Vad är konservatism? I vår tid förknippas den med nyare partier längst till höger. Men konservatismen som idé är en annan, en som svenska arbetarrörelsen tidigare inspirerades av. Filosofen Christian Munthe stakar ut en konservatism för vänstern och menar att arbetarrörelsen åter bör inspireras.
Konservatismen har återkommit som högaktuell politisk ideologi. Inte bara i Sverige utan tvärsöver Europa och i världen utanför. Den politiska högern har snabbt hakat i den nya tidsandan och förstärkt aspekter av den som passar högerns ideal: nationen, kyrkan, försvaret, hårda tag mot brott etcetera. Vänstern står ännu villrådig, eller idiotförklarar i de värsta fallen människors reaktioner på en politisk utveckling som uppenbart berört dem djupt. Detta har förbluffat mig, eftersom den politiskt mest framgångsrika vänstern, den socialdemokratiska, länge haft tydliga konservativa inslag i både sin grundideologi och sin realpolitik. I den här texten skissar jag en väg för dagens politiska vänster att återta sitt konservativa arv.
Låt mig först karakterisera motsatsparet vänster-höger. Uppdelningen handlar om synen på fördelning av välstånd och ekonomisk makt. Vänstern strävar mot att mer välstånd ska tillfalla det breda folkflertalet, byggt på ideal om jämlikhet och ett solidariskt samhälle. Högerns ideal är en fördelning som i högre grad koncentreras till en mindre del av folket. Man kan vara vänster/höger i olika utsträckning och mot olika ideologiska bakgrunder. Vänsteråsikter kan bygga på en marxistisk grundsyn, men också på andra idéer, till exempel moralfilosofiska ideal om rättvisa och rättigheter, eller samhällsekonomiska teorier. Samma sak gäller högern. Jag kommer identifiera vänsterideologi med tre politiska mål: jämlikhet, solidaritet och välstånd till folkflertalet.
Den ”nationalkonservativa” rörelsen i Europa använder etiketten konservatism som en tunn maskering av vad som i realiteten är radikalt reaktionär högerideologi.
Vad är då konservatism? Som politiskt sentiment och ideologi brukar den grovt beskrivas som en omsorg om det bestående. Jag ska strax ge mer detaljer om vari denna omsorg består. Men först vill jag framhålla en viktig sak om den ”nya” konservatism som växt fram på senare tid. Konservatism kan främst sättas i motsats till radikalism (som sentiment eller ideologi), vilken förespråkar snabb och omfattande förändring av det bestående. Radikala politiska hållningar innebär i praktiken nästan alltid avsteg från liberala demokratiska processer till förmån för mer eller mindre våldsam revolution, autokratisk eller ”illiberal” demokratisk utveckling etcetera. Många av de politiska rörelser till höger som just nu retoriskt klär sig i konservativ skrud är i själva verket radikalt eller extremt reaktionära. Den utveckling vi sett i länder som Ungern, Polen, Brasilien, Turkiet och Indien syftar till en radikal samhällsomvandling mot ett föregivet förflutet idealtillstånd. Den ”nationalkonservativa” rörelsen i Europa använder etiketten konservatism som en tunn maskering av vad som i realiteten är radikalt reaktionär högerideologi. I fortsättningen kommer jag därför mestadels strunta i sådana politiska rörelser, utom då de behövs som jämförelseobjekt.
Ett första tema i konservatismens omsorg om det bestående berör relationen mellan stat och medborgare, och fångas in av det politiskfilosofiska begreppet kommunitarism: statens institutioner bör enligt denna idé vidmakthållas och operera med hjälp av en värdegemenskap mellan styrda och styrande. Men vilken värdegemenskap? Gemenskapens syfte är att göra samhället mer stabilt, effektivt och uthärdligt för påfrestningar. Men detta kan uppnås med olika värden, huvudsaken är att dessa är gemensamma och inte asociala. Värdegemenskapen kan kanaliseras via tre olika mekanismer: (a) reglering av vem som kan bli medborgare, (b) fostran och indoktrinering av folkets värderingar så att de harmonierar med statens, (c) anpassning av statens värderingar så att de harmonierar med folkets. Olika förslag på vilka värderingar som ska vara de gemensamma kan lägga mer eller mindre tyngdpunkt på a–c.
Exempelvis är den så kallade nationalkonservatism, som jag ovan påpekade snarast är radikalt reaktionär, nästan helt och hållet fixerad vid mekanismen a. Idén om kommunitär värdegemenskap har här reducerats till en dröm om ett etnisk ”rent” folk. Den klassiska högerkonservativa idén är i stället att folket ska fostras att underkasta sig föregivna auktoriteter som kyrka, kung, familjeöverhuvud, och lydnadsnormer som dessa bestämt. Här riktas fokus mot mekanismen b. En ofta debatterad svaghet i denna del av högerkonservatismen är dess kulturrelativism – utöver det godtyckliga valet av föregiven auktoritet och dess i sin tur godtyckliga val av lydnadsnormer finns ingen substans i den värdegemenskap som ska göra samhället gott. Detta har lett till olika reaktioner i både liberal och socialistisk riktning om en berättigad värdegemenskap som går bortom principen om att makt är rätt.
