Innebär en större stat mindre nyliberalism? Inte nödvändigtvis, och i värsta fall tvärtom. Arbetarrörelsen bör inte se statens återkomst som en slutlig seger utan måste fokusera på att få bort den nyliberala styrning som finns inom det offentliga, menar forskaren Johan Pries.
Många menar att vi är nu är på väg mot en situation där staten kommer att omformas inför en överskådlig framtid. En tes som ofta hörs är att covid-19-pandemin innebär nyliberalismens slut. Den starka och närvarande stat som strategiskt kan lotsa oss igenom krisen innebär, spekuleras det, en oöverstiglig utmaning för nyliberalismens idé om marknadens förträfflighet.
Det är utan tvekan ett möjligt utfall att pandemikrisen kommer innebära slutet för en epok som inleddes av Pinochet, Reagan och Thatcher, men det är knappast den enda givna möjligheten. Den grundläggande frågan är inte om en starkare stat kommer att torna upp i pandemins skugga, utan i stället hur denna stat kommer att se ut. För den som tror att de nyliberala idéerna i grund och botten har handlat om att begränsa staten, och låta marknaden ”fritt” styra, misstar sig. Som nyliberalismens anfader Friedrich von Hayek själv skrev i The Road to Serfdom är hans liberalism inte intresserad av att passivt ”lämna saker i sitt rådande tillstånd”. I stället måste samhället styras ovanifrån ”med konkurrens som en kraft att samordna mänsklig aktivitet”.
Nyliberalismen var från allra första början ett svar på mellankrigstidens alltmer förfinade verktyg för social och ekonomisk planering. Den var ett försök att skapa en alternativ modell till den socialdemokratiska, och socialistiska, stat som de klarsynta nyliberalerna såg ta form på horisonten. Det var ett desperat försök att formulera nya tankar, en ”ny liberalism”, i stället för att lämna walk-over till vänstern med ett uppgivet ”laissez faire, laissez passer” som ursäkt. Att aktivt styra, och använda just staten för att styra, var det som gjorde nyliberalismen ”ny”. Marknadens konkurrensmekanismer behövde inte längre vara utanför och mot staten, den kunde skapas av staten och till och med finnas i staten.
Att i grunden förändra den moderna människan från medborgare till kund har krävt statens oupphörliga ingripande i våra liv. Inte minst har demokratins möjligheter att frodas radikalt underminerats av idén om ”folket” som demokratins subjekt försvagats, vilket statsvetaren Wendy Brown visar i sin senaste bok In the Ruins of Neoliberalism.
I Sverige är nyliberalismen till stor del inlemmad i den offentliga sektorn. Nyliberalt tänkande går att se i upphandlingsregler skapade för att omöjliggöra effektiv ekonomisk planering, med argument om osund konkurrens. Idéerna återfinns i new public managementmodeller för att ersätta direkt målstyrning med belöningar för institutioner som kan visa på effektivitet, med en aldrig sinande dokumentationsmani som följd. Som jag visat i min egen forskning, är en nyliberal logik i allra högsta grad närvarande i hur kommunal samhällsplanering inriktats mot att konkurrera om välutbildade bärare av ”humankapital” på bekostnad av välfärdsstatens idé om att möjliggöra för så många som möjligt att så delta i samhällslivets olika aktiviteter.
Om vi stirrar oss blinda på hur mycket staten styr, slipper vi ställa mycket svårare frågor om vad staten gör när den styr.
I stället för att diskutera den starka statens vara eller ickevara behövs ett öppet och ärligt politiskt samtal som inte drar sig för att skärsyna det oerhörda inflytande nyliberalt tänkande redan har i den offentliga sektorn. Är det rimligt att förbjuda staten som ekonomisk aktör eller kan vi redan nu dra lärdomar av pandemikrisen som pekar på att vissa ekonomiska funktioner inte bara kan, utan rimligtvis bör, planeras och koordineras centralt? Vilken slags byråkrati och avprofessionalisering har följt i konkurrensutsättningen av den offentliga sektorns spår, och kan den målinriktade styrningen av offentliga resurser vi ser nu peka på bättre sätt att hushålla med arbetskraft? Går det alls att kombinera vårdens orubbliga etik av att hjälpa utifrån behov med modeller för offentlig förvaltning där samhällsservice till människor liknas vid investeringar i mänskligt kapital?
Om vi stirrar oss blinda på hur mycket staten styr, slipper vi ställa mycket svårare frågor om vad staten gör när den styr. I värsta fall riskerar vi att vara fast med en stat som växt just på de sätt som är mest farliga för ett demokratiskt medborgarideal.
Den tuktade staten och den lössläppta marknaden var en idé som nyliberaler vid vissa tillfällen använde sig av. Nu kommer nyliberaler att vända sig bort från denna idé, och i stället luta sig mot andra idéer kopplade till samma tankegods om människan som ett individualistiskt, ekonomiskt subjekt och konkurrens som den högsta formen av social samvaro. Dessa idéer, och hur de har tillåtits definiera grundläggande politiska begrepp som frihet, samhälle och ekonomi kan bara besegras om det ställs mot ett tydligt alternativt projekt som ger bättre svar på de frågor nyliberalismen monopoliserat. Att skapa ett politiskt alternativ är en mödosam uppgift som inte kan avklaras i en handvändning. Det kräver hårt arbete, intellektuell nyfikenhet och en kreativ inställning till politiska experiment utanför de upptrampade stigarna, inklusive idéer som slagit rot i den nyliberala myllan.
Att nöja sig med att kräva den starka statens återkomst är enklare. Att pressa på mer på denna front må kännas som att för första gången inte vara fast i djup lera för de som under årtionden hjälplöst sett välfärdsstaten smulas sönder framför sina ögon. Men det förändrar inte att allt talar för att striden om den starka staten redan är vunnen. Frågan är i stället vad som kommer nu. Är vi inte försiktiga kanske vi vaknar upp en vacker dag med en stat som är både starkare och mer nyliberal.
Johan Pries, forskare vid Lunds universitet
