
Den här texten är publicerad i tidskriften Tiden nr 3/2021.
Under tio år var Stefan Löfven partiordförande. Under sju år statsminister. Vad kommer vi att minnas från de åren? Vilka lärdomar kan vi dra? Efter många år vid Löfvens sida och i politikens centrum reflekterar Helena Markstedt över turbulenta år i svensk politik.
La belle Epoque – Kent
Jag är handen som håller flaggan
Jag är ficktjuven på centralen
Jag är bomben på terminalerna i väskan som lämnats kvar
Jag är de första kalla regnen
Jag är frosten där inget växer
Jag är halvåret av mörker i landet som gud glömde
Jag är tårgas i handväskan
Jag är med i ravekommissionen
Den främlingsfientliga politiken
Jag är självmordsstatistiken
Jag är glesbygden, Rohypnolen
Jag är svartsjukan, alkoholen
Jag är de snabba sms-lånen
Jag är drevet på skolgården
Alla för alla
En för en
Alla för alla
En för en
Så börjar vi om igen
Text: Joakim Berg
Musik: Joakim Berg
2014 släppte rockbandet Kent låten ”La belle Epoque”. Samma år säger Stefan Löfven i valrörelsen att ”något håller på att gå sönder”. Det var en eufemism. I backspegeln är det uppenbart att mycket redan var trasigt.
När vi blickar tillbaka på Stefan Löfvens tid som statsminister går det inte att göra utan att konstatera att det utspelat sig under en svår tid. Det förminskar inte hans insatser, tvärtom. Löfvens styrkor växte i betydelse under en tid kantad av kriser.
Som medarbetare i Löfvens stab under några av åren är jag självklart inte i position att göra någon objektiv betraktelse. Det finns det gott om personer som kommer göra anspråk på. Däremot kan jag delge några av mina reflektioner kring de dramatiska omvärldsförändringar som präglade Löfvens första år.
En gammal sanning är att oppositioner inte vinner val, det är regeringar som förlorar.
Valet 2014 var inget segertåg för de blivande regeringspartierna. En gammal sanning är att oppositioner inte vinner val, det är regeringar som förlorar. Det var också vad som hände i Sverige 2014. Väljarna var missnöjda med alliansregeringen. Men om ärligheten ska fram, knappast begeistrade över ”samarbetsregeringen” som Socialdemokraterna och Miljöpartiet inledningsvis valde att kalla sin regering.
Under åtta år med borgerligt styre hade medelklassens plånbok blivit fetare, men de arbetslösa fler och den svenska välfärden en kassako för näringslivet. Listan över samhällsproblem som alliansregeringen behandlat med skrämmande nonchalans var lång. Klimatförändringarna, förorterna, industrin, försvaret, glesbygdsutveckling, bostadsbyggandet, inkomstklyftorna. Alla politiskt engagerade med hjärtat till vänster närde nog förhoppningar om att lite samhällsbyggaranda trots allt kunde vända utvecklingen. De egna förväntningarna var skyhöga. Europas lägsta arbetslöshet skulle fixas. Välfärdens revor skulle lagas och vinstuttagen stoppas. Kontrasten mellan målen och utgångsläget var stort.
Redan innan 2015 öppnades nya flyktingförläggningar på ort efter ort av privata entreprenörer som Migrationsverket upphandlat över en natt. Ibland utan att meddela kommunen som skulle ordna skola, barnomsorg och mottagande i samhällen där arbetslösheten redan var hög och välfärden underfinansierad. Utanför i princip varje butik i landet satt utsatta och fattiga människor från eu:s nyaste medlemsländer och bad om pengar. I välfärden växte besparings- och effektiviseringskraven samtidigt som olika typer av ”valfrihets”-system åt upp allt större del av kakan.
Epitetet ”samarbetsregeringen” blev också svårt att bära, även om ovanligt många blocköverskridande överenskommelser gjordes. Det parlamentariska läget präglades av att regeringens första budget inte gick igenom och den överenskommelse som skulle hantera detta föll efter bara några månader.
Och samtidigt som decemberöverenskommelsen föll så övergick det redan ansträngda flyktingmottagandet på några veckor till kaos. Den allmänna debatten slungades mellan förtvivlan över sjunkande båtar på Medelhavet, Alan Kurdi livlös på Medelhavets strand, och hopplöshet inför mottagandet av allt fler som tagit sig genom Europa, på överfulla tåg, gömda i lastbilar eller till fots.
Hotell, konferensanläggningar och till slut mässor fylldes med människor som flytt krig och behövde en fristad. Men i de områden som tog störst ansvar var skolorna redan fulla av barn med stora stödbehov. De arbetslösa som saknade rätt kompetens och språkkunskaper för att komma in på arbetsmarknaden redan många. Bostäderna redan fulla av släktingar och vänner som inte kom in på bostadsmarknaden. Det var för de som redan var mest utsatta i det svenska samhället som påverkan var som störst.
