Den här texten är publicerad i tidskriften Tiden nr 3/2021.
Ett klassiskt hjältinneporträtt målas upp av Birgitta Dahl i SVT:s dokumentär Birgitta Dahls heliga vrede. En berättelse om en av Sveriges viktigaste jämställdhetskämpar inleds med ett gäng gamla rävar som hakar i varandras beskrivning av hennes 33 år i politiken. En kvinna som alltid ”tagit mycket plats” och ”armbågat sig fram”, en usp som då verkar blivit hennes enda personlighetsdrag. Jag förväntar mig en porträttering som ska göra mig knäsvag, kvinnokamp i sin vackraste form. I stället blir inramningen platt och känslolös, Birgitta Dahls heliga vrede blir i skymundan för hennes heliga cv.
Vi är alla skyldiga Birgitta ett stort tack för alla de ”självklarheter som vi i dag tar för givet”. Daghem för alla, allmän föräldraförsäkring, förbud mot barnaga och våldtäkt inom äktenskap. Listan fortsätter, men om något så är det känslan av skuld som stannar kvar hos mig efter ett 59 minuter långt uppradande av triumfer och parenteser av nederlag. Skuld över att den yngre generationens feminister inte hyllar och tar efter Birgitta Dahl tillräckligt mycket.
En person som Birgitta borde vara en guldgruva att porträttera men från barnaga går vi raskt vidare till kärnkraft till Vietnamkriget men utan att riktigt få lära känna henne eller förstå varför hon var beredd att ägna hela sitt liv åt en politik som knappt ville ha med henne att göra. Berättaren vet ingenting om isbergsmodellen och bryr sig inte heller om att ta reda på det som inte syns. Det får mig att vilja veta mer om Birgitta. I förbifarten får vi höra att hon inte var som andra barn, att hon snabbt uppfattade skillnaderna mellan flickor och pojkar, att hennes engagemang för kriminaliseringen av barnaga möjligtvis grundade sig i egna upplevelser. Att hon letade efter revansch. Men aldrig får hon med egna ord beskriva vad det innebar.
Jag vill veta mer om hur uppbrottet med maken satte i gång hennes politiska karriär. Hur hon hittade till den och vem som höll henne i handen när det blåste kallt. Jag vill veta mer om galaklänningarna hon sydde till sig själv, om hennes modeintresse. Och jag önskar att journalisten hade ställt någon följdfråga när Birgitta Dahl avslutningsvis svarar på frågan ”om det var värt det?”. Utan att blinka säger hon ”Jag har betalat ett högt pris, men det har i högsta grad varit värt det.”
Vi älskar kvinnorna som mot alla odds banat vägen för oss andra, som varit först och i framkant. Vi hyllar deras framgång och hoppas fler ska ta efter. Personen bakom spelar inte lika stor roll och på så sätt bibehåller dokumentären om Birgitta Dahl distansen till våra kvinnliga politiker, även till dem vars heliga vrede förändrade ett land.
Minna Höggren, redaktionsmedlem Tiden
