Efter Berlinmurens och järnridåns fall vann demokratin med liberala förtecken allt större verkningskrets i allt fler länder. Men nu angrips den liberala demokratin av auktoritära och högerinriktade regimer. Den kinesiska ledningen ser den inte som ett trovärdigt förhållningssätt i världspolitiken. Och Orban stoltserar med att kalla Ungern för en illiberal demokrati.
Men kritiken har även kommit från vänster. Den liberala demokratin har ibland likställts med en nyliberal marknad. Varför växer nu kritiken? Redan Aristoteles menade att en stor medelklass var nödvändig för en rättsstat. I en modern svensk tappning diskuterades de stora klyftorna i välståndet i Alva Myrdals jämlikhetsgrupp som lade fram ett program vid den socialdemokratiska partikongressen 1969. I arbetet med detta underströk Olof Palme att det vore fel att endast ägna sig åt de sämst ställda. Också de stora medborgarskikten i medelklassen måste känna sig berörda.
I modern tid har den framväxande medelklassen med tilltagande social trygghet blivit en väsentlig bas för demokratin.
En orsak till att liberala demokratier ifrågasätts är den alltmer ideologiskt aggressiva högerpolitiken i en rad länder. En annan orsak står att finna i medelklassens försvagning. I framför allt USA men även Europa har medelklassens andel av det samlade ekonomiska resultatet stagnerat och på många håll även sjunkit. Kapitalinkomsterna har i stället ökat drastiskt och de allra rikaste har tillskansat sig närmast groteskt stora andelar av de ekonomiska resurserna i världen. Det har lett till ett ytterst begripligt missnöje och även förbittring hos stora grupper.
Också för svensk del har Ingvar Carlsson påpekat att de stora löntagargrupperna under 1980-talet fått realinkomstökningar i huvudsak genom statliga tillskott snarare än via lönekuvertet.
En orsak till att liberala demokratier ifrågasätts är den alltmer ideologiskt aggressiva högerpolