Den här texten är publicerad i tidskriften Tiden nr 3/2021.
Senaste året har ensamheten drabbat många. För Johan Sjölander kom den dubbelt. Först kom pandemin som stängde ner världen. Sedan tog äktenskapet slut. I en personlig essä reflekterar han över de politiska orsakerna bakom ensamheten, och lösningarna.
”En sång
för alla dom
som inte kommer hem
till någon som frågar hur det är ”
Mauro Scocco, En sång till dom ensamma
1991 släppte Mauro Scocco skivan ”Dr Space dagbok” och hitsingeln ”Till dom ensamma”. Artisten var nyskild och frustrerad över samhällsutvecklingen. Jag var sjutton år och lyssnade andäktigt. Trettio år senare plockar jag fram den igen. Nyskild och frustrerad över samhällsutvecklingen. Och jag tänker på den där sången till dom ensamma.
En skilsmässa är en livskris som gör mycket man tidigare inte tänkt på uppenbart. Behovet av vänner. Släktingar. Någon som svarar när du ringer och behöver prata. Och pandemin på det. Det senaste året har varit en global ensamhetschock för miljontals människor. Inlåsta i sina lägenheter, många på andra sidan en karantänsgräns till sina familjer och älskade. Jag tillbringade själv stora delar av det senaste året i ensamhet i en lägenhet i Bryssel. Ibland kunde det gå så långt att jag kände någon form av närhet till duvorna som nonchalant pickade runt på taken runt balkongen i Châtelain.
Ensamheten är inget nytt för pandemin. I sin bok om det svenska missnöjet har Johanna Lindell och Lisa Pelling samlat erfarenheterna från samtal med hundratals människor i utsatta områden runt om i Sverige. En sak som slår författarna är den utbredda ensamheten. Den äldre invandrarmannen som förgäves försöker få kontakt med sina grannar. Den gamla kvinnan som ringer till sin väninna utan att prata, tre signaler som går fram innan hon lägger på och sedan besvaras med tre signaler tillbaka, bara för att någon ska veta att de båda lever.
Dessa bilder är inte något undantag. Jag minns för några år sedan ett möte på en vårdcentral i Stockholms innerstad. Verksamhetschefen berättade att de hade frågat alla besökare om hur många sociala kontakter de hade. För en förbluffande stor andel av patienterna visade det sig att besöket i vården var den enda mellanmänskliga kontakt de över huvud taget hade. Den där kvarten med en stressad allmänläkare var den tid de hade i sina liv tillsammans med en annan människa. Över huvud taget.
Jag är egentligen inte en ensam människa. Efter skilsmässan omfamnades jag av starka sociala band. Vänner, släkt. Jag skyddades från ensamhetens tomhet av långa samtal på telefon och under milslånga promenader. Av närhet till barnen.
Men den typen av nätverk är ingen självklarhet. För på ett plan är ensamheten en allmänmänsklig, kanske evig, erfarenhet. På ett annat något typiskt för vår tid. Ekonomen och samhällsdebattören Noreena Hertz släppte 2020 boken The Lonely Centry. Det är en djupt gripande läsning, men också uppfodrande och hoppfull.
Hertz huvudpoäng är att ensamheten är något kännetecknande för vår tid. Det har både politiska förklaringar och effekter. Kärnan är att ensamheten, paradoxalt nog, är ett gemensamt problem.
Det som slår hårdast i magen är de kalla siffrorna. Volymerna. Hur utbredd ensamheten är och hur den ökat. Inte minst bland de äldre som exemplen vi såg tidigare var en bild av. Men problemet är inte begränsat till ålderdomen. Faktum är att yngre är ensamma i ännu högre grad, och finns det någon generation som med rätta kan kallas den ensamma är det just den.
Hertz sätter detta i ett sammanhang. Ensamheten är en effekt av vissa identifierbara tendenser i samhällsutvecklingen. Hon skriver om en teknikutveckling som alltmer gör det mänskliga mötet överflödigt, hur sociala medier som skulle föra oss samman snarare sliter oss isär. Om ett arbetsliv som pressas så hårt i effektivitetens namn att möjligheterna till faktiska möten i fikarum på arbetspauser rationaliseras bort. Om hur nyliberalismen gör oss till konkurrenter i stället för medmänniskor.
