Den här texten är publicerad i tidskriften Tiden nr 3/2021.
Hur ska socialdemokratin vinna tillbaka landsbygden? Under ett älgpass i skogen samtalar Erik Nises med Anders Sundström som kanske har funnit svaret på hur landsbygden ska bli rödare.
Om du föreställer dig landsbygdsbon, som hon ofta porträtteras i media och den allmänna debatten, så ser du framför dig en konservativ man som skiter i miljön och värnar status quo. Stadsbon däremot, vill gärna ha utveckling och bejakar kraven på omställning. Egentligen är det helt tvärtom, menar Anders Sundström som suttit på älgpass i Siknäs utanför Kalix, och funderat över varför Socialdemokraterna tappar stöd på landsbygden. Han har landat i en klassisk maktanalys.
Landsbygdsfolket vill utveckla sina hembygder och räds inte förändring, menar den tidigare politikern som blivit näringslivsprofil på äldre dagar, problemet är bara att det inte är lantisarna som bestämmer.
– Den urbana människan är normen i dag – hon ogillar inte landsbygden och vill gärna besöka den och då ska den se ut på ett visst vis – men hon vill inte leva i den. Hon slåss inte för att utveckla den utan för att bevara den.
För att få syn på utvecklingen från Sundströms horisont måste vi börja i skarven mellan 80- och 90-tal. Då i det röda Norrbotten tog Sundström och hans kamrater i Piteå partiet från 45 till 68 procent av väljarstödet under några mandatperioder. I motsats till kontinenten där vänsterpartier ofta haft sina fästen i storstäderna har de svenska Socialdemokraterna haft sina stödjepunkter ute i landsorten. På bruks- och industriorterna i skogslänen, i glesbygd som alltid levt av skogen och längs norrlandskusten låg S-kommunerna som ointagliga röda fort. När Sundström blev minister i mitten av 90-taket var mantrat i rörelsen att storstäderna måste vinnas. Visst, det var fint med 68 procent i Piteå – men där bodde ju bara 40000 människor. Sedan dess har något hänt. Sossarna i Piteå har visserligen fortfarande siffror som hövdingarna i huvudstaden skulle sälja sina mammor för, men partiet gick faktiskt framåt i Stockholm medan man backade rejält i Piteå. Och i Luleå. Och i Skellefteå. Och Gällivare… Kiruna är redan förlorat.
Precis som man konstaterat att S-tapp bland LO-grupperna utgör ett rejält legitimitetsproblem så vore det förödande för Socialdemokraterna om man blev ett utpräglat storstadsparti. Att röra sig mellan storstaden och landsbygden ger möjlighet att uppfatta dissonansen i stämningsläget. Anders Sundström börjar bli orolig.
– Socialdemokratisk ideologi handlar mycket om att hålla ihop land och stad – städerna rör sig till vänster och landsbygden till höger. Vår ideologi utmanas då, säger Sundström.
Han har också funderat på vad som är annorlunda i dag jämfört med när nära 70 procent av Piteborna valde socialdemokratiskt och har landat i att de stora organisationer som byggts upp för att förverkliga politikens allt djärvare mål och visioner kanske i själva verket försvagat den lokala demokratin.
– Vi har skapat en stor professionell organisation som sköter det som tidigare var politik. Politiken har blivit en stabsfunktion som sitter med principer och strategiska dokument men de finns inte i vardagen där väljarna finns, säger Anders Sundström.
Det är inte en helt ny tanke. I en essä för LO:s jämlikhetsutredning beskriver Örjan Nyström och Anders Nilsson en utveckling där förvaltningarna har befolkats av akademiker med både materiella egenintressen och en värderingsgemenskap som ibland skiljer sig markant från lokala och nationella majoriteter. Författarna menar att långt bortom missnöjet över den förda invandringspolitiken finns det minskade folkliga inflytandet över förvaltningen som en reell orsak till att högerpopulismen växer.