Fredrik Reinfeldts tal om att ”öppna era hjärtan” är det som flest kommer att minnas från valrörelsen 2014. Analyserna av dess betydelse spretade. I backspegeln blir perspektivet tydligare. Reinfeldt tillhör en MUF-generation som förespråkat en liberal invandring på bekostnad av, eller just för att, det nedmonterar den generella välfärdsmodellen. Under det borgerliga regeringsinnehavet gjorde man också upp med Miljöpartiet om en liberalare migrationspolitik, samtidigt som sänkta skatter och ökat vinstuttag i privata företag gjorde kakan för den gemensamma välfärden allt mindre att dela på. I talet på Mosebacke ställer Reinfeldt kostnaderna för migrationen mot de socialdemokratiska välfärdsambitionerna. Målsättningen var förmodligen att knäcka Socialdemokraternas valrörelse, men ideologiskt fanns det en röd tråd som sträckte sig långt tillbaka i tiden.
Fredrik Reinfeldts tal om att ”öppna era hjärtan” är det som flest kommer att minnas från valrörelsen 2014
Reinfeldt visste med säkerhet att få saker är så plågsamt internt inom socialdemokratin som tuffa migrationspolitiska debatter. Till skillnad från interna debatter om den ekonomiska politiken som brukar innehålla en utvecklande ideologisk spänst mellan olika läger, så är de migrationspolitiska konvulsionerna mer av en uppgörelse mellan verklighet och vision. Där de som böjer sig för den första ogärna gör några större retoriska och ideologiska utsvävningar för att motivera det. Det är inget man skriver på plakatet på första maj. Så när migrationspolitiken läggs om 2015 är det få som bär berättelsen, som förklarar och försvarar. Trots att regeringen genomför nödvändiga förändringar och har stöd både i opinionen och riksdagen, så vinner man inte debatten.
Efter den akuta flyktingkrisen är det nyanländas etablering på arbetsmarknaden som hamnar i fokus. Inte heller den debatten lyckas arbetarrörelsen koppla greppet om. I mitten av 10-talet blir ett allt vanligare inslag på städernas gator cykelbud på skrotcyklar som kör ut hämtmat via appar. Allt fler hem städas av skattesubventionerade städerskor från låglöneländer. I flera branscher skapas ett modernt daglönearbete där man väntar på sms i stället för att gå till hamnen för att hitta ett påhugg, och visstidsanställningar som går att stapla på varandra i evighet. Samtidigt råder det brist på arbetskraft inom många vanliga yrken. Men debatten 2016 handlar om att det som behövs är fler enkla jobb, med lägre löner, och att göra det lättare att säga upp personal. Det är långt ifrån Socialdemokraternas agenda om yrkesutbildningssatsningar, matchning och tryggare arbetsvillkor. Och även om sysselsättningen ökade och arbetslösheten minskade gled målet om Europas lägsta arbetslöshet allt längre bort.
Att den alltmer alarmerande klimatkrisen kräver mer politisk styrning tycks inte heller få riktigt fäste i den politiska debatten. Arbetet med att Sverige ska bli världens första fossilfria välfärdsländer kommer förhoppningsvis i efterhand visa sig vara framtidsavgörande. Det är också en av de frågor där Löfvens engagemang är tydligast. Omställningen av industrin och gröna innovationer för att lägga grunden för framtidens jobb och välfärd är det stora framtidsprojektet. Men det engagerar inte väljarna.
Dessutom tedde sig omvärlden allt mörkare. Bland de första utlandsresor Löfven gör var till Paris för att manifestera Europas samlade avsky efter attentatet mot satirtidningen Charlie Hebdo. Antalet terrordåd som följer åren efter går knappt att ta in. Ibland känns det som att vi i staben hela tiden är beredda på att nästa pushnotis kan innebära att annat arbete läggs åt sidan för att formulera en ny fruktansvärd kondoleans. Vilka ord kan bli starka nog för att uttrycka vrede och sorg när de upprepats gång på gång?
Även på hemmaplan plågas samhället av våldsdåd som kommer nära inpå oss alla när det fyller nyhetssajter och sociala mediaflödet i realtid. Inget filter, ingen tid för analys, bara omedelbara känslor. Det finns ingen policy för när och hur en statsminister ska uttala sig. Efter skjutningarna på Vårväderstorget i Biskopsgården åkte statsministern direkt från ett EU-toppmöte för att besöka stadsdelen. Vid knivattentatet på Kronas skola i Trollhättan strök han alla sina planer och begav sig dit. När terrorn slår till i Stockholm den 7 april 2017 befinner sig Stefan Löfven på Ängsskolan i Skene för att prata med elever som mist skolkamrater i en tragisk bussolycka. Han tar den första kommentaren när han kliver ut på skolgården och beger sig sedan till Stockholm och går ut på Drottninggatan samma kväll och möter skadade på sjukhuset dygnet efter.
Det är svåra bedömningar om hur man hanterar de berördas sorg, den mediala uppmärksamheten och krav på snabba kommentarer på värdigast sätt. Att visa sitt deltagande och samtidigt behöva dra med sig både livvakter, medarbetare och mediauppbåd till platser och människor som är mitt i en krishantering kräver en finkänslighet och medmänsklighet som få besitter.
