Kristina Lugn sällskapade en gång i en TV-studio med Jörn Donner. Två författare, sedan nyår döda. I studion satt två till med åsikter om allt, Harry Schein och Bert Karlsson, som tidsenligt – det här var 1987 – började bråka om vad tv skulle vara. En av dem såg sig stå på folkets sida. ”Så du menar att man kan köra över tittarna”, förfasade sig Bert Karlsson. Kristina Lugn svarade ungefär att ”självklart kan man det”. Ingen hörde på. När det var en minut kvar av programmet fick hon säga det hon säkert tänkt hela tiden: ”Det handlar inte om att ge folk vad de vill ha, det handlar om att visa vad som finns att få.” En mening om allting; det fria skolvalet, kulturpolitiken, vad vi läser och lyssnar på.
Jag kom att tänka på en kusin till Kristina Lugns poäng, det där citatet av Henry Ford som min filosofilärare brukade återge; att om folk bara fått vad de velat ha, hade de fått snabbare hästar. På ett sätt har den här vårens omständigheter främjat den synen – den att det finns annat att få än bara det vi invaggar oss i att vi vill ha. För nu har vi både tid och ensamhet i lagomflöd, det finns plats för nya intryck. Vårt tillstånd är ett fönster där Kristina Lugns ord hörs lite starkare.
Tiden innan pandemin var ett allas omedvetna korståg mot vyvidgande och eftertänksamhet. Alla sprang på varje boll, varenda nyhet ett paradigm och varje bild legendarisk, alla tänkte just nu och inte efter. Kapitalismens korta sikt om man så vill. Men vad som nu sker är att ett fönster har slagits upp för påtvingade nyanser. Min kompis sa till exempel häromdagen att han aldrig sett hur våren utvecklar sig som i år. Tråkighet befriar.
Det är nämligen ingen enkel sak att veta vad man vill ha. Det är också skälet till varför man avskyr sin egen spotifylista. Vad Kristina Lugn försökte få sagt var att världen blir större om vi lyssnar till vyvidgande och dörröppnande människor. Nyttan är svår att förutse. Bengt Göransson, den gamla kulturministern, brukar säga; ”livet har lärt mig att det finns inget så nyttigt som onyttiga kunskaper”. Vet man vart man är på väg tas inga omvägar, men på omvägarna kan världen vecklas ut framför våra ögon. Genom att bli visade vad som finns att få, i stället för att få det vi vill ha, tar vi oss ut genom ögonvrån till verkligheten.
Samuel Guron, student