Medborgare upplever att deras valda representanter inte längre styr och makten tappar därmed inte bara sitt ansikte utan också partifärg. De folkvalda riskerar, enligt Nyström och Nilsson, att bli en buffert mellan folket och förvaltningen. Politikernas uppgift blir att sälja in de professionellas idéer om hur samhället ska styras i stället för att kanalisera folkviljan in i förvaltningarna.
På många håll accepterar politiken den här maktförskjutningen, kanske till och med tycker att den är bekväm. Men partierna lider i det tysta och demokratin försvagas. Tidigare var det populärt att hålla på med politik. I dag är det mycket svårt att hitta bra folk. De smarta och drivna vill hellre jobba i förvaltningen. Lönen är bättre, inflytandet mer direkt och så slipper man ju få skäll i media och söka om jobbet var fjärde år.
– När jag var KSO så förutsattes det att jag skulle veta hur djupt vattenledningarna skulle läggas för att klara tjälen, det är inte dit vi ska tillbaks men vi måste hitta ett förhållningssätt där politiken ska tillbaks till de små och vardagsnära frågorna, säger Sundström.
Den här utvecklingen är förstås inte specifik för landsbygden. Men i storstäderna har politiken länge varit anonym och maktförskjutningen från folkvalda till anställda har inte skett lika dramatiskt som i de mindre kommunerna där man fram till nyligen var van vid att kommunalrådet faktiskt bestämde.
Den här utvecklingen går, enligt Sundström, igen på alla nivåer. Även regeringen (där hans egen fru är minister) och riksdagen har lämnat ifrån sig för mycket makt. Och det är här konflikten mellan stad och land verkligen djupnar, enligt hans sätt att se det.
– Många gånger märker jag att det är andra frågor än invandringen som driver våra väljare på landsbygden till SD. Det skulle kunna vara vilket missnöjesparti som helst som fångar upp dessa väljare.
Den politiska närvaron i vardagen har lagstiftarna överlämnat till myndigheter som har ett urbant perspektiv
De kan handla om rovdjursförvaltning, jakt och fiske, skogsbruk eller bilen, men gemensamt är att det upplevs som att de som bestämmer går i otakt med de närmast berörda.
– Den politiska närvaron i vardagen har lagstiftarna överlämnat till myndigheter som har ett urbant perspektiv. Landsbygden ska bevaras så man kan uppleva den som turist. Det retar landsbygdsfolket, säger han.
Från Sundströms eget engagemang i Norrbottens näringsliv kommer många av exemplen. Om man verkligen tar honom på orden beskriver han hur myndigheter som ska tillämpa lagarna och regler inte sällan självsvåldigt och på ett aktivistiskt sätt styr, tvärt emot demokratins intentioner.
– Strandskyddet är väl det bästa exemplet, där har fyra eller fem regeringar beslutat att det ska bli lättare att bygga vid stränder men för varje gång har det lett till att det blivit svårare. I tillämpningen hittar nomenklaturan på myndigheterna något sätt att göra det svårare trots att politiken vill göra det lättare.
Det låter som något slags myndighetsaktivism?
– Det är förstås inga elaka människor det handlar om, de brinner för frågor och de söker sig till myndigheter där de driver dem väldigt hårt.
Han tar upp exemplet där Naturvårdsverket, länsstyrelsen och Havs- och vattenmyndigheten överklagade en dom från Mark- och miljödomstolen som gav Boliden rätt att fortsätta och utöka kopparbrytningen i Aitikgruvan.
– Vilka är de här tre då? Att överklaga en dom, är det något som granskats av generaldirektören och landshövdingen – nej det är någon tjänsteman på rätt låg nivå som överklagar domstolens beslut, säger han.
Sundström menar att två perspektiv ofta hamnar emot varandra när det handlar om landsbygdsfrågor. Dels är det utveckling. Landsbygden lever i stor utsträckning av ekonomiska värden som skapas i naturen. Och så är det bevarandet av andra sorters naturvärden. Därför är markanvändningen i Sverige hårt reglerad. De som slåss för bevarandet bor ofta i städerna och har ett urbant perspektiv på landsbygd och natur. De vill titta på den. För folket som lever i den sätter naturen mat på bordet.