Och kanske än mer träffande är analysen av vilka effekter detta får. Ensamheten skapar ohälsa i sig. Vi är sociala varelser som bokstavligen talat lider av att berövas vårt sociala sammanhang.
När Trump talade om det ”vi” som var mot ”dem” där uppe talade han rakt in i själen hos ensamma människor.
Men den får också mer politiska effekter. Ensamhet är en perfekt grogrund för konspirationsteorier. Och sambandet mellan utbredd ensamhet och stöd för högerextremism är väl känt i forskningen. Hertz visar effektivt hur känslan av att vara marginaliserad, inte lyssnad på, och den längtan efter gemenskap som populismen spelar på hämtar sin näring i konkret, faktisk ensamhet. När Trump talade om det ”vi” som var mot ”dem” där uppe talade han rakt in i själen hos ensamma människor.
Noreena Hertz visar hur en ensam värld är en farlig värld. Men samtidigt väcks en fråga. Är ensamheten bara dålig? Jean-Paul Sartre formulerade i sitt drama Bakom lyckta dörrar att ”helvetet – de är de andra”. Och det är en effektiv version av purgatoriet han tecknar, ett antal människor som skaver på varandra, inlåsta tillsammans i evighet. Och visst kan det vara så. Vi behöver vår frihet, vårt andrum, vårt alldeles egna utrymme.
Men å andra sidan. Det viktigaste i mitt liv är mina barn. Det finns inget som begränsat min frihet så mycket som mina barn. Den liberala utopin om den helt autonoma människan är på många sätt en skräckvision. Det är i beroendet av de andra, av familj, kärlek, vänner, samhälle, vi skapas som människor.
En traditionell konservativ kritik mot det socialdemokratiska välfärdsbygget är att det ersätter gamla sociala familje- och släktband med den offentliga byråkratins kalla administration. Och visst ligger det något i beskrivningen av den svenska överideologin som en statsindividualism. Syftet bakom mycket av välfärden är att minska vårt beroende av varandra. Framför allt har det ju handlat om att frigöra kvinnorna från det ansvar för inte bara barn utan även äldre. Det är ju ett arbete som på intet sätt är fullföljt. Fackförbundet Kommunal visade exempelvis så sent som 2012 att uppemot 100000 kvinnor då tvingades gå ner i arbetstid för att de behöver lägga så mycket tid på sina äldre anhöriga. Utvecklingen inom äldreomsorgen sedan dess talar inte för att siffrorna förbättrats.
Roger Putnam hade i början på 2000-talet ett stort genomslag i debatten med sin bok Den ensamme bowlaren. Hans tes var att avtagande socialt umgänge i USA hade brutit ner det sociala kapitalet och därmed undergrävde demokratin. När vi inte längre träffas och bowlar tillsammans går något på djupet förlorat.
Och där kan vi konstatera att Sverige med sin statsindividualism till trots fortfarande är ett samhälle präglat av hög tillit. Den konservativa kritiken att gemenskapen hotas av välfärdsstaten verkar inte hålla. Även i det marknadsliberala USA bowlar människorna ensamma. Jag tror det är viktigt att hålla i huvudet. En kritik mot ensamheten mitt bland alla människorna i det moderna samhället kan annars lätt omvandlas till en nostalgisk dröm om en gammalt idealiserad värld som dels antagligen aldrig existerade, dels byggde på en ojämlikhet vi inte vill tillbaka till. Vi vill inte låsas in i Sartres helvete. Vi vill leva tillsammans som fria människor. Men vi vill leva just tillsammans.
Och vi har traditionellt hittat sätt att göra det. Sverige är en föreningsdemokrati. I idrottsklubbar, körer och traditionella folkrörelser har vi träffats. Och föreningsengagemanget är fortfarande starkt. Ungefär en tredjedel av svenskarna är än i dag aktiva i föreningar (SCB). Kyrkokörer, PRO-föreningar, korplag och studiecirklar försätter vara ett bålverk mot ensamheten.
Men det är uppenbart att det inte räcker.
För ensamheten har inte bara politiska orsaker och effekter. Den går också att möta med politiska åtgärder.
