Utifrån en unik position beskriver Eric Sundström sin relation till den tredje vägens politik. Vi får följa med till skyskrapor på Manhattan, kongressfester med Labour och ”nattugglesessioner” i Amsterdam. Eric har upplevt den tredje vägens segerrus och varnar nu för att slänga ut barnet med badvattnet, trots dess brister.
Platsen är ett kulturhus i centrala Amsterdam. Vi är runt fyrtio personer som sitter i en mörk biosalong. Samtliga kan betecknas som progressiva politiska nördar som vi sa då, eller ”policyprofessionella” och ”anywheres” som vi säger numer. Det är torsdag och klockan är över elva – på kvällen. Vi prövar formatet ”nattugglesession”. Ansvarig för seansen är den brittiska tankesmedjan Policy Network, som genom konferensen ”Progressive Governance” samlar ihop en slags grädda av västerländska socialdemokratiska förnyare som till vardags rör sig i och kring maktens korridorer.
John McTernan, tidigare rådgivare till Tony Blair, deklarerar att ”det här är en terapisession och ska som sådan pågå i 50 minuter”. På vägen ut skojar jag och Will Hutton, tidigare chefredaktör för The Observer, om var vi ska lägga pengarna. Vi har nämligen genomgått fullgod terapi kring det fantastiska ämnet ”vad som var bra och dåligt med den Tredje vägen”.
Jag kom att tänka på de nattliga diskussionerna i Amsterdam när jag läste det senaste, utmärkta numret av Tiden (1/2020). I en programförklaring slår Payam Moula och Martin Rynoson fast att det behövs en postliberal socialdemokrati bortom den tredje vägens ände. Min LO-kollega Torbjörn Hållö framhåller att socialdemokratin åter måste göra den strävsamma arbetarklassen till ekonomiska vinnare. Den förda politiken har blivit för liberal, skriver Hållö, och han ber gamla S-väljare om ursäkt: ”Det var inte ni som lämnade oss. Det var vi som lämnade er.”
En gång dansade jag i en skyskrapa på Manhattan. Det var årlig träff med USA:s New Democrats, Bill Clinton hade gått för dagen, kampanjsången ”Don’t stop” med Fleetwood Mac hade spelats.
En tredje uppgörelse framförs av SSU:s ordförande Philip Botström. Titeln är vacker: ”Vi hade fel. Ni har fel.” Botström beskriver hur han fick lära sig att skatter inte kan höjas, att riskkapitalbolagen inte kan kuvas. Med arbetarrörelsens djärva historia som fond, och med modet hos dagens unga SSU:are som bränsle, lovar han att stå upp för en mer radikal politik.
En gång dansade jag i en skyskrapa på Manhattan. Det var årlig träff med USA:s New Democrats, Bill Clinton hade gått för dagen, kampanjsången ”Don’t stop” med Fleetwood Mac hade spelats. Kvällens DJ berättade att kvällen var över – men framför mina ögon tog en rik donator upp ett checkhäfte ur handväskan. Hon betalade så att vi kunde dansa en timme till.
Apropå dansgolv så vet jag att Labours kongressvecka brukade nå ett nostalgiskt klimax när ”Things can only get better” med D:Ream spelades på Labour Students fest. Refrängen skreks med en övertygelse som bara vi som bodde i Storbritannien våren 1997 kan förstå.
Jag har således varit med om min beskärda del av tredje vägenrelaterade aktiviteter, och blev till och med ombedd att göra slut med Tony Blair på Expressens debattsida (vår relation var bortom räddning i och med det folkrättsvidriga Irakkriget). Så när jag hade läst de välskrivna artiklarna i Tiden var jag tvungen att återvända till mina anteckningar från alla kongresser, kampanjer och konferenser. När min förundran över hur jag orkade anteckna så noga hade lagt sig, fanns tre huvudsakliga reflektioner kvar. Vad som var bra. Vad som var dåligt. Och tid.
