Sheri Berman är en av världens främsta experter på europeisk socialdemokrati. I den här essän skriver hon om socialdemokratins särart och framgångssagan SAP. Vad gjorde socialdemokratin i Europa framgångsrik och svenska (S) till världens kanske mest framgångsrika parti? Varför har stödet på senare tid försämrats och vad är vägen framåt?
Det finns många skäl till socialdemokratins problem, men det viktigaste är förlusten av en distinkt ekonomisk profil och uppgift. Socialdemokratiska partiers acceptans av nyliberala reformer som privatisering av delar av den offentliga sektorn, nedskärningar i välfärdsstaten, avregleringen av marknader, den finansiella ekonomin och så vidare, lämnade partierna utan en möjlighet att dra nytta av ett växande ekonomiskt missnöje, särskilt efter finanskrisen 2008. Detta skapade incitament för partier och väljare att ägna större uppmärksamhet åt sociala frågor och kulturella identiteter snarare än ekonomiska frågor och klass vilket underlättade framväxten av högerpopulism.
Bakgrunden
Kapitalism är orsaken till den moderna vänsterns existens. Framväxten av kapitalismen under 1800-talet ledde till en oöverträffad ekonomisk tillväxt och innovation, men även ojämlikhet, otrygghet och social upplösning. Som svar kom en internationell socialistisk rörelse med marxismen som sin ideologiska ledstjärna. Mot slutet av 1800-talet hade denna rörelse splittrats över olika uppfattningar om hur man bör svara på kapitalismens utveckling. Till skillnad från Marx förutsägelser så kollapsade kapitalismen inte. Vissa socialister hävdade att de, snarare än att vänta på att historienskulle ha sin gång, borde bilda en revolutionär förtrupp för att störta kapitalismen. Lenin var den viktigaste förespråkaren för denna position och hans följare blev kommunister.
En annan fraktion hävdade att reformering av kapitalismen var möjlig och önskvärd. De menade att socialister inte borde fokusera på att överskrida kapitalismen utan snarare på att säkerställa att dess enorma produktiva kapacitet tjänade progressiva snarare än destruktiva syften. Dessa socialister var föregångare, socialdemokratin och svenska SAP var tidiga förespråkare av denna position.
Den socialdemokratiska synen var optimistisk, till och med idealistisk. Till skillnad från kommunister och andra socialister hävdade Socialdemokraterna att varken en våldsam revolution eller kapitalismens kollaps var nödvändig för att åstadkomma en bättre framtid. I stället hävdade de att medborgarna skulle kunna använda den demokratiska staten för att skapa en bättre värld.
Striden mellan olika fraktioner inom vänstern nådde ett crescendo under mellankrigsåren då Europa konfronterades med enorma ekonomiska problem, vilket kulminerade med den stora depressionen, och en växande vänster- och högerextremism, som närdes på mångas lidande och frustration över oförmåga eller ovilja av demokratiska regeringar att tillgodose deras behov. Genom att inse farorna – för demokratin och vänstern – av att ignorera missnöjet hävdade Socialdemokraterna att vänsterns viktigaste mål måste vara att använda staten för att reformera och kanske till och med förändra kapitalismen. Med undantag för Skandinavien, i synnerhet Sverige och i mindre grad USA med Franklin Roosevelts New Deal, lyckades inte socialdemokrater implementera sin agenda under mellankrigsåren.
Den stora depressionen, där kapitalismens brister ledde till konflikt, stöd för kommunism och fascism, och i slutändan demokratins kollaps i många länder, fick en djup inverkan på Västeuropa. Efter 1945 erkände aktörer över hela det politiska spektrumet att demokratisk framgång och social stabilitet krävde att man hanterar kapitalismens nackdelar. Under efterkrigstiden konstruerade följaktligen västeuropeiska länder en ny ordning som syftade till att säkerställa ekonomisk tillväxt och samtidigt skydda samhällen från kapitalismens farliga konsekvenser. Denna ordning var ett avgörande avbrott med det förflutna. Kapitalismen var kvar, i motsats till vad kommunister och vissa socialister hade hoppats på, men det var en annan kapitalism än som fanns före kriget, härdad och begränsad av de demokratiska regeringarnas makt – i motsats till vadklassiska liberaler föredrog. Detta var just den kompromiss som Socialdemokraterna hade förespråkat sedan början av nittonhundratalet, men det tog tragedierna på 1930- och 1940-talet för denna uppfattning att nå bred acceptans.
De trettio åren efter 1945 var Västeuropas snabbaste tillväxtperiod någonsin, klasskonflikt och stöd för extremism minskade, och för första gången i (väst) Europas historia blev demokrati norm.
Trots denna framgång försvagades den socialdemokratiska ordningen under slutet av 1900-talet. Inom vänstern ledde framgången till att många glömde bort att reformer, även om de var viktiga, var ett medel för att få nå ett mål – att tämja kapitalismen och förena den med demokrati och social stabilitet. Andra, besvikna över att utsikterna för en postkapitalistisk framtid hade försvunnit, slutade att fokusera på kapitalismen och vände i stället uppmärksamheten mot postmodernism, multikulturalism, feminism, postkolonialism och andra intellektuella bemödanden som var kulturella snarare än ekonomiska till sin natur. Resultatet blev att vänstern under de sista decennierna av nittonhundratalet inte ägnade tillräcklig uppmärksamhet åt förändringar i kapitalismens natur…
Texten är en längre essä och finns som helhet i tidningen.
Teckna en årsprenumeration för endast 199kr här och få hem tidningen!
