Den här texten är publicerad i tidskriften Tiden nr 3/2021.
En nyvald partiledare kan ta initiativet i svensk politik. Margot Wallström och Eric Sundström pekar på den gröna omställningen som en möjlighet. I det gröna folkhemmet finns konkreta arbetsuppgifter och det stora projektet. En perfekt utgångspunkt för partikongressen – och för en samhällsförändrande socialdemokrati.
En partikongress stundar och en ny partiledare ska väljas. För att inskärpa allvaret ber vi att få börja nästan ett halvt sekel tillbaka i tiden. Det var sommaren 1972, ljusblåa fanor vajade i centrala Stockholm och det poetiska mottot var ”Only one earth”. Sverige arrangerade FN:s första miljökonferens och i Stockholmsdeklarationen slogs 26 principer fast. Nummer 21 kom att kallas ”no harm principle” och blev en grund för den internationella miljörätten.
Olof Palme höll tal: tolv maskinskrivna sidor som är en påminnelse om vårt akuta möte med historien.
I talets inledning noterar Palme en vändning i den internationella debatten; från tanken om obegränsat överflöd, till insikten om att vi bara har en planet. Det är lätt att förbise i dag, men kunskapen om att vårt hem inte är gränslöst hade slagit igenom tack vare ett foto.
På julafton 1968 cirkulerade Apollo 8 runt månen. Astronauten Bill Anders tog den ikoniska bilden ”Earthrise” som visar hur ett ofattbart vackert blått jordklot stiger upp ovan den grå månens horisont.
David Attenborough har beskrivit känslan av att för första gången se vår planet på avstånd: En blå kula, en liten blå sfär i ett kompakt mörker.
David Attenborough har beskrivit känslan av att för första gången se vår planet på avstånd: En blå kula, en liten blå sfär i ett kompakt mörker. Och alla människor – förutom de tre i rymdfarkosten som i realtid skickade bilder på jorden till jorden – befann sig på den lilla blåa kulan som svävade i en oändlig, svart omgivning.
Olof Palmes tal beskriver många av de utmaningar som vår blåa kula stod inför redan då: föroreningar, överutnyttjande av planetens resurser, snabb befolkningstillväxt, urbanisering, ohållbar matproduktion, överfiske, havsdumpning, ohejdbar tillväxt och orättvis fördelning. Talet berör även fossilberoendets fara och solenergins möjlighet – samt krigens och kapprustningens förstörelse och resursslöseri.
Men Olof Palme hade också med ett stycke som bör betraktas som hans ofta negligerade paradgren: Optimismen. Profetiorna om den annalkande katastrofen är många, men Palme låter meddela att det saknas övertygande bevis på att miljöproblemen inte ska kunna lösas.
I en nyckelpassage framhåller Palme att han ”är övertygad om att vi kan finna lösningar, men det är absolut nödvändigt att vi samarbetar internationellt”. FN:s miljöprogram UNEP blev också ett konkret resultat av konferensen. Men redan 1972 är allvaret uppenbart, anser Palme: ”Det är verkligen mycket, mycket bråttom. Lösningar kommer att kräva långtgående förändringar i
attityder och samhällsorganisation.”
Det finns alltjämt stor anledning till optimism. Mats Engströms bok Miljöframgångar (2020) är en fantastisk beskrivning av vad mod, kunskap och politiskt ledarskap kan åstadkomma. Förbudet mot freoner, eu:s kemikalielagstiftning och Sveriges klimatpolitiska ramverk är några av Engströms uppmuntrande exempel. Och den svenska koldioxidskatten, som fördes fram av Ingvar Carlssons regering 1991, blev ett världsledande exempel på att ett pris på koldioxidutsläpp går att förena med en stark ekonomi.
Ett positivt minne för oss båda är Glacierkonferensen med Arktiska rådet i Anchorage, Alaska, hösten 2015. John Kerry var värd, vi hade med oss Johan Rockström i den svenska delegationen och president Obama valde att komma till mötet med de arktiska ländernas utrikesministrar. Dagarna blev en blandning av politikens vilja, vetenskapens analys, urbefolkningens redogörelser, och energiföretagens löften. Allt inramat av president Obamas ord: Våra barnbarn kommer också att vilja se Alaskas skönhet.
Dessvärre tvingades vi också bevittna hur samarbetet i det Arktiska rådet tappade all kraft under Donald Trumps tid som president. Och det räcker med att sporadiskt följa nyheterna från förslagsvis Alaska för att inse det uppenbara: Allt som Olof Palme och många andra har varnat för håller på att hända just nu. Vi lever i en tid av konsekvenser.
The Alaska Department of Natural Resources har till exempel fått rycka ut med 100 ”thermosyphons” – tuber som svalkar marken under en av världens största oljeledningar. Delar av The Trans-Alaska pipeline har nämligen börjat kränga eftersom permafrosten under ledningen har börjat smälta. Och stora delar av nationalparken Denali har tvingats stänga eftersom hela bergssidor tinar – risken för jordskred är för stor.
I sommar har vi alla lärt oss att ett varmare Arktis ger en långsammare jetström, vilket låser fast låg- och högtryck på en och samma plats. Resultatet blir superextremväder – som regn och översvämningar, eller hetta, torka och skogsbränder. Vi måste inse att klimatförändringarna påverkar oss alla, inom livets alla områden. Ishockey? Brynäs arena stod i över en meter vatten i samband med översvämningarna i Gävle. Afghanistan? En av de största utmaningarna är i själva verket en hotande torkkatastrof som kan medföra svält för tolv miljoner människor. Bada? Det lär nu finnas fler plastbitar i världshaven än det finns stjärnor i galaxen Vintergatan.
Apropå en blå kula i en oändlig, svart omgivning.
Olof Palme höll naturligtvis en rad andra tal 1972, både före och efter FN:s miljökonferens i Stockholm. Det var allmänpolitisk debatt i riksdagen, ssu och S-kvinnor hade kongress, det var Första maj, möte med Utrikespolitiska föreningen i Uppsala, ordinarie partikongress och ett berömt jultal om USA:s bombningar av Hanoi.
I efterhand är det intressant att se hur miljöfrågan börjar etableras som ett viktigt tema i flera av talen – inte sällan i relation till de alltjämt centrala frågorna om arbetsmiljö samt hur krig leder till miljöförstörelse.
Om vi förflyttar blicken nästan 50 år framåt kan vi konstatera att klimatfrågan är närvarande i de viktiga program som den svenska arbetarrörelsen presenterar. Men givet vårt akuta möte med historien anser vi båda att det inte är tillräckligt. Klimatet måste vara utgångspunkten, inte det pliktskyldiga tillägget.
Med glädje konstaterar vi att Socialdemokraternas nya internationella program inleds med ett kapitel om klimatet; visionen är gröna folkhem i hela världen. Programmet fastslår även att det är ”nödvändigt att öka de internationella juridiska möjligheterna att utkräva ansvar och säkerställa att storskalig miljöförstörelse kriminaliseras”. Att just frågan om ekocid kräver omedelbar internationell uppmärksamhet krävde Palme redan 1972.
LO:s program ”Nystart för vanligt folk: Investera i Sverige” framhåller att klimatomställningen måste vara i fokus för återhämtningspolitiken. Ett kapitel handlar om hur den gröna omställningen av näringslivet kan påskyndas – nyheterna från bland annat Sveriges norra delar följer vi med spänning. Att investera i klimatsmarta småhus för vanliga löntagare är ett annat klokt förslag.
Av förklarliga skäl har även Fördelningspolitik för jämlikhet och rättvisa, en underlagsrapport inför höstens viktiga partikongress, fått en hel del uppmärksamhet. Skälet är att den leddes av finansminister Magdalena Andersson. Klimatfrågan får dessvärre bara ett avslutande kapitel – och på sidan 88 finns en liten defensiv uppmaning som fångade vår uppmärksamhet: ”Givet klimatfrågans dignitet föreslår arbetsgruppen vidare att Socialdemokraterna fortsätter ett fördjupande arbete i syfte att analysera och presentera förslag på hur Sverige ska möta klimatutmaningen.”
I Det sjätte utdöendet – utsedd till den bästa fackboken någonsin av The Guardian – konstaterar Elizabeth Kolbert att livet på våra lilla blåa kula har drabbats av fem massutdöenden under de senaste 500 miljoner åren. Orsaken har varit naturkatastrofer – men när vi nu med vansinnig takt närmar oss ett sjätte massutdöende är anstiftaren människan själv.
Kolbert ser även beröringspunkter mellan planetens tillstånd och den pågående pandemin. ”Naturen skickar oss en signal”, för att låna ett varningsbudskap från FN:s miljöchef Inger Andersen. Och att klimatförändringarna går fort just i vårt land – inte minst då vi är en del av Arktis – beskriver Erika Bjerström med kunskap och oro i Klimatkrisens Sverige.
Eller som FN:s generalsekreterare António Guterres sammanfattade läget när den 4000 sidor långa rapporten från FN:s klimatpanel IPCC – med 234 författare och 14000 hänvisningar till vetenskapliga studier – presenterades: ”Det är kod röd för mänskligheten.”
En nyvald partiledare och partisekreterare kommer behöva ta det politiska initiativet.
Vi menar att det bara finns en slutsats: Vi måste sluta fred mellan människa, djur och natur och utsträcka vår solidaritet till allt levande. Och det är därför som fotnoten om fördjupat socialdemokratiskt arbete kring klimatutmaningen i rapporten Fördelningspolitik för jämlikhet och rättvisa är så oerhört angelägen.
En nyvald partiledare och partisekreterare kommer behöva ta det politiska initiativet. För att placera sig mitt i debatten, utmana dina politiska motståndare och visa att du lägger framtidsinriktade byggstenar på det som har varit, så behöver du ett reformprogram. I det avseendet är ett grönt, socialdemokratiskt samhällsbygge lika naturligt som perfekt.
Ett sådant samhällsbygge måste inbegripa politikens samtliga områden, och det ska grundas i jämlikhet och de tankar om klimaträttvisa som bland annat Mary Robinson har utvecklat. Därmed blir klimatutmaningen även en fråga om såväl klass och ekonomiska resurser som hälsa och andra sociala faktorer. Klassiska socialdemokratiska frågor, med andra ord.
Här finns även ett gyllene tillfälle att – i likhet med bland annat Bidenadministrationen – utveckla en ekonomisk politik som håller till vänster och blandar hållbarhet med kraftiga investeringar, omfördelning, utveckling i hela landet, och en ambitiös välfärdspolitik.
Stefan Edmans uppskattade utredning Bilen, biffen, bostaden påminner oss om att många av de nödvändiga förändringarna av attityder och samhällsorganisation kommer att utmana den traditionellt manliga könsrollen. Läge för smart och pragmatisk socialdemokratisk jämställdhetspolitik, alltså.
Ett hållbart samhällsbygge kommer också ställa krav på en helhetssyn eftersom klimat, vatten, ren luft samt en ökad resurseffektivitet i en cirkulär ekonomi hänger så tätt ihop. Lyckligtvis är kommun- och regionpartiet Socialdemokraterna en av den svenska arbetarrörelsens främsta tillgångar. Mycket av det mest framåtsyftande klimatarbetet görs på lokal- och regionalnivå, och här finns möjligheter att till exempel använda den oerhörda kraften i offentlig upphandling. Inspiration kan hämtas från arbetet med Viable Cities – imponerande kunskap finns hos partivänner som Katrin Stjernfeldt Jammeh, Erik Pelling, Hans Lindberg och Allan Larsson.
Om de snart femtio år gamla talen av Olof Palme får tjänstgöra som ytterligare inspiration, så vill vi framhålla den självklarhet med vilken både arbetsplatsen och världen omnämns. Som alltid när vårt svenska samhällsbygge ska moderniseras och omdanas så måste mycket av det konkreta arbetet ledas och utföras av de fackliga organisationerna. Inspiration kan hämtas från Storbritannien där gröna skyddsombud (green reps) redan är etablerat.
Klimatfrågans roll kan heller inte underskattas i någon enda del av Sveriges relationer med omvärlden, och för oss är det naturligt att börja i begreppet gemensam säkerhet och de ödesfrågor som Hans Blix har kallat tvillinghoten: klimatförändringar och kärnvapen. Vårt val står alltjämt mellan gemensam säkerhet eller gemensam förintelse – och vi hänvisar gärna till Palmecentrets arbete med Common Security 2022.
Skillnaden mellan Sverige och resten av världen, mellan inrikes- och utrikespolitik, är särskilt diffus när föroreningar följer vindar och floder hellre än landsgränser. Vi påminner om Nordens självklara roll som klimatledande region; det europeiska samarbetet som lok i det globala klimatarbetet; handel och teknikutveckling som grönt fundament i den transatlantiska länken; våra 17 globala mål som ledstjärnor för utvecklingspolitiken.
Jytte Gutelands arbete med European Green Deal – att eu ska vara klimatneutralt 2050 och att reduktionen till 2030 ska vara minst 55 procent – understryker vår tilltro till eu som verktyg. Hårt arbete på den europeiska spelplanen lönar sig.
Det vi föreslår är att klimatutmaningen inte ska utgöra ett kapitel eller ett viktigt inslag i kommande socialdemokratiska program, rapporter, reformförslag, och regeringsförklaringar. Vår gröna samhällsutmaning – kalla det ett jämlikt grönt folkhem om ni vill – måste genomsyra all socialdemokratisk politik.
Vi tror att det skulle ge socialdemokratin välbehövliga svar på många av de frågor som ofta diskuteras i tidskriften Tiden: Hur vår socialdemokratiska ideologi kan utvecklas; hur nya visioner kan formuleras; hur Sverige och svensk socialdemokrati ska förbli en internationell förebild – och hur vi bevarar rollen som en framtidsinriktad rörelse som har en övergripande, sammanhållen, svårslagen idé om hur vi bygger samhällen där människor lever i frihet och trygghet.
I ett grönt samhällsbygge finns även mängder av konkreta arbetsuppgifter som en ny partisekreterare kan använda för att vitalisera vår folkrörelse. Arbetarrörelsens styrka är att mellan det centrala valbudskapet och väljarens verklighet så finns ansikten och hjälpande händer som tillhör socialdemokrater och fackligt aktiva – medmänniskor som är aktiva i grannkvarteret och på arbetsplatsen.
Vår idé handlar om en slags grön modernitet, som kombinerat med jämlikhet ger människan frihet att leva vidare på vår blåa kula i den oändliga svarta omgivningen.
Eller som Olof Palme avslutade sitt tal 1972: ”Vår framtid är gemensam. Vi måste dela den tillsammans. Vi måste skapa den tillsammans.” Där har vi en perfekt utgångspunkt för partikongressen – och för en socialdemokrati som ämnar befästa sin ledande position som samhällsförändrande kraft.
Margot Wallström, fd utrikesminister
Eric Sundström, utredare på LO-ekonomerna
