”Jag vill inte hamna i en situation där jag riskeras lämnas ensam.” På radion intervjuas Nadine. Hon har inför förlossningen av sitt första barn anlitat en så kallad doula. Det vill säga, en icke-medicinsk personal hon betalar för att finnas där för henne innan, under och efter förlossningen.
I ett av världens rikaste länder köper sig blivande mödrar en tjänst för att slippa känna sig övergivna på sjukhus. I en krisande förlossningsvård där hundratals barnmorskor sagt upp sig och över 900 kvinnor saknade förlossningsplats förra året har rädslan slagit rot. Nadine väljer att ta saken i egna händer. Och ur sin egen plånbok.
Just doulornas frammarsch är kanske ett storstadsfenomen, men de representerar något som är mer utbrett än så. När tilltron till det gemensamma skadas slår rädslan rot och vi börjar gardera oss individuellt i stället för att uppröras kollektivt. Då handlar allt i stället om att klättra i systemet. Om att redan på bb ställa sina barn i skolköer så de kommer in på rätt skola, får ett bra jobb för att sedan ha råd med en privat sjukförsäkring som innebär att man kan gå före de långa värdköerna. I ett sådant samhälle blir det logiskt att växla in föreningsmedlemskapet mot en avdragsgill tjänst.
Det är lätt att låta raljant, men ingen klandrar den kvinna som börjar snegla på doulatjänster efter att ha läst löpsedlar om att hon förväntas hoppa upp ur sjukhussängen sex timmar efter förlossningen.
När Magdalena Andersson står i tv-debatter är det Ulf Kristersson som är den politiska huvudmotståndararen. Men för många av oss valarbetare kommer det vara Nadines och alla andra mammors, pensionärers och elevers oro.
Vid en första anblick är det lätt att tro att det handlar om att driva Barbara Bergström och de andra månglarna ur templen. Men frågan är större än så. Det handlar om att återupprätta en tillit till det gemensamma. Vi ska inte bara stoppa personalavhoppen från sjukhusen, vi ska inte avskaffa varenda doula. Vi ska bygga en sjukvård att lita på. En sjukvård där ingen känner behov av en doula.
Hanna Alexandersson, kulturredaktör Tiden
