Har socialdemokratin en vision för arbetet? Johan Sjölander skriver om arbetskritik och arbetsmoral. Om identitet, skötsamhetsideal och om vad arbetet borde vara. Den här texten är publicerad i tidskriften Tiden nr 2, 2022.
”Du lyssnade på din hustru och åt av trädet som jag befallde dig att inte äta av. Därför ska marken vara förbannad för din skull. Med möda ska du livnära dig av den så länge du lever. Törne och tistel ska den bära åt dig, och du ska äta av markens örter. I ditt anletes svett ska du äta ditt bröd tills du vänder åter till jorden, för av den är du tagen.”
1 mos 3:X-X
Gammelmormor arbetade in i det sista. Det är fortfarande så jag ser henne framför mig. Den lilla lite kutiga gumman som rusade upp och ner längs slänterna, mellan potatisland och bärbuskar, i familjehemmet i Hälsingland. Det mesta gjorde hon själv, förutom att gå med lien, det fick karlarna göra. Annars slet hon på. Fram tills det inte gick längre. Och sedan tog det snabbt slut.
I den ekonomiska diskussionen reduceras arbetet lätt till en marknadsrelation. Det är min tid mot dina pengar. Vi vet alla att det inte är så enkelt. Arbete handlar om moral. Om människovärde och självbild. Vi måste betrakta arbetet inte bara med ekonomiska utan med mänskliga glasögon. Ser vi det på det sättet uppstår nya frågor. Och då kokar det i slutändan ner till en sak. Är arbetet en plåga eller en befrielse? Eller tvingas vi acceptera att det bär på den inneboende pradoxen att vara både och?
Under en tid i början av Stefan Löfvens partiledarskap frossade svensk socialdemokrati i arbetsromantik. Något av det roligaste var när man kunde beställa ett wake-up telefonsamtal från Stefan Löfven själv. Inget jävla snoozande här inte. Och det handlade om mer än kampanjmetodik. Det finns någon form av plikttänkade i den där kampanjen som är stark. En skötsamhetsmoral som gör sig påmind. Man sätter klockan tidigt. Man går upp. Man jobbar och gör rätt för sig. Och jag tänker på gammelmormor igen. Det var det gamla bondesamhället som talade i henne. En känsla av plikt, av inre driv. Hon arbetade inte för att hon måste, inte på slutet. Utan för att det var den hon var.
Så ser jag mig själv, någonstans i tjuogårsåldern. På en efterfest i någon nedgången andrahandslägenhet. Vi skrålar med i Stefan Sundströms gamla visa om råttorna. De där som bara tog det jävligt lugnt, och inte gjorde ett enda något för att BNP skulle gå runt. Ett enda långfinger mot hela arbetsmoralen.
Vi arbetade också. Någon hade fast tjänst på Konsum. Någon (jag) gick på timmar i äldreomsorgen. Kanske var den där Sundströmsången mest en ironisk blinkning till livet. På fredagskvällen bubblar det i blodet etcetera. Men kanske fanns det något djupare där. En sorts längtan, bort från ekorrhjulet. Och kanske var den inte helt oberättigad.
Jag vill undersöka det spåret. Finns det en socialdemokratisk arbetskritik? Hur ser den i så fall ut? Hur förhåller den sig till skötsamhetsmoral och synen på arbetet som ett egenvärde? Hur får det oss att tänka när det gäller det goda arbetet, full sysselsättning, arbetstidsfrågan?
Men vi börjar i Malaga. Där, på den spanska solkusten, ska företaget Citigroup senvåren 2022 precis inleda en ny verksamhet. Konceptet är närmast revolutionerande. De tjänster företaget hoppas kunna rekrytera till ska säljas in inte med höga löner, tvärtom faktiskt, utan med drägliga arbetsvillkor.
Bakgrunden är svårigheten att få tag på kvalificerade unga analytiker med rätt kompetens. Företaget har försökt med höjda löner. Det gick så där. Så nu blir löftet i stället ett annat. Lönen till och med lägre än vanligt. Men du får bo i Malaga. Och ingen ska någonsin behöva jobba kväll eller helg.
Professorn och arbetslivsgurun Lynda Gratton hyllar initiativet. ”Hatten av till alla företag som är kreativa och fantasifulla när de återhämtar sig från pandemin”, säger hon i en kommentar. Gratton har gjort sig känd som en varm förespråkare av en ny syn på arbetet. Hon har argumenterat för att en kombination av teknikutveckling, lägre tillväxt, begränsade naturresurser kommer leda oss till ett arbetsliv där kontraktet mellan löntagare och företag går från ”jag arbetar för att du ska ge mig en lön som gör att jag kan köpa saker som gör mig lycklig” till ett där det snarare handlar om att ”jag arbetar för att det gör mig lycklig”.
Och det låter ju som något av en vision.