Ett färskt exempel är, återigen, strandskyddet där ”vänstern” i media hårt angriper Centerpartiet som vill förändra reglerna för strandskydd. Nu beskrivs viljan att låta beslut om hur man får bygga vid vatten fattas närmare medborgarna som en önskan att avskaffa allemansrätten. Tongångarna från Stockholm är hårda. Samtidigt finns en översyn av strandskyddet med på många landsbygdssossars önskelista. I glesbygdskommuner med bostadsbrist kan det enda sättet att få lån till ett småhus vara att bygga vid stranden. Och sjönära boenden är förmodligen inget långsökt sätt att locka nya skattebetalare till den landsbygd
som vi alla vill ska vara levande.
– I Arjeplog har varje invånare en, eller om det till och med är två, sjöar, säger Sundström. Att man inte behöver samma reglering där som i Stockholms skärgård är självklart för alla som lever där.
Det som retar honom mest just nu är att regeringens vision om en grön nyindustrialisering solkas av krångel för företagen. Som ordförande i Kaunis Iron (företaget som driver den stora gruvan i Pajala) talar han i egen sak. Men han har många socialdemokrater på sin sida.
När Stefan Löfven 2013 besökte gruvan konstaterade han nöjt att det luktade pengar i Pajala kommun. Förra året omsatte Kaunis Iron nästan två miljarder och gjorde 600 miljoner i vinst. I år väntas omsättningen öka med 50 procent till tre miljarder och 500 norrbottningar försörjs direkt genom gruvbrytningen i Kaunisvaara. Just nu väntar företaget på tillstånd för två nya dagbrott men samtidigt har Naturvårdsverket begärt att det nuvarande tillståndet att bryta järnmalm ska dras in. Om det skulle bli så betyder det med stor sannolikhet att Pajala är slut som industriort.
– För mig känns detta bittert, för när regeringen formulerat en nyindustrialiseringsstrategi och när den börjar ge frukt så är det regeringens myndigheter som sitter och skjuter ner den, säger han.
Dessutom menar Sundström att myndigheternas naturbevarande perspektiv sätter käppar i hjulen för klimatomställningen. Malmen som bryts i Pajala är ju tänkt att användas för att göra stål utan kol i de enorma industrisatsningar som drivs av statligt ägda företag och privata investerare i Norrbotten.
– De som vill stoppa gruvorna slåss inte för att ställa om till det uthålliga utan för att bevara det gamla, säger Anders Sundström.
Häromveckan besöktes gruvan av riksdagsledamöter från Norrbotten som håller med Sundström.
– Det vi hört i dag är olika symptom för att gruvprövningen har klappat ihop, sa Centerpartisten Linda Modig till Dagens Industri.
Socialdemokraten Ida Karkiainen från Haparanda valde att formulera sig så här:
– Risken är att vi inte är en gruvnation längre, att etableringar sker någon annanstans, i länder där det inte ställs lika höga miljökrav. Jag tycker att vi ska bryta viktiga och kritiska mineraler i Sverige. Vi är duktiga på det och har höga krav. Hon sätter fingret på den andra aspekten av konflikten mellan de två perspektiven. Mycket pekar på att kampen mot klimathotet kommer kräva väldigt mycket av landsbygdens näringar. Om våra samhällen ska elektrifieras måste batterimineraler brytas. Om vi ska minska användandet av betong så måste fler träd fällas och om biomassa i större utsträckning ska ersätta fossila bränslen kommer det onekligen bli fler hyggen. Klimat- och miljöpolitik som oftast har hängt ihop i debatten kommer allt oftare att hamna i motsatsförhållande och nya konflikter kommer uppstå.
Allt tyder på att slaget om framtidens ödesfrågor kommer att ske långt utanför storstäderna.
En socialdemokrati som blickar framåt behöver därför hålla tät kontakt med folket i sina gamla fästen djupt inne i landet. Och de som söker förtroendet att leda efter kommande val har något att lära av Socialdemokraterna i Avesta som har en kurs för nyblivna politiker som heter ”styr eller avgå”.
Erik Nises, ordförande S Borlänge
