Coronapandemin är den största världsomspännande kris som de flesta av oss har upplevt. Vi lever mitt i denna kris, men redan nu bör frågan ställas hur krisen kommer påverka vårt samhälle när vi kommer ut på andra sidan.
I centrum för denna duala kris, en pandemi och en ekonomisk kris, står välfärden. Vård och omsorg utgör frontlinjen i kampen mot hälsokrisen. Välfärden är även del av frontlinjen mot den ekonomiska krisen. Trygghetssystemen, som sjukförsäkring och a-kassa, säkrar ekonomin för de individer som blir sjuka och arbetslösa och håller på så sätt uppe samhällets samlade konsumtion. Skolornas och förskolornas roll att möjliggöra för vårdnadshavarna att arbeta har också förtydligats under krisen.
Krisen blir på så sätt som en intensivkurs i vad välfärden är och hur den får samhället att fungera. Den visar att välfärden kombinerar allmänintresse och egenintresse. Det är bra för alla i samhället att varje medborgare får vård efter behov och har råd att stanna hemma när hen bär på en smitta, precis som det är bra för hela samhället att alla barn får en bra utbildning.
Krisen har blottlagt både styrkor och brister i den svenska välfärden. Den hoppfulla bilden är att förutsättningarna för att åtgärda brister och utveckla vår välfärdsmodell är bättre än på länge, då allt fler ser och förstår behoven. Den pessimistiska bilden är att krisen riskerar att slå in sista spiken i kistan för förtroendet för den generella välfärden. Under flera decennier har vi långsamt glidit mot en grundtrygghetsmodell, med en otillräckligt offentligt finansierad välfärd för alla och olika former av VIP-välfärd för de som kan betala extra. Risken nu är att glidningen accelererar och till slut tippar över.
Under de senaste 30 åren har en stor del av den politiska debatten om välfärdstjänsterna handlat om hur tjänsterna ska organiseras. Successivt har systemet förskjutits mot ett mer marknadsorienterat system där idealbilden är konsumenter som ”shoppar” välfärd hos olika leverantörer. Synsättet bygger på individualisering och decentraliserade beslutsprocesser och tron på att konkurrens mellan många aktörer ska leda till effektivitet och kvalitet på samma sätt som tjänstemarknader för frisörer eller restauranger.
De som har kritiserat marknadiseringen betonar att offentligt finansierad välfärd inte är en marknad, bland annat för att ”kunderna” inte själva betalar för det de ”köper”. Marknadsstyrningen gör det dessutom svårt att styra mot våra gemensamma mål med den välfärd vi gemensamt betalar för. Coronakrisen har fått oss att se på sjukvården som en krisorganisation mer jämförbar med försvaret. Beslutsfattandet är centraliserat. Produktionen kommenderas. Resurser omprioriteras från vissa vårdområden till andra. En marknadsstyrd vård med ett stort utbud av privata aktörer med olika inriktningar fungerar dåligt i en sådan miljö.
Även principerna för hur vård ska fördelas ställs på sin spets när resurserna så tydligt begränsas. De flesta ställer upp på att en begränsad testningskapacitet ska användas för att testa svårt sjuka samt personal i utsatta yrkesgrupper med hög risk att smitta och smittas. En fördelning efter behov är också mest effektiv för att minska smittspridning i hela samhället.
Före krisen debatterades de privata sjukvårdsförsäkringarna i Sverige. Det var lika orimligt att allokera sjukvård efter något annat än behov för ett halvår sedan som i dag. Men coronakrisen visar tydligt hur det ser ut när begränsade resurser, som har betydelse för liv och död, ska fördelas. En ordning där de med privata sjukvårdsförsäkringar får förtur till tester, intensivvårdsplatser eller vaccin framstår som pervers för de flesta svenskar. Principen om att människovärde går före marknadsvärde har stärkt sin position…
Hela texten finns att läsa i tidningen. Teckna en årsprenumeration för endast 199kr här och få hem tidningen!
