Vi upplever just nu den digitala strukturomvandlingen i rask takt. Dess konsekvenser har vi fram till corona, ur ett politiskt perspektiv, ofta sett som negativa. Som ett nytt landskap där den auktoritära högern gynnas. Så behöver det inte vara, skriver Malin Malm.
Den 31 december 2019, samma dag som vi hetsigt reste Sverige runt för att hinna i tid till planerade firanden med familj, släkt eller vänner, grubblandes över det decennium som gått och de prioriteringar vi ville skulle dominera det kommande, rapporterade en hälsokommission i Wuhanregionen i Kina ett isolerat utbrott av en okänd lunginflammation. Få anade att det här var startskottet för en av 2000-talets hittills största händelser, när det okända coronaviruset skulle visa sig vara svårare att isolera än vad de kinesiska myndigheterna inledningsvis uttryckte. Under våren väntade många in i det sista på att saker skulle hinna återgå till det normala inför sommaren. Nu är det tydligt att rekommendationer för att begränsa smittspridningen lär påverka våra liv länge (som Anders Tegnell uttryckte sig i fallet med utlandsresor åtminstone in på nästa år). Målet är att hålla i och hålla ut.
När vi genomlever en megakris av global karaktär sätts även det vardagliga i stor gungning. Våra möjligheter att mötas och utbyta hopp och oro, som på det sätt jag och min vän gjorde under pandemins första skede, slås mer eller mindre ut. För delar av befolkningen riskerar vardagen att ersättas med en omslutande isolering och ensamhet, utan samtal med andra att avlasta dem. Samtidigt har det skett en motrörelse: människor möts över videosamtal för luncher, middagar eller att bara för att ersätta den gamla ölrundan med någonting. Stora delar av den studerande befolkningen kastas in i en chockdigitalisering av hela studieverksamheten. Digitaliseringens löfte om en arbetsplats i hemmet och dess roll som viktigt verktyg för att upprätthålla sociala kontakter verkar infrias på bred front. Inte tack vare något plötsligt tekniskt genombrott utan tack vare en omfattande beteendeförändring av omsorg för varandra.
Det är i den andan som Socialdemokraterna proklamerade att årets första maj skulle digitaliseras. På många sätt tog årets firande större inspiration av traditionella TV-produktioner än de heldigitala gemenskaper som under de senaste decennierna vuxit fram: tal spelades in och varvades med trubadurer med en publik som handfast vägleddes genom programmet av trevliga programledare. Det var på många sätt ett välspelat kort. För många, i alla åldersgrupper, är första maj ett tillfälle att samla styrka, reflektera över kampen som varit och den kamp som återstår att kämpa. Att då tillgängliggöra det till människor som annars inte skulle tagit del av det traditionella firandet med de verktyg vi har till förfogande är inte bara det bästa vi kunde göra av en olycklig situation utan också en viktig lärdom inför framtidens fysiska förstamajfiranden.
Vi genomlever på många sätt fortfarande den digitala strukturomvandlingen. Debattörer från höger till vänster har lyft upp de högerauktoritära krafternas förmåga att elda på människors känslor och oro i sociala medierevolutionens fotspår. Samtidigt är det viktigt att minnas att det inte är något unikt. Många omdaningar av vårt medielandskap har följts av liknande auktoritära ögonblick. På fredsdagen den 7 maj 1945 publicerade Dagens Nyheter en notis som argumenterade att massmediet radion spelat en viktig roll i spridandet av de fascistiska rörelsernas lögner: ”Man kan fråga sig om Hitler och Mussolini någonsin kunnat bli vad de blevo utan den moderna publiciteten, utan radion”. DN menade med andra ord att radions massinförande möjliggjorde känslodrivna budskap som lockade mänsklighetens mörkaste impulser.
50 år senare lyfte den franska sociologen Pierre Bourdieu upp en liknande tanke…
Hela texten finns att läsa i tidningen. Teckna en årsprenumeration för endast 199kr här och få hem tidningen!
