Den här texten är publicerad i tidskriften Tiden nr 3/2021.
Att bekämpa arbetslösheten har historiskt varit en av politikens viktigaste uppgifter och arbetarrörelsens paradgren. I dag är frågan långt nere på dagordningen, trots rekordhög arbetslöshet. LO-ekonomen Torbjörn Hållö skriver om vad vår tids arbetslöshet beror på och varför frågan inte diskuteras tillräckligt.
Närmare 200000 personer har varit arbetslösa i mer än tolv månader. Detta är en historiskt hög långtidsarbetslöshet. Trots detta så är jobben inte i centrum för den politiska debatten. Varför?
Ett möjligt svar är att dagens arbetslöshetskris delvis har andra förklaringar och drivkrafter än tidigare kriser på arbetsmarknaden. Arbetslösheten har etnifierats och individualiserats.
När Sverige drabbades av massarbetslöshet på 1990-talet blev relativt breda grupper arbetslösa. Nittiotalskrisen var inledningsvis en kris för näringslivet som följdes av ett (onödigt) hårt offentligt sparprogram. Samtidigt lades penningpolitiken om där Riksbanken konsekvent missbedömde inflationstrycket (och därmed höll en för hög ränta). Resultatet var en djup arbetslöshetskris.
Med den arbetslöshetskris vi nu genomlever förklaras delvis av andra faktorer. I dag domineras arbetslösheten av utrikes födda och kortutbildade. Många arbetslösa har aldrig haft en förankring på svensk arbetsmarknad.
Redan före pandemin svepte över Sverige så var närmare 400000 personer arbetslösa. Krisen som följde på pandemin medförde att även mer etablerade grupper drabbades. Men fortfarande är en majoritet av de arbetslösa födda utomlands. Utbildningsnivån bland de arbetslösa är i flera fall mycket svag. Närmare 150000 arbetslösa saknar en fullgjord gymnasieutbildning, hälften av dessa når inte ens upp till fullgjord grundskola.
Att arbetslösheten så starkt är kopplad till låg utbildningsnivå och dåliga språkkunskaper har gjort att arbetslösheten ofta behandlas som ett individuellt tillkortakommande, i stället för ett uttryck för vad det borde vara – ett samhällsproblem.
Vad behöver då göras? Mitt viktigaste budskap är att politiken måste formas utan skygglappar och med en förståelse för vilken politik som fungerar på 2020-talet. En central insikt är att ekonomiska läckage till omvärlden gör att många verktyg för att bekämpa arbetslösheten är trubbiga (eller i värsta fall verkningslösa). Att exempelvis med offentliga medel subventionera fram marknader för enkla jobb har varit ett ofta förekommande recept under många år. Men risken är hög att jobben som subventioneras fram inte alls tillfaller de arbetslösa i Sverige, utan i stället riskerar att fungera som en pull-faktor för invandring.
Tvärtom hade 67 procent av de intervjuade matbuden en högskoleexamen.
Ett tydligt exempel på läckage har varit rut-avdraget. Subventionen har förvisso underlättat framväxten av nya ”enkla jobb”. Men hårda data visar att jobben framför allt har gått till arbetskraftsinvandrare. rut-avdraget har således ökat antalet arbetade timmar i ekonomi, men avdraget har inte medverkat till att sänka arbetslösheten (i alla fall inte i Sverige). I dag ställs förhoppningar att matbud och andra gigg-jobb ska bidra till nya möjligheter för kortutbildade arbetslösa. Förslag har tagits fram för att stimulera framväxten av dessa jobb. Men i en studie från Ratio visade det sig att matbuden inte är kortutbildade. Tvärtom hade 67 procent av de intervjuade matbuden en högskoleexamen.
En annat viktigt budskap från mig är att man måste ha realistiska förväntningar på hur snabb och framgångsrik arbetsmarknadsintegrationen av invandrare kan bli. Ibland hävdas det att det finns länder som lyckas mycket bättre än Sverige på att integrera invandrare på arbetsmarknaden.
Men det finns inget som tyder på att Sverige över tid skulle lyckas sämre än andra länder med arbetsmarknadsintegration. Om vi jämför Sverige med Danmark, Norge och Nederländerna så blir bilden att Sverige på sikt klarar arbetsmarknadsintegration av flyktinginvandrare minst lika bra. Det som skiljer Sverige på integrationsområdet är inte resultateten, utan det faktum att Sverige tagit emot många fler flyktinginvandrare, än jämförbara länder, i relation till vår befolkning.