Men är det en korrekt beskrivning av framtidens arbetsliv? Vi kan åtminstone konstatera att vi inte är där i dag. David Eklind Kloo har i sin bok Arbetets mening intervjuat svenska löntagare. Svaren kombineras med statistik och forskning. Slutsatsen är dyster. ”Var femte yrkesarbetande i Sverige uppger att arbetet, bortsett från lönen, varken förbättrar eller försämrar deras livskvalitet. För nästan lika många, 16 procent, gör arbetet till och med livet sämre”, skriver han (s 213).
Ser vi på arbetet som en ren marknadsrelation är detta kanske ett mindre bekymmer. Jag säljer min tid och får lön tillbaka och så är det med det. Huruvida jag blir lycklig av eller känner någon form av mening med transaktionen är ju lite av en icke-fråga.
Men så fungerar det inte. Ens i dag. Arbetet tar en stor del av min vakna tid. När jag vid livets slut tittar tillbaka på vad jag gjort kommer yrkeskarriären vara den kanske enskilt största faktorn, vid sidan om familjen. Och arbetets mening sträcker sig dessutom utanför den rena arbetstiden. Lön, status och identitet går att knyta till din position på arbetsmarknaden. När jag säljer min tid gör jag något med mig själv. Jag blir det jag jobbar med.
Frågan om arbetet blir därför närmast existentiell. Men det gör den inte till en fråga om fria val. Marx stora poäng var när han satte den fysiska världen, människornas materiella behov och arbetets organisering i fokus av analysen. Och i det hade han helt rätt. Vi kan inte prata arbete utan att samtidigt prata makt. Arbetsmarknaden är ingen kall mötesplats där utbud möter efterfrågan utan en arena för en maktkamp impregnerad med svett, drömmar och förlorade eller vunna livschanser.
En väg framåt är att bryta med åtminstone lönearbetets makt över våra liv. Kanske inte få bort det, men åtminstone begränsa. Skapa utrymme även för annat. Den politiska verktygslådan för den typen av reformer finns ju där. Sex timmars arbetsdag. En extra semestervecka. Under förra valrörelsen lyftes förslaget på en familjevecka.
Och vi kan se detta som en fortsättning på en arbetskritisk diskussion inom vänstern.
I samtidens Sverige har sociologen Roland Paulsen blivit en av de mer hörda förespråkarna för en sådan. I sin Arbetssamhället försöker han fånga arbetskritikens historia. Det är ärligt talat inte ett så lyckat försök. Problemet är att han målar för brett. Oviljan att smalna av, bena upp eller definiera olika typer av arbetskritik gör att resultatet blir alltför svepande. Aristoteles förakt för kroppsarbete ställs sida vid sida av Marx kritik av lönearbete som institution. Den enda genomgående tråden är att viljan till arbetet, den av Paulson så föraktade arbetslinjen, är något dåligt. En sorts samhällelig vanföreställning som gått bananas.
Det är synd, för det finns något här. Läser man igenom Eklind-Kloos intervjuer framgår att detta något inte är enkelt att fånga. Där finns kritiken av meningslösheten i vissa arbetsuppgifter, maktlöshet och dåliga arbetsvillkor, hur arbetets rent sociala dimensioner undergrävs när tempot skruvas upp och utrymmet för rent mänskliga möten, i fikapauser eller lediga stunder, reduceras.
Vi måste dock reda upp vad det egentligen är vi menar med orden. Arbete är något mer och annat än lönearbete. Allt arbete innebär inte att du säljer din arbetskraft på en marknad. Inom hemmet utförs mängder av obetalt arbete. Samma sak i den ideella sektorn. Och lönearbetet innehåller också annat än just den mänskliga aktiviteten arbete. Med det följer saker som yrkesidentitet, status, lön, arbetsgemenskap.
När den unge Marx i ett anfall av utopism visionerar om det framtida samhället målar han upp en berömd bild där du kan ”göra det ena i dag, det andra i morgon, jaga på morgonen, fiska på eftermiddagen, sköta kreatur på kvällen och kritisera efter kvällsmaten, allt efter vad jag vill, utan att jag för den skull någonsin blir jägare, fiskare, herde eller kritiker”.
Det är på många sätt en radikal vision men samtidigt inte helt avlägsen. Inte så att vi har brutit med arbetet som identitet. Kanske är det inte ens önskvärt att vi gör det. Vi är fortfarande lärare, betongare, undersköterskor eller frisörer. Men en framgångsrik demokratisk klasskamp har också öppnat upp för något mer. Vi kan också vara körsångare, gamers, familjefäder, studiecirkeldeltagare. Vi har ett liv vid sommarstugan, vid älven eller på fjällvandringen som kan vara lika viktigt som arbetslivet. Lönearbetet har med semesterlagsiftning, föräldraförsäkring och arbetstidslagstiftning i någon mening begränsats. Åtminstone för dig som är på insidan. Det öppnar upp för ett annat arbete, mer fritt och frivilligt, i linje med Marx utopier. Även för i verklig mening fri tid.
Men återigen. Ser vi arbetet bara som en börda, en arvsynd vi tvingas leva med, missar vi någonting. Den intellektuelle parlamentsledamoten Jon Cruddas närmar sig frågan så i sin bok The Dignity of Labour från 2021.
