Coronakrisen är varken den första pandemi eller ekonomiska kris att inträffa. Historien är full av viktiga lärdomar. Kommer vi ta till oss dem eller kommer vi ännu en gång tacka de som vågat sina liv med först applåder och därefter ännu sämre arbetsvillkor och löner? Prisbelönta Agneta stark skriver.
En ofantlig sopkvast går över världen. Den vräker undan lager av damm och skräp. Det som tidigare varit dolt kommer nu i öppen dager. Sopkvasten består av den minsta biologiska enhet som kan invadera levande organismer, ett virus. En parasit.
I alla länder blir det tydligt, när sopkvasten gått fram, att de arbeten som krävs för att hålla samhällets grundläggande funktioner i gång är krävande, tunga och lågt avlönade. Vanligen har de varit en del av offentlig verksamhet. Påfallande ofta är dessa arbeten sedan några decennier föremål för upphandling, med hård priskonkurrens. De utförs av kvinnor, av migranter, av människor som bor trångt och lever under svåra förhållanden. Det är på dessa människor som välfärd och trygghet vilar. Samhällets nyckelpersoner har alltså de sämsta arbetsvillkoren. Men detta har inte funnits med på listan över missförhållanden som måste förändras.
Dessa nyckelarbeten har ofta kallats ”enkla jobb” eller ”okvalificerade arbeten”. Nu visar det sig att de människor som utför dem måste göra komplicerade bedömningar, ha erfarenhet och visa stor anpassningsförmåga. De måste också ha utrustning som svarar mot arbetets krav. När sådant saknas blir resultaten katastrofala.
På ett seminarium i slutet av april 2020, The COVID-19 Crisis Response: Putting Women at the Centre på London School of Economics, deltog över 250 forskare från fler än 30 länder.
Dessa nyckelarbeten har ofta kallats ”enkla jobb” eller ”okvalificerade arbeten”
Snabba konkreta inledare följdes av inlägg från alla delar av världen. Den stora sopkvasten är inte ny. I de områden som varit drabbade av ebola- och av zikavirus finns omfattande kunskaper om vad som händer i samhällen som tar till krafttag för att hindra smittspridning. Forskarna därifrån gav råd.
För det första: var uppmärksam. Medan smittan står i centrum sker förändringar av ägande, ekonomi, sociala villkor, förmåner och belastningar. När sedan den akuta smittrisken är över så är det nya redan på plats, och går bara att ändra om det finns en extremt stark politisk vilja att göra så. Sådan vilja är sällsynt. Tvärtom talas det efter en svår smitta ofta om att se framåt, att gå vidare.
För det andra: Undersök ”nu” och” sedan”. Vilka behov anses centrala och akuta, och vilka måste vänta? Ideologiska omställningar inom hälso- och sjukvård genomförs i skuggan av pandemins alla åtgärder. Abort är en viktig rätt som absolut inte kan skjutas upp till ”sedan”. Men i flera länder har aborträtt inte klassats som akut, och därför inte säkrats under pandemin. Tvärtom har abortmotståndare använt tillfället att driva igenom starka restriktioner som riskerar att bli permanenta.
I Sverige har ett stort antal operationer och ingrepp skjutits upp till ”sedan”. Men när kommer det att vara ”sedan”? I vilken ordning ska alla dessa operationer då utföras? Kommer alla att göras, eller kommer vissa aldrig att bli av? Vem står först i kön, och vem får vänta tills det blir ”sedan” en gång till? Och hur ska de uppskjutna operationerna vägas mot personalens nödvändiga behov av ledighet, av normala arbetstider och rimlig belastning?
För det tredje: Till vilka vänder sig hälsoråd till allmänheten?
Arbeta hemifrån! Åk inte kommunalt! Tvätta händerna ofta! Håll distansen! Dessa råd är omöjliga att följa för den som kroppsarbetar, för den som ger omsorg och vård, för den som bor trångt och långt ifrån arbetet. I regioner i världen där det är svår vattenbrist och tvål är bristvara kan till och med handtvätten vara utom räckhåll. Den hemlösa kan inte arbeta hemma. Så då måste nästa fråga ställas: hur ska de skyddas som omöjligt kan följa råden? Hur kan verkligt allmänna hälsoråd formuleras?
Det finns historiska exempel att lära av. Under andra världskriget, en svår kristid för alla drabbade länder och även för länder som inte var direkt berörda av krigshandlingar, tog kvinnor snabbt över arbeten som de tidigare ansetts olämpliga eller otillräckliga för. De arbetade inom tung industri, skötte tunga transporter, tog centrala administrativa arbeten och chefsposter. Dessa arbeten var mycket bättre betalda än de traditionella kvinnoarbetena. Och resultaten av deras arbete var utmärkta.
Sedan tog kriget slut. De män som överlevt kunde återvända hem, med svåra erfarenheter och skador. Hur skulle samhället, arbetsplatser och familjer leva vidare? Lösningen, utan debatt eller formella beslut, blev att återställa den tidigare könsuppdelningen av arbetslivet. Det skedde, snabbt och konsekvent, i alla länder. Tio år senare stod i västvärlden hemmafruidealen starkare än någonsin, i film, litteratur, i reklam, i skattesystem, i mode och inom politiken. Lärdomen noll?