Vi måste också ge Arbetsförmedlingen rimliga förutsättningar. I dag saknar omkring 70000 av de arbetslösa på Arbetsförmedlingen en fullgjord grundskola. Detta är personer som Arbetsförmedlingen förväntas lotsa in på svensk arbetsmarknad. Men Sverige är en avancerad ekonomi. Det ställs, på nästan alla arbetsplatser, höga krav att anställda ska vara allmänbildade, ha digital kompetens, prata flytande svenska och begriplig engelska. Det är enligt min bedömning en illusion att tro att Arbetsförmedlingen varaktigt ska få en betydande andel av dessa kortutbildade i ett arbete som ger verklig självförsörjning.
Arbetsförmedlingen är helt enkelt fel plats för personer utan fullgjord grundskola. Dessa personer bör i stället få skräddarsydda utbildningsprogram med återkommande inslag av arbetspraktik. Programmen kommer i flera fall behöva pågå under många år. Först när personerna uppnår grundläggande kunskaper bör Arbetsförmedlingen träda in och medverka till att understödja en permanent arbetsmarknadsetablering som ger ekonomisk självförsörjning.
För att få fler i arbete krävs breda insatser. Avgörande är att den ekonomiska politiken fortsätter understöda återhämtningen. Framför allt behöver finanspolitiken fortsätta att vara kraftfull. Misstaget efter finanskrisen när finans- och penningpolitiken stramades åt för tidigt får inte återupprepas.
En avgörande pusselbit för att få fler i arbete och pressa tillbaka arbetslösheten är att kraftfullt öka den offentliga investeringsnivån i Sverige. En sådan politik har förutsättningar att skapa jobb initialt men också få fler i arbete på lång sikt när arbetsmarknadsregioner växer, digitaliseringens möjligheter tas till vara och nya gröna jobb växer fram.
Pandemin har förändrat Sverige, revorna i välfärden har blottlagts och strukturomvandlingen har påskyndats. Stora digitala språng har tagits under pandemin, med alltifrån digitala möten till e-handel. Den omvandling som pandemin påskyndat kan rätt hanterad göra Sverige mer produktivt och bidra till fler jobb. Men om vi inte möter upp omställningen med investeringar så riskerar många löntagare och orter i Sverige att halka efter. Sverige behöver ökade investeringar för att göra det lättare att pendla, bo och driva företag i hela Sverige. Med bättre vägar och järnvägar växer arbetsmarknadsregionerna. Det ger jobb och förbättrar matchningen på arbetsmarknaden.
Arbetsförmedlingen är helt enkelt fel plats för personer utan fullgjord grundskola.
En investeringsdriven tillväxtpolitik skapar jobb direkt här och nu. Investeringar ger jobb åt alla som deltar i den fysiska byggnationen. Men investeringen skapar också många jobb i det omkringliggande samhället inom allt från handel, transport och restaurangnäring.
Vi måste också säkra att investeringarna verkligen tillfaller svenska företag och löntagare. Det behöver ställas ökade krav vid upphandlingar och offentliga investeringar. Krav på arbetstillstånd och kollektivavtal liksom kontroller och kraftfulla sanktioner är avgörande för att ge svenska arbetare möjligheten att konkurrera på lika villkor. Reglerna för arbetskraftinvandringen bör göras om.
LO har presenterat ett brett investeringsprogram, Nystart för vanligt folk. Det är ett brett program med konkreta förslag. Några av de konkreta förslagen är: stöd till att bygga villor, nya järnvägsförbindelser i Norden, ökat underhåll av vägar och satsningar på bredband och 5G i hela landet.
En investeringspolitik av det slag som lo har föreslagit har potentialen att ge en väldigt stark jobbutväxling. En vägledning av den potentiella styrkan får vi av internationella studier. Den globala samarbetsorganisationen imf beräknar att sysselsättningseffekten av ökade offentliga investeringar just nu är särskilt gynnsamma. Enligt imf:s beräkningar skulle ökade offentliga investeringar om 1 procent av BNP (cirka 50 miljarder svenska kronor) medverka till att antalet i arbete steg med 0,9 till 1,5 procent inom två år.
Om IMF:s beräkningar appliceras på Sverige så skulle ökade offentliga investeringar kunna ge cirka 45000 till 75000 fler personer i arbete.
Arbetslösheten går att pressa tillbaka. I denna artikel har jag pekat på de stora utmaningar som finns. Men också pekat på potentialen med en investeringsdriven ekonomisk politik.
Torbjörn Hållö, LO-ekonom