När Hässelby strands centrum, där jag bor, för några år sedan byggdes om etablerades en ny boulebana mitt på torget. Jag fascineras när jag går förbi av hur ofta den används. Och det finns något hoppfullt med det. För ensamheten har inte bara politiska orsaker och effekter. Den går också att möta med politiska åtgärder.
I ett land med starka traditioner på området som Sverige är föreningslivet troligen en nyckel. Men det kräver också en vilja till förnyelse och utveckling och en infrastruktur i form av tillgängliga lokaler och föreningsstöd. I den fysiska planeringen kan både fastigheter och bostadsområden planeras så att det stimulerar mötesplatser och gemensamma aktiviteter. Att vi aktivt vänder oss utåt, når dem som inte redan är med. Och det kräver att vi orkar lägga resurser. Folkbildningens studieförbund skulle kunna vara en motor här, men även idrotten.
Den stora utmaningen ligger i hur vi spränger gränserna mellan innanför och utanför. Där behöver vi nog också en mer nyanserad syn på internets betydelse. För visst. Internet är en plats där ensamma människor kan sugas ner i ett slukhål av högerextremism och konspirationsteorier. Men det är också Mats Steen.
Fler än jag rördes nog till tårar av berättelsen om den svårt sjuka unge pojken som låg döende hemma i sitt hem i Norge. Samtidigt byggde han upp en identitet i onlinespelet World of Warcraft. När sjukdomen till slut fick överhanden och Mats dog endast tjugofem år gammal överöstes familjen med kärleksbudskap. Inför begravningen i Oslo samlade medlemmarna i hans gille i spelet in pengar så att även de som inte hade råd själva skulle kunna delta. Genom sin avatar som en digital Lord Ibelin Redmoore hade Mats flugit över ensamhetens fängelsemurar. I en skapad värld av ettor och nollor blev han ändå sedd som människa.
Det innebär inte att internet är lösningen. Noreena Hertz argumenterar övertygande i sin bok för hur vårt fragmenterade liv i sociala mediers kalejdoskopiska värld snarare ökar känslan av ensamhet, och alla som levt sitt liv på zoom-möten kan känna igen sig i hennes beskrivningar av vad som går förlorat i avsaknaden av verkliga fysiska möten. Men det säger oss att internet och tekniken inte behöver avfärdas som hela problemet. Vi kan också använda oss av de möjligheter den ger oss för att bryta ensamhet.
Och vi behöver utan tvekan uppvärdera det fysiska mötet. På den vårdcentral jag besökte hade de efter att de förstått hur det såg ut börjat träffa framför allt äldre patienter, som så önskade, i grupp. På så sätt löste man två problem. Man avlastade de hårt trängda läkarna och gav patienterna mer av vad de egentligen behövde. För ensamheten var just ett gemensamt problem.
Så den typen av enkla, praktiska lösningar behövs. Men vi får heller inte ducka för de större utmaningar inte minst Noreena Hertz pekar på. Bygga vårt samhälle utifrån att vi är människor i behov av gemenskap, inte bara utbytbara produktionsenheter. Skapa ett arbetsliv som dels inkluderar fler, dels aktivt väger in behovet av gemenskap på arbetsplatsen som en viktig beståndsdel i det goda arbetet. Se till att skolan får vara en mötesplats där ingen hamnar utanför. Bejaka teknikutvecklingen, helt klart, men heller aldrig släppa ett vakande öga på vad den gör med oss som människor, som samhälle.
Den sista sången på Dr Space dagbok är den bästa. Och samtidigt den sorgligaste. Om en gammal man handlar om förlorade drömmar, om ett liv som inte blev som det var tänkt, om en gammal sjöman som dör ensam i sin lägenhet, saknad av ingen innan grannarna börjar reagera på lukten. ”Och alla vill bli prinsessor / och alla vill bli kung / men det slutar inte alltid / som du drömde om när du var ung” sjunger Scocco vemodigt och låter solen gå ner över söder som fond.
Men kanske är det inte att bli prinsessor eller kungar vi måste drömma om. Kanske är det bara att inte behöva vara så förbannat ensamma.
Johan Sjölander, chef Tankesmedjan Tiden
