Coronakrisen visar att vi klarar vi av att ställa om våra liv när krisen kommer, till och med utan statens tvång. Samtidigt fanns en kris innan corona, klimatkrisen, där varken människor eller samhälle var tillräckligt duktiga på att ställa om. Vad krävs för att en hållbar omställning ska ske? Liss Jonasson resonerar.
Coronaviruset och sjukdomen covid-19 har i skrivande stund tagit närmare 300 000 liv världen över. Hela världen befinner sig i undantagstillstånd, miljoner människor sitter i karantän, allt i ett försök att stävja virusets obarmhärtiga framfart.
Vi, mänskligheten, är överens: Vi ska göra allt i vår makt i den gemensamma ansträngningen för att både bekämpa pandemin och se till att de samhällen vi byggt upp kommer att vara beboeliga även efter att krisen ebbat ut. Det är nästan imponerande hur väl vi jobbar när vi gör det tillsammans. Hur många som gör tunga uppoffringar för mänsklighetens bästa. Som undviker att träffa sina älskade. Som i krisens spår blir av med jobbet. Som ställer in efterlängtade resor, festivaler och bröllop. Som förlorar närstående utan att ens kunna ha en ordentlig begravning.
Det är tungt. Det är en tid präglad av sorg och kamp. Det är också en tid av hopp, en tid då vi ser mänsklighetens bästa sidor och ser hur starkt ett samhälle kan vara när vi hjälps åt i den gemensamma krismedvetenheten. Med samma beslutsamhet, kollektiva ansträngning och individuella anpassning som vi tagit oss an coronakrisen, på samma sätt behöver vi bemöta klimatkrisen.
Pandemier kommer med jämna mellanrum. Kanske är det just därför som chocken under våren 2020 blev så stor – vi borde varit bättre förberedda. På samma sätt är det med klimatkrisen.
Ofta pratar vi om klimatkrisen som ett framtida hot mot planeten och mänskligheten, med betoning på framtida. Även om tonen när det gäller klimatet har trappats upp rejält de senaste åren – och det är menat som en komplimang riktad till de många framför allt unga klimataktivister som höjt sina röster – så låter det alltför ofta fortfarande som att vi inte behöver bekymra oss riktigt än. Hotet finns där, men det är inte här. Inte än.
Inget kunde vara en större lögn.
Som en följd av att samhället stängts ner för att minska smittspridning har luftföroreningarna minskat drastiskt. Under april månad minskade halterna av kvävedioxid i luften med 40 (!) procent i Europa. Andra farliga luftpartiklar beräknas ha minskat med ungefär 10 procent.
Enligt en studie från forskningsinstitutet Centre for Research on Energy and Clean Air (Crea) har 11000 förtida dödsfall orsakade av luftföroreningar hittills kunnat undvikas i Europa tack vare att föroreningarna minskat som en följd av att samhället stängdes ner. Lärdomen av det är naturligtvis inte att isoleringen som coronaviruset inneburit har varit bra för klimatet. Poängen är inte heller att det skulle vara onödigt att vidta alla åtgärder som har gjorts, bara för att antalet dödsfall i covid-19 varit betydligt färre än vad som årligen dör till följd av dålig luft.
Att klimatet nu i några månader får en försiktig återhämtning ska inte ses som något positivt. Snarare pekar det på absurditeten i att vi inte brytt oss om det pandemiliknande tillstånd som klimatkrisen egentligen är…
Hela texten finns att läsa i tidningen. Teckna en årsprenumeration för endast 199kr här och få hem tidningen!