Dessutom är det så mycket mer än medkänsla som behövs. Politikutveckling för att bekämpa organiserad brottsbekämpning och våldsbejakande extremism hade varken regeringar eller opposition lagt tillräckligt mycket tid på. Löfven adresserade frågorna i sitt första sommartal 2015. Massor av arbete drogs i gång, men alldeles för lite var på plats. Politik tar tid. Missnöje växer snabbt.
Det var inte bara i Sverige som progressiva politiker inte lyckades koppla greppet om dagordningen och debatten. Storbritanniens utträdde ur eu, Trumps valseger i USA, främlingsfientliga och högernationalistiska framgångar förklarades av de flesta analytiker med så kallade gal-tan-skalan. När grönt, alternativt och liberalt ställs mot traditionellt, auktoritärt och nationalistiskt så drar det isär väljarbasen kring mitten som rymt både akademiker i storstaden och arbetare i bruksorten. I USA blev symbolen rostbältet.
Den snöiga dagen när det stod klart att glastaket i Washington inte skulle spräckas, tycktes himlen falla ner över Stockholm i form av snöflingor stora som lovikavantar. Veckorna innan hade regeringskansliet och staben förberett allt även för detta scenario. Lite som terapi och skrockfull förhoppning om att vi då kunde undvika det.
Jag har ägnat en stor del av mitt liv åt partipolitik och valrörelser. Jag har läst fler poäng statsvetenskap vid svenska och brittiska universitet än vad som kanske är rimligt. Men det var snarare ett hinder än en tillgång för att försöka förstå vad som gjort Trump till president och hur han skulle hantera uppgiften. Alla gamla sanningar var inte upphävda, men många.
Vid ett stabsmöte dagarna efter att Trump valdes var statsministern den som la ut texten och staben ovanligt tystlåten. Det var tydligt att vi medarbetare, alla mångårigt drillade i politisk kommunikation, gjorde bäst i att lyssna. Ordern var tydlig. Han ville besöka fler delar av landet, komma bort från stela studiebesök och presentationer i mötesrum i centralorter och få till fler samtal om vardagen och verkligheten på platser som inte brukar få besök av landets statsminister. Som facklig ledare hade han även efter de mest upprörda möten med besvikna medlemmar ändå fått höra att det var bra att han kom. Så möter man missnöje. På plats. Ödmjukt men rakryggat. Ledare men samtidigt jämlike.
Vid ett stabsmöte dagarna efter att Trump valdes var statsministern den som la ut texten och staben ovanligt tystlåten.
Det är inte lätt att arrangera statsministerbesök på ett naturligt sätt. Säkerhet, medias uppassning och tidsbrist är alla faktorer som talar emot. Vi vände och vred för att tillgodose chefens önskemål så gott det gick. Det blev inte två veckor i sträck, som han först önskade. Men väl en vecka i februari, en i juli och många resdagar däremellan. Att han också hade bestämt sig för att stå över Almedalen blev en tydlig symbol. Stabens skickliga programansvariga såg till att skruva på upplägget så att det blev mer samtal och personliga möten. Lokalmedia fick gå före riksmedia. De som kom för att lyssna till statsministern fick också chans att skaka hand. Jag tror inte någon som var med vid något av dessa besök kan ha misstagit sig på hur mycket bättre landets statsminister trivdes i dessa sammanhang än i en tv-studio i Stockholm.
Varken resorna eller samtalen gjorde kanske i sig själva särskilt stort avtryck i opinionen men det skapade en ny dynamik. Det blev tydligt att det i denna tid blev en större tillgång att vara en svetsare från Örnsköldsvik som trivs på arbetsplatsmöten och i förhandlingsrum, än att vara en mångårig rikspolitiker som trivs på scener, i intervjuer och debatter.
När väljarna sa sitt i valet 2018 föll blockpolitiken samman. Det blev inget segertåg då heller, men Löfven förlorade inte valet. Och de 131 långa dagar som följde visade återigen styrkan med att trivas bättre i förhandlingsrum än på scenen.
”Humlan som flyger” heter Lena Hennel och Lova Olssons bok om Löfven från 2013. De beskriver den osannolike och ofrivillige partiledaren. Nu vet vi att vingarna bar också genom två val och otaliga kriser. Ingen kan hävda att Stefan Löfven fått möjligheten att leda landet genom några särskilt ljuva år.
La belle epoque var över, något hade gått sönder, och åren som ledde oss in i 20-talet blev inte vad någon tänkt sig. Kanske har en av Stefan Löfvens största styrkor därför varit att han faktiskt aldrig hade tänkt sig att bli partiledare och statsminister. Att ta motgångar, möta missnöje och prestigelöst kämpa vidare kan vara den viktigaste egenskapen för en ledare i det nya politiska landskapet. Kunna ta smällar och hålla ihop laget.
En för alla, alla för en.
Så börjar vi om igen.
Helena Markstedt