Politik går i cykler. Pendeln slår fram och tillbaka. Och här är mitt huvudbudskap: För oss i den svenska arbetarrörelsen är det angeläget att inte låta pendeln dra iväg på fel sätt. Det finns en hel del att lära av tredje vägen; mina anteckningar är fulla av viktiga principer och lärdomar.
Att den svenska socialdemokratin åter måste göra den strävsamma arbetarklassen till ekonomiska vinnare och bedriva en politik som främst gynnar vanligt folk är helt korrekt. Men i det praktiska genomförandet och i det konkreta tilltalet ska vi komma ihåg hur den tredje vägen breddade den traditionella klassanalysen som hade haft den vita mannen i fokus.
I dag består den strävsamma svenska arbetarklassen nästan till hälften av kvinnor. Utrikesfödda är överrepresenterade jämfört med inrikesfödda. Det är helt enkelt en brokig grupp som ska fångas av en politik och ett budskap som förenar – inte kopierar SD och förutsätter att alla arbetare är småsura vita män som roterar mellan bilen och grillen.
Men apropå SD så initierade tredje vägen en förstärkning av en del av vänstern svaga policyområden, som att vara tuff mot brottslighet – och brottslighetens orsaker. Det är klokt att komma ihåg båda delarna av det budskapet.
Den kanske tydligaste röda tråden i mina anteckningar är en vilja att förstå den nya globaliserade ekonomin, hur nya jobb skapas och vilka nya utbildningskrav – utbildning, utbildning, utbildning! – som det ställer. När Anthony Giddens publicerade boken Den Tredje vägen 1998 ansökte Kina om drygt 3 procent av det totala antalet patent i världen. I dag härstammar nästan hälften av jordens patentansökningar från Kina. Min socialdemokrati har alltid en uppdaterad bild av världen – och det kommer att behövas då covid-19 förändrar den globala spelplanen i detta nu.
Det är också slående att den internationella världsordningen och EU-samarbetet diskuterades med stort självförtroende. Att dessa nödvändiga samarbeten kunde förändras till det bättre symboliserades av David Helds bok Global Covenant: The Social Democratic Alternative to the Washington Consensus. Vi var inte alltid ense, jag hittar anteckningar om en elak middagsdiskussion under finanskrisen som illustrerar den klyfta mellan nord och syd som återkommer nu under corononapandemin. Men världen och Europa var självklara diskussionspunkter och ofärdiga politiska projekt som vi ville förändra och förbättra. Låt det förbli så – för maktförhållandet mellan demokrati och kapital har blivit än mer angeläget att rätta till, och geopolitiken har blivit mer komplicerad och tuffare.
Intresset för världen handlade inte bara om globalisering, EU-samarbetet, handel och digitalisering. Engagemanget för de fattigaste var ständigt närvarande. I minnenas allé hittar jag bilder på de vita armband som symboliserade kampanjen ”Make poverty history”, som Gordon Brown var så besjälad av på hans kristet socialistiska vis. Vi har ojämlikhet att bekämpa i Sverige, men den internationella solidariteten bär vi med oss när coronakrisen fördubblar antalet människor i världen som riskerar att dö av svält.
Den bästa av alla Progressive Governancekonferenser hölls i Köpenhamn. En stor delegation från usa deltog och vi hade initierade workshops om en lyckad kampanjs alla praktiska delar: skillnaden mellan strategi och taktik, budskapsformulering, kampen i luften (reklam, sociala medier), kampen på marken (mobilisering, få väljaren till valurnan) – och inte minst hur du fullständigt detroniserar din motståndare.
Allt leddes av Mitch Stewart, ”Battleground States Director” för tio utvalda vågmästardelstater i Obamas kampanj 2012. Han vann nio och berättade in i minsta detalj hur de gjorde i Nevada. Är det något vi ska lära av tredje vägens fokus på politisk strategi och kommunikation är det viljan att vinna val, och att alltid se till att ha bättre förutsättningar att segra än motståndarsidan. Det finns inget vackrare än när en bred kampanj för vanligt folk trycker till de besuttna.