Ur vänstersynvinkel finns värderingar med berättigande i vänsterns utgångspunkter, vilka om de delas av medborgare och styrande kan utgöra en kommunitär värdegemenskap. Här finns utrymme för att med mekanism b forma folkets värderingar efter jämlikhets-, solidariska och samhällsekonomiska effektivitetsideal. Detta ska dock inte förväxlas med de utopiska drömmar om den ”socialistiska människan” som grusat så många radikalt revolutionära vänsterförsök.
I vänsterns idétradition dominerar samtidigt tanken om att staten behöver anpassas till de styrdas intressen, vilket sätter fokus på mekanismen c. Den resulterande tanken om det goda samhället som byggt på ömsesidiga förpliktelser mellan styrande och styrda är en gammal idé om hur statens makt ska berättigas, som brukar kallas (klassisk) republikanism. Accepteras dessa plikter i stort uppnås en hög grad av politisk legitimitet, som förverkligar den eftersträvade kommunitära harmonin mellan styrande och styrda. Utifrån vänsterideal kan man sedan förhålla sig pragmatiskt till hur mekanismerna a–c nyttjas för att vidmakthålla legitimiteten. Det kan ibland kräva anpassning till skiftningar i folkopinionen som inte perfekt matchar vänsterideologisk doktrin.
Nästa konservativa tema handlar om individuellt ansvar. Inom högerkonservatismen hittar vi detta i fixeringen vid ”hårda tag” i kriminalpolitiken och det reflexmässiga motståndet mot strukturella förklaringar av sociala missförhållanden. Den mer generella tanken är att de missförhållanden som kan hittas i ett högerkonservativt idealsamhälle kan skyllas på individuella felsteg. Inom ramen för moraliska auktoriteter (kung, kyrka, familjeöverhuvud), och lydnadsnormer inom sociala gemenskaper (by, familj, religiös grupp), så kan sociala tillkortakommanden bara tillskrivas individers brist på ansvarstagande.
Men motsvarande tankar om individuellt ansvar finns också i vänsterideologisk tanketradition och, i än högre grad, i vänsterns realpolitiska arv i de europeiska välfärdsstaterna. De vänsterpolitiska idealen jämlikhet, solidaritet och välstånd för flertalet tillsammans med idén om en republikanistisk kommunitär värdegemenskap handlar inte bara om vad samhället är skyldig medborgaren, utan också om vad medborgaren är skyldig samhället. Om inte medborgarna ”drar sitt strå till stacken” för att förverkliga vänsterpolitiska ideal, så undergrävs möjligheten att förverkliga dessa ideal.
Dessa teman, värdegemenskap och ansvar, pekar vidare mot en tredje och djupare aspekt av konservativ ideologi, nämligen hållbarhet och försiktighet.
Dessa teman, värdegemenskap och ansvar, pekar vidare mot en tredje och djupare aspekt av konservativ ideologi, nämligen hållbarhet och försiktighet. Kärnan i att värna det bestående är att det goda samhället då kan vara gott inte bara en stund, utan under lång tid. Detta är varför värdegemenskap och den ansvarsfördelning och legitimitet den medför är så viktiga ur vänstersynpunkt: förverkligande av vänsterpolitiska ideal kan då fortgå under längre tid. Hållbarheten kan riskeras genom hastiga och genomgripande samhällsförändringar i jakt på perfektion, därför bör även vänsterpolitik vara försiktig. Ur detta följer inte bara stöd för liberaldemokratisk reformism och rättsstaten, utan även den pragmatiska hållningen till hur mycket av vänsterpolitiska ideal man bör försöka förverkliga under en viss tid. Brådska i syfte att stärka jämlikhet, solidaritet och välstånd för flertalet skapar risker för att ”spola ut barnet med badvattnet”, eller för kontraproduktiva bieffekter som ekonomisk ineffektivitet eller opinionsmässig ”backlash”.
Hållbarhetstemat tillför dessutom en viktig vänsterideologisk ingrediens som hittills inte nämnts: vikten av att vårda de offentliga institutionerna. Dessa institutioner måste organiseras på ett sätt som gör att de kan fortsätta fylla sin funktion även under påfrestningar och variationer vad gäller till exempel världsekonomi, krig och fred, och strukturella utmaningar som globala miljöproblem, antibiotikaresistens eller pandemier av det slag vi just nu kämpar med. Försiktighetsaspekten av institutionell hållbarhet pekar mot det som på senare tid uppmärksammats om värdet av beredskap på olika områden. Samma hållbarhetstänkande som får högerkonservativa att motsätta sig att polis och militär läggs ut på privat entreprenad breddas här till alla institutioner som är vänsterideologiskt viktiga.
En konservatism för vänstern understryker främst av allt pragmatikens och långsiktighetens betydelse för reell politisk framgång. Exakt vad en konservativ vänsterpolitik ska innebära vid olika tidpunkter kan förstås debatteras. Det kan leda till smärtsamma slitningar med vänsterideal som ligger närmare utopiska eller revolutionära positioner, till exempel vad gäller internationalism, ekonomi och medborgarskapsfrågor. Men jag är övertygad om att en konservativ vänster som öppet visade sin hållning skulle ha långt bättre utsikter att haka i de konservativa sentiment som just nu sveper genom Sveriges och Europas folkopinioner. Vad mer är, en sådan vänster skulle dessutom ha större utsikter att på ett hållbart vis förverkliga det goda samhället.
Christian Munthe, professor i praktisk filosofi