Efter finanskrisen på 1990-talet skulle bankerna i Sverige reparera sina katastrofalt dåliga kreditgivningsavdelningar. När chefer skulle tillsättas så avvisades i flera fall kvinnor som fattat kloka beslut och hade haft ansvar för låga kreditförluster. I stället återfanns på de nya chefsposterna män som svarat för just de katastrofala kreditbeslut som nästan satt banken i konkurs. Skälet? Kvinnorna ansågs sakna erfarenhet av stora kreditbeslut. Lärdomen noll?
För fattiga människor kan inte pengar och hälsa skiljas åt. Deras hälsa är nämligen precis samma sak som deras ekonomi.
Några centrala slutsatser som gjordes av deltagare i det internationella seminariet gäller överallt, om än i olika utsträckning.
För fattiga människor kan inte pengar och hälsa skiljas åt. Deras hälsa är nämligen precis samma sak som deras ekonomi. De har inte råd att bli det minsta sjuka, och att värna sin hälsa kräver pengar. Detta gäller många av samhällets lågavlönade nyckelpersoner även i Sverige.
Det går inte att lita till att arbetsmarknaden kommer att uppvärdera nyckelarbetare när pandemin är över. Det finns tvärtom en betydande risk att just de som vågat sina liv genom att utföra sina arbeten också är de som, efter pandemin, kommer att få betala det högsta priset för de smittskyddande åtgärderna. Genom ännu sämre arbetsvillkor och löner. Pandemiåtgärderna har kostat mycket pengar och det är tyvärr troligt att åtstramningar kommer att vara en del i finansieringen.
Tilltron till regeringar, myndigheter, medier har i många länder tillåtits sjunka så, att det inte är möjligt att informera om spridning och skydd, trots att okunnigheten dödar. I Somalia, och i många andra länder, möter de hälsoinformatörer som undervisar om viruset i byarna ett kompakt motstånd. Många vänder sig hellre till religiösa ledare som säger sig garantera att den som tror på rätt sätt inte kommer att bli sjuk. Den som ändå blir sjuk bevisar därmed sin sviktande tro.
Detta allvarliga problem hänger tätt samman med säkerhetsfrågor, nationellt och internationellt. Nationell säkerhet kommer inte främst från det militära försvaret, utan från befolkningen, och den levereras inte från beslutsfattare och nedåt. Den växer i stället från människor och upp till ledarna.
Pladdret om vem som inte tagit avstånd från vad på sociala medier har ersatts av förslag på kloka sätt att hjälpa dem som inte bör göra sina inköp själva. Massor av smarta, goda, nyskapande handlingar organiserar vardagen när många behöver hjälp. Det visar sig att ännu fler vill hjälpa. Det ger anledning till optimism.
Men vad händer sedan? När alla som avstått från kontakter och förflyttningar och födelsedagskalas och bröllop, de som inte kunnat sörja gemensamt vid en begravning, de som inte kunnat förvärvsarbeta och de som arbetat långt mer än som rimligt är, när alla äntligen åtminstone delvis kan ta upp sina tidigare vanor och tidigare livsmönster?
För att ”lärdomen noll” inte ska ske än en gång så måste kraftfulla politiska diskussioner börja omedelbart. Det är också ett sätt att ta till vara de många innovativa, kluriga och banbrytande idéer som kommit fram under pandemin.
Lönerna i vård och omsorg måste höjas, särskilt för vårdbiträden och undersköterskor.
Arbetsförhållanden i samhällets grundläggande funktioner måste förbättras. I den mån det inte kan ske omedelbart så måste en klar tidsplan läggas fram och förändringen måste börja med kraft.
Lönerna i vård och omsorg måste höjas, särskilt för vårdbiträden och undersköterskor. Det gäller i hemtjänst, på särskilda boenden och på sjukhus. Det kommer att kosta pengar. Under pandemin har tidigare ogjorda satsningar på dessa områden kostat många människor livet.
Äldreomsorgen, både den som sker i hemmen, i särskilda boenden och på sjukhus måste grundligt reformeras. I dag är de som bor i särskilda boenden mycket dåliga. Det beror på att en gammal och sjuk människa inte får plats där innan hon är orimligt dålig. Fram till dess bor hon hemma, med hjälp av utmattade närstående och av hemtjänstens personal. Det kan handla om upp till nio besök för hjälp per dag, alltså 270 besök per månad, (uträknat efter kommunal mall till 89,5 timmar per månad som betalas till hemtjänsten).
Sjukvården måste utbildas och organiseras för att ta hand om verkliga patienter, inte organ eller kroppsfunktioner. De verkliga patienterna är gamla och multisjuka. För sådana är våra liv. En framsynt, livlig, idérik politisk debatt som genast ska ta hänsyn till de erfarenheter som just nu görs av alla oss, som mycket hellre hade levt på som förut. Opportunisterna arbetar redan målmedvetet på att gripa initiativen.
Jag vill citera Sven Lindqvist, Utrota varenda jävel (1992): ”Du vet redan tillräckligt. Det gör jag också. Det är inte kunskap vi saknar. Vad som fattas oss är modet att inse vad vi vet och dra slutsatserna.”
Agneta Stark, docent i företagsekonomi och gästprofessor på Tema genus vid Linköpings universitet