Men den kanske viktigaste lärdomen handlar om klimatet
I gränslandet till besattheten av att ha bäst kunskap om hur ett val vinns fanns en övertygelse om att energiska, optimistiska och knivskarpa företrädare skulle få chansen. Eftersom en dokumentär om Tage Erlander nyligen har rullat på SVT erkänner jag att mina anteckningar är fulla av varierande omdömen om de S-ledare som passerade revy under mötena med Progressive Governance. Då kunde jag sakna Bill Clintons och Tony Blairs skärpa och karisma. I dag är Jacinda Ardern, Mette Frederiksen och Sanna Marin exempel på att generationsväxling inte ska vänta när förutsättningarna finns – och att många ledare föddes som kvinnor.
Men den kanske viktigaste lärdomen handlar om klimatet. Det är ett ämne som återkommer ständigt i mina anteckningar – men som inte omnämns i Moulas och Rynosons text. Anthony Giddens noterade cyniskt att planeten kommer att fortsätta existera – frågan är bara om vi människor kommer att vara kvar.
På lite sikt lär coronakrisen understryka att en ambitiös klimatpolitik inte räcker om socialdemokratin vill vara relevant även fortsättningsvis. Samspelet mellan människa, natur, djur och miljö måste uppgraderas till att bli själva grundförutsättningen för all politikutveckling. Och det är nog klokt att minnas en av Giddens käpphästar: Utforma politiken utifrån den senaste forskningen, och ignorera vid behov den gröna rörelsens symbolpolitik.
Mitt favoritomslag av The Economist består av en bild på en öken samt texten ”Har någon sett Europas konservativa?” När tredje vägen var som hetast precis före millennieskiftet styrdes 13,5 av EU:s 15 medlemsstater av regeringar som bestod av S-partier (Irland, vars partisystem inte följde höger-vänsterskalan var den halva). Du gick in i mitten och vann val. Kurvorna för sysselsättning och tillväxt pekade uppåt och New Labour satsade på NHS.
Möjligen blir någon läsare besviken nu, men jag måste bekänna att även mitt huvud är runt så att tankarna kan byta riktning. Även jag har lämnat den tredje vägen långt bakom mig. Jag kan skriva under på i princip alla politiska förslag som de omnämnda artiklarna i Tiden framför – så låt mig självkritiskt notera några av den tredje vägens största felskär.
Under den nattliga sessionen i Amsterdam berättade Will Hutton att han framhöll det gapande hålet i den tredje vägen för självaste Tony Blair redan i begynnelsen. Hålet? Avsaknaden av en grundläggande kritik av kapitalismen. Och vid ett möte som fyra tankesmedjor höll i Berlin fick jag möjlighet att fråga Peter Mandelson – den tredje mannen bakom Blair och Brown – hur New Labour kunde förbli så naiva inför finansmarknadernas destruktiva styrka. ”Vi inhalerade för djupt”, svarade han med en jämförelse som förde tankarna till den luriga lockelsen med marijuana – och det beroende som följer.
I stället för att göra upp med Thatchers och Reagans ekonomiska doktrin drog tredje vägen halsbloss. Privatiseringen och marknadsanpassningen av välfärden och samhällets gemensamma åtaganden fortsatte – något som artiklarna i förra numret av Tiden mycket väl redogör för.
I mina anteckningar från ”nattugglesessionen” står det också att tredje vägen var för naiv inför globaliseringen och vilka den gynnade; att oliktänkande partivänner exkluderades; att det var roligare att regera och spinna journalister än att bygga folkrörelser och modernisera partiorganisationen; samt att samarbetet med fackföreningsrörelsen i regel var passivt eller uruselt.
Att kontaktytorna med facket försvann kan förklara ett gapande hål i mina anteckningar: Jag hittar väldigt få noteringar om förhållandena för de mest utsatta på Europas arbetsmarknad och den press som globalisering, ökad migration och fri rörlighet inom eu har medfört – även för den etablerade arbetarklassen och delar av medelklassen som inte utan orsak inledde en vandring mot Brexit och Trump.
