går till val på att genomföra allt det som vi kampanjat för i opposition. Jag tål inte valfläsk eller luftslott. Om jag blir kommunstyrelsens ordförande lovar jag att säga som det är och göra det som krävs. Jag är helt övertygad om att dessa enkla ord – som vår statsminister sade på partikongressen när hon valdes – är den bästa metoden för att ta itu med problemen i Göteborg och vinna folks förtroende.
Jonas Attenius, kommunalråd (s) Göteborg
