Den här texten är publicerad i tidskriften Tiden nr 3/2021.
Camila Salazar Atías har kollegor som har sett vänner de växt upp med dö i deras armar. Om vi ska ha någon chans att vända utvecklingen måste politiken bli mycket hårdare mot brottens orsaker. Det är dags för en ny och mer kraftfull politik, menar Salazar Atías
Gängkriminaliteten i Sverige har utvecklats och förändrats snabbt, men inte så snabbt att vi inte har sett den negativa utvecklingen under flera år. När fokus låg på vad som eventuellt skulle kunna hända om IS-krigare kom tillbaka till Sverige försökte organisationen Fryshuset frustrerat påtala att kriget redan pågick här, i våra orter. Tyvärr fick man lite gehör och det rustades för en ökad kunskap om våldsbejakande extremism när grundorsakerna till varför unga hade åkt från första början och varför de gick med i gängkriminalitet fortsatte att växa i våra socialt och ekonomiskt mest utsatta områden.
Tyvärr har gränserna sedan dess flyttats flera gånger och vi ser att unga i dag inte längre skjuter varningsskott utan skjuter för att döda, och att misslyckas är att skriva under sin egen dödsdom.
Nu när 34-punktsprogrammet, regeringens åtgärder mot gängkriminaliteten, genomförs punkt för punkt, vad mer kan vi göra? Eftersom 34-punktsprogrammet framför allt riktar sig mot symptomen skulle vi behöva liknande program för att komma åt grundorsakerna. Även utbildnings-, social-, arbetsmarknads- och finansdepartementet skulle behöva utforma var sitt punktsprogram med syfte att motverka gängkriminaliteten.
Problemen vi möter är både strukturella och individuella. Många av de insatser som vi implementerar just nu är på individnivå och i de flesta fall som riktade insatser när det tyvärr redan är för sent. Ska vi lyckas få bort brottens orsaker behöver vi flytta fokus till det strukturella. Men först en viktig påminnelse.
Ingen som jag har mött inom gängmiljön, och då har jag arbetet inom denna miljö sedan 1997, har någonsin sagt, det var detta jag drömde om som barn. Däremot kan man se hur lågan för drömmen dör ut på vägen och där vi, säkert omedvetet, är delaktiga. För precis lika ofta har de kriminella sagt att det som var mest destruktivt och påverkade dem i sina ”val” var de låga förväntningarna från samhället. De låga förväntningarna speglar sig inte bara på individnivå utan tar även sig uttryck i hela områden. De låga förväntningarna speglas i hur de boende bemöts, skildras och hur vi som samhälle agerar gentemot missförhållanden. Många unga vittnar om hur de gång på gång måste rättfärdiga för människor utanför sitt bostadsområde varför de bor där de bor, hur deras områden är stigmatiserade till den grad att även de får bära deras stigma. De flesta väljer tillslut lögnen och hävdar att de är från andra, mer välbärgade och mindre kända, närområden.
Ingen som jag har mött inom gängmiljön, och då har jag arbetet inom denna miljö sedan 1997, har någonsin sagt, det var detta jag drömde om som barn
Medias roll i detta är oroväckande. De berättar berättelsen, de skapar historien. Tyvärr är de väldigt sällan representativa eller har insyn vilket gör att berättelsen nästan alltid blir från ett utifrånperspektiv, från betraktaren med sina referensramar. En studie visar att av dem som går vidare till universitetsstudier från våra fattigaste områden är det ytterst få som väljer att läsa vidare på journalistlinjen. Språket som används när barn och unga blir skjutna, eller hur deras anhöriga blir porträtterade, är talande. De är näst intill skyldiga till sin egen död. De blir ännu en siffra utan drömmar, historia eller kontext.
Åter till vad jag pekade på tidigare, det strukturella perspektivet. När vi pekar på misslyckad integration i områden med låg representation av etniska svenskar så är det samma områden där många unga går ut grundskolan utan fullständiga betyg. Vi vet av forskningen att unga som saknar fullständig skolgång är i riskgrupp för att hamna i livslångt utanförskap och även bli kriminella. När ett barn börjar misslyckas i skolan är det en varningsflagg som vi måste ta på större allvar, kosta vad det vill för att få tillbaka det barnet på banan igen. Dagens situation leder till mycket högre kostnader både i mänskligt lidande och i faktiska kronor och ören. Ett nytt 34-punktsprogram mot brottens orsaker måste ta sin utgångspunkt i skolan med radikala insatser som i dag saknas.
En annan strukturell aspekt av gängkriminaliteten är bristen på jobb och jakten efter pengar. Här lockar gängmiljön med erbjudande om snabba pengar och stora summor. Pengar som kan hjälpa till hemma, möjliggöra att åka på cup med laget eller köpa ett par snygga sneakers. Extra pengar som i många andra delar av Sverige skulle sparas ihop genom att sitta barnvakt, klippa gräset eller ta ut hunden. Men denna typ av ekonomi finns inte i orten. Den ekonomin finns på gatan. De blir en ingångsport till grövre eller större pengar. Men även till lojalitetsskulder. De pengar unga tjänar i denna typ av kriminalitet kommer och går väldigt fort, de är inte på riktigt. Det blir sällan en förmögenhet som tar dem ur fattigdom. Dessutom är det en försörjning där du riskerar ditt liv och där framtiden antingen leder till fängelse eller döden.
I dag har vi ett samhälle där det i viss mån är svårt att använda sig av stora mängder kontanter utan att bli ifrågasatt eller stoppad. Jag skulle önska att det var ännu svårare att handla med stora mängder kontanter, speciellt varor som anses vara statusmarkörer. I nästa steg behöver vi fortsatt försvåra möjligheten till penningtvätt, då pengarna och de statusmarkörer de kan köpa är ett viktigt incitament i den kriminella miljön. Illegala pengar ska i största möjliga mån vara värdelösa.
Det finns även berättelser om driftiga entreprenörer som kommit till Sverige redo att starta bolag eller restaurang men inte lyckats få lån av banken vilket har gjort att de har fått låna av den organiserade brottsligheten. När väl affärerna blommar börjar indrivningen och de höga räntorna.
I princip alla inom och runt omkring den gängkriminella miljön säger att om de bara fick en chans på arbetsmarknaden skulle de lämna sin nuvarande bana. För att citera Homeboy Industries avhopparverksamhet i Los Angeles ”Nothing stops a bullet like a job”.
Ett tredje strukturellt problem ligger i den rasism och klassbaserade diskriminering som många möter ute på arbetsmarknaden, framför allt unga killar som har fel efternamn, etnicitet och bostadsadress. Ett problem som majoritetssamhället ofta förminskar och viftar bort. Men sanningen är att vi är mer bekväma att anställa dem som ingår i våra nätverk, som har gått i liknande skolor och som hänger med i våra skämt och referenser. Att stänga ute och diskriminera är skadligt för alla och att inte förstå hur mångfald är en otrolig resurs är lika naivt som fegt. Kan arbetsgivare få bättre kunskap och verktyg för att göra arbetsplatserna mer inkluderande? Kan de lära sig av goda exempel? Och kan man från regeringshåll ställa krav på mångfald och transparens i rekryteringsprocesser? Diskriminering skapar en stor hopplöshet i våra utsatta områden, det blir ett riggat spel. Samhället låtsas som om att om du bara följer spelets regler, dvs går i skolan, vidare till gymnasiet och får bra betyg så har du samma chanser och möjligheter som alla andra. Men det stämmer inte, vilket många själva upplever. Den riggade spelplanen är en orsak till varför vissa kriminella menar att de gör ett rationellt val i en irrationell värld.
Men det finns andra pusselbitar vi pratar för lite om.
I skolan, arbetsmarknaden och i rasismen ligger en del av brottens orsaker och därmed lösningar. Men det finns andra pusselbitar vi pratar för lite om.
Forskning visar att närvarande föräldrar är en av ungas viktigaste skyddsfaktorer. Föräldraskapet blir en extra svår uppgift för ensamstående föräldrar, särskilt om de måste försörja familjen och inte sällan långa dagar, på oregelbundna tider eller i skiftarbete. Även föräldrar som är substanspåverkade, lider av psykisk ohälsa eller är upptagna i karriären riskerar att bli frånvarande. Frånvarande fäder har en stor påverkan för unga pojkar. En viktig uppgift för politiken är att hitta nya former för att stödja föräldrar i behov.
När föräldern saknas söker barnet efter förebilder som kan ersätta. Vem blir ersättaren? Vem ser en, bekräftar, tror på barnet och fyller tomrummet? Blir det tränaren, läraren eller gängledaren? Därför är det viktigt att den ekonomiska fördelningen till skolor, föreningsliv och civilsamhälle tar i beaktan den kontext verksamheten agerar inom. Ett basketlag i ett socioekonomiskt svagt område kommer att behöva fler tränare/vuxna än i ett annat område.
Det är här en meningsfull fritid kommer in som en skyddsfaktor, som något som främjar ungas känsla av sammanhang och tillhörighet. Allt för många vittnar om att det har gått snett för dem efter att de lämnat sin trygga miljö inom till exempel idrotten, där de var bra på något för att sedan bli bäst på att vara sämst. Om vi inte investerar tid eller resurser kan i stället samhällets representanter bli den sista vuxna person som svek, den som bekräftade att de enda som förstår är de unga vuxna i gänget. De som hänger på gården eller torget. De som kan erbjuda en varm jacka och en snabb slant. Inget barn ska av ekonomiska skäl behöva lämna sitt sammanhang inom en meningsfull fritid, det är en av våra främsta och enklaste skyddsfaktorer, därför borde regeringen se över möjligheten till fritid för barn och unga.
En stor uppgift i dag och en enorm uppgift framöver med tanke på våra överfyllda fängelser och längre straff är att förhindra återfall i brottslighet. De unga som har varit på institution vittnar om hur deras kriminella identitet befästs där, hur de fått nätverk och lärt sig nya brott. Deras brottsliga karriär blir ett faktum. I budgeten för 2022 har det gjorts en stor ökning till sis (Statens institutionsstyrelse). Det är viktigt men sanningen är att många unga som är föremål för institutionen har mycket dåliga livsperspektiv framför sig. Statistiskt sett är det många som lider av psykisk ohälsa, begår självmord eller hamnar i livslångt utanförskap. Det är även många av dem som senare återfinns i gängmiljöerna.
En annan växande uppgift gäller det trauma som uppstår för alla runt omkring dödsoffret och som i dag ofta blir helt obehandlat. Det är föräldrar och syskon i första hand, men även morföräldrar, kusiner, vänner och hela bostadsområden som drabbas. Som sörjer och oroas över någons plötsliga och våldsamma bortgång. I dag har vi inte den beredskap som behövs när en person blir skjuten. Vi missar, trots att resurserna finns, att ge stöd och hjälp till många som behöver. På vissa platser har skjutningarna pågått på öppen gata i flera år nu, så pass många år att vi har unga som har vuxit upp i en miljö där de sett, hört och högst sannolikt känt personer som blivit skjutna. Unga som i sina formativa år levt i stress, trauma och sorg. Detta påverkar och formar oss som samhälle.
Jag har kollegor som har sett vänner de växt upp med dö i deras armar, och som är djupt traumatiserade. De slutar att fungera. Deras privatliv slås sönder och ingen hjälp finns att få. Psykiatrin är överbelastad och saknar tillräcklig kunskap om de svåra berättelser de får till sig. Inte sällan hör vi hur de i dessa miljöer berättar att de håller tillbaka sina historier, hur de bara berättar de delar som de tror att terapeuten orkar med. Här behöver vi höja kompetensen och öka resurserna till psykiatrin. I dag finns kompetenta terapeuter och traumacenter men som sist jag hörde tog dessa emot personer som upplevt krigstrauma. När vi beskriver miljön som gängkriminella lämnar, ofta av utmattning och med posttraumatiska syndrom så är den inte helt olikt ett pågående krig, dock inom en begränsad miljö. De behöver få tillgång till denna kompetens.
Dessutom är den psykiska ohälsan inom gängkriminella otroligt stor. De lider av sömnsvårigheter, paranoia, skuld, skam, sorg, livshotande rädslor, stress, oro, ångest och så vidare och för detta är det många som självmedicinerar genom att ta droger som tramadol och cannabis. De flesta som kommer till Fryshusets avhopparverksamhet har behov av att träffa terapeut samtidigt som de i många fall har obehandlade diagnoser. De är även många gånger omedvetna om att de har ett beroende, de har ju bara behövt dämpa tankarna, hitta fokus.
Det finns flera faktorer bakom gängkriminaliteten som jag skulle kunna ta upp, exempelvis machonormer och trångboddhet, men det viktigaste i dagsläget är kanske inte mer kunskap. Det är politisk vilja. Och mod. En vilja att sätta det brottsförebyggande arbetet högt upp på dagordningen och mod att göra radikala förändringar. Jag hoppas på nya 34-punktsprogram och gränsöverskridande långsiktiga överenskommelser mot brottens orsaker. Men framför allt hoppas jag på ett Sverige där 34-punktsprogram inte ska behövas.
Camila Salazar Atías, kriminolog och ordförande för S-kriminalpolitiska förening