Att likt Clinton och Blair dominera politikens mitt minskade de materiella konflikterna, vilket gjorde att olika värderingsfrågor växte i styrka – något som partier till vänster sedan hade svårt att hantera.
I den här utvecklingens svallvågor finns processer som förstärkte varandra och på sikt blev förödande. Att vidga klassanalysen var önskvärt och ett fokus på medelklassen gav elektorala framgångar – men öppnade samtidigt för ett tvåtredjedelssamhälle. Utbildning och broar mellan jobb skulle hjälpa dem som förlorade när globalisering och EU bejakades – men tilltron till New Public Management och marknaden var större än intresset för klassiskt samhällsbygge med offentlig välfärdspolitik och god utbildning. De som var begåvade men hade usla arbetsvillkor fick inte en lika chans.
Att likt Clinton och Blair dominera politikens mitt minskade de materiella konflikterna, vilket gjorde att olika värderingsfrågor växte i styrka – något som partier till vänster sedan hade svårt att hantera. Och när traditionella högerpartier, som Tories under David Cameron, svarade med att triangulera den tredje vägen förvandlades den politiska debatten till en icke-materiell yta av kvasidebatter och dumhet på de välbeställdas villkor. S-partier förlorade betydande stöd bland de strävsamma och skötsamma i arbetarklassen och medelklassen, och vann något bland urbana akademiker som läser sin Fredrik Strage. Addera den största flyktingkrisen sedan det andra världskriget, och bordet var dukat för den främlingsfientliga högern.
Min egen vandring i minnets korridorer gav som sagt även en reflektion kring tid. Att vara ”tuff mot brottslighet och brottslighetens orsaker” är ett uttryck som formulerades under den pilgrimsresa till Bill Clinton i Vita huset som Tony Blair och Gordon Brown gjorde 1993. Det är 27 år sedan.
Organisationen för USA:s New Democrats, som ordnade festen i skyskrapan sommaren 2002, var på dekis redan då och stängde butiken 2011. Peter Mandelsons jämförelse mellan finansmarknaderna och marijuana gjordes 2012. Terapisessionen i Amsterdam hölls i april 2014 – S återtar regeringsmakten senare på hösten. Men efter sex års regeringsinnehav måste tre artiklar i Tiden uppmana S att göra upp med den stendöda tredje vägen och sluta föra en politik som är alltför liberal. Det är ett förödande underbetyg.
Vi vet alla att S inte fick egen majoritet i riksdagsvalen 2014 och 2018. Vi vet också att utkomsten av januariavtalet började passera arbetarrörelsens smärtgräns. Sedan kom coronakrisen, och kanske ska vi söka oss längre tillbaka än Clinton och Blair för att hitta ett citat som kan vägleda oss i den tid som vi har framför oss:
The war has been won by the efforts of all our people, who, with very few exceptions, put the nation first and their private and sectional interests a long way second. …Why should we suppose that we can attain our aims in peace—food, clothing, homes, education, leisure, social security and full employment for all – by putting private interests first?
Ett ödmjukt förslag är att Labourledaren Clement Attlees ord inspirerar den svenska arbetarrörelsen när vi, precis som under andra världskriget, genast börjar skriva ett ”Arbetarrörelsens efterkrisprogram”. Låt Marika Lindgren-Åsbrink hålla i pennan, låt (förslagsvis) Göran Persson och Karl-Petter Thorwaldsson leda arbetet, och fyll på med de yngre, bästa och skarpaste.
Politik är den högsta konsten av intellektuell verksamhet – men ibland krävs det en zoonos, en fladdermus och en myrkotte på en äcklig djurmarknad i en diktatur. Då kan resultatet bli en möjlighet att äntligen göra upp med ett avtal skrivet i januari och den tredje vägens halsbloss.
Vi som var med och dansade på den tredje vägen vill dock påminna om att ta med ett och annat som var modernt, socialdemokratiskt och alltjämt förhållandevis användbart.
Eric Sundström, journalist, tidigare ordf för S-studenter med lång erfarenhet från Regeringskansliet. Idag hos LO-ekonomerna.
