Filosofen Sven-Ove Hansson skriver om de ideologiska vägvalen kring folkhälsan och dess praktiska konsekvenser. På flera sätt kan coronakrisen bli en möjlighet att återuppliva diskussionen och ta nästa politiska steg.
Befolkningens hälsa är en av politikens centrala uppgifter. Det handlar om att förebygga och bota, och att möjliggöra en god livskvalitet även för dem som är sjuka. Även om detta kan framstå som okontroversiella mål, leder deras förverkligande till i högsta grad ideologiska frågor. Mycket kretsar kring tre centrala idépolitiska teman i folkhälsopolitiken.
Det första av dessa idéteman är kunskapen. Liksom inom andra politikområden är det nödvändigt att bygga på bästa möjliga kunskap. Inom folkhälsan handlar detta om vetenskap och beprövad erfarenhet.
Vetenskapen behövs för att finna de mest verksamma medlen, både inom vården och det förebyggande arbetet. Tyvärr kan vetenskapsförnekande förorsaka mycket onödigt mänskligt lidande. Över 300000 sydafrikaner dog i aids därför att Mbeki litade mer på amerikanska och europeiska vetenskapsförnekare än på sitt eget lands infektionsläkare. Utan det ideologiska vaccinmotståndet hade polion vid det här laget varit utrotad, och långt färre hade dött i mässlingen. För att förhindra sådana tragedier krävs en folkhälsopolitik som konsekvent bygger på den bästa vetenskapen…
Hela texten finns att läsa i tidningen. Teckna en årsprenumeration för endast 199kr här och få hem tidningen!