Vi måste tänka oss Sisyfos lycklig
Den film som Cruddas inleder med och sedan återkommer löpande till i boken är Andrea Arnolds Fish Tank från 2009. Att Cruddas fastnat för filmen handlar också mycket om platsen. Loftgångarna i hyreskasernerna som den struliga tonårstjejen Mia springer runt på ligger i hans valkrets. Och i Cruddas berättelse blir filmen en illustration av en arbetarklass som tappat sina arbeten. Den verkliga huvudpersonen blir den nedlagda Fordfabriken i Dagenham som var samhällets centrum.
Vi måste tänka oss Sisyfos lycklig, skrev Camus som svaret på frågan om varför vi helt enkelt inte tar livet av oss. Fish Tank kan ses som en två timmar lång illustration av det resonemanget. Vi överlever genom att uthärda. Men John Cruddas nöjer sig inte med det. Han vill tillbaka till frågan om arbetet. Det värdiga arbetet, som bygger upp i stället för att bryta ner.
Måltavlan för Cruddas eldskrift är just den vänster som drömmer om en framtid bortom arbetet. Dels menar han att de har fel i sak. Arbetet är inte på väg att försvinna. Tron att robotarna ska kunna befria oss är lika fel som tidigare generationers förhoppningar om att fabrikernas maskiner skulle göra det.
Men det finns också något djupare där. Världen bortom arbetet som den skildras i Fish Tank är ingen utopi, utan en dystopi. När fabriken dog förtvinade också det omkringliggande samhället. Jag tror den erfarenheten är lätt att känna igen sig i även för många svenskar runt om i landet.
Arbetet i både snäv och bred mening är alltså något som kan ge oss värdighet. Men det behöver inte vara så. När Karin Wanngård som nyvald oppositionsledare för S i Stockholm pratade om ”skitjobb” fick hon närmast löpa gatlopp. Men på senare tid har det även från den konservativa högern börjat höras liknande tongångar. Alla arbeten är inte bra arbeten, konstaterar till exempel Johan Wennström när han i Svenska Dagbladet lyfter frågan om ”när ska högern släppa Foodoraliberalismen” och tråden har sedan fångats upp av exempelvis Ivar Arpi.
När den statliga maktutredningen kom i mitten av nittiotalet handlade ett uppmärksammat resonemang om Katrineholm. Utredningen konstaterade att människorna där gått från att uppfatta sig som en arbetarklass med makt till en mer maktlös medelklass. Det är en på många sätt sorglig resa. Intervjuerna i Eklind Kloos bok understryker att den inte tog slut där. Vi möter berättelser om tomhet, maktlöshet, orimliga villkor från alla samhällsklasser. Och det är klart att situationen skiljer sig mellan den desperata gig-arbetaren och tjänstemannen som inte vågar stänga av jobbtelefonen. Men de båda spelar på ett sätt med i samma drama. De illustrerar en värld där arbetet inte är vad det kunde vara.
Dagen efter den där kvällen med Stefan Sundströmsången gick jag tillbaka till mitt äldreboende. Gjorde mitt jobb. Pratade en stund med någon av pensionärerna mellan några av de mer praktiska arbetsuppgifterna. Det var ett ganska slitigt jobb. Många av kollegorna var trötta, närapå bittra. Jag vill inte romantisera. Men det går inte att komma ifrån att där också fanns något annat. En känsla av att göra nytta. Stolthet, till och med.
Så nyckeln till att förstå och formulera en socialdemokratisk arbetskritik är att den faktiskt tar sin utgångspunkt i just arbetets värde. Eftersom vi vet vad det kan vara rasar vi mot det som är. Det handlar om vad vi gör och hur vi gör det. Och i slutändan handlar det om makt. Varför ska demokratin göra halt vid fabriksportarna frågade sig Olof Palme retoriskt, och frågan hänger kvar i luften. Den politiska konfliktlinjen är glasklar.
Jag tyckte om den där snooza-kampanjen. Det finns en stolthet i det där med att sätta klockan, gå upp, utföra ett arbete. En tradition och en klassisk arbetarmoral värd att värna. Men vi måste nog acceptera att frågan om arbetet också bär på sin inre paradox. Någon gång kanske unna oss att göra som Annika Norlin uppmanar oss i sången. Ligga kvar. ”Fem minuter till, snooza med mig, snooza med mig /Trots vad du säger är jag ganska säker på att ditt jobb kommer överleva utan dig/ Fem minuter till/ Det är allt jag vill.” På det sättet kan vi återigen närma oss arbetstidsfrågan, inte som ett sätt att befria oss från arbetet utan för att göra det mer mänskligt.
Efter att Adam och Eva ätit av det förbjudna äpplet dömde Gud oss att arbeta i vårt anletes svett. Men vi har en möjlighet att ta oss ur detta öde. Vi kan befria arbetet, och därmed också befria människan.
När man tänker på det, är det en vision storslagen som någon.
Johan Sjölander, chef Tankesmedjan Tiden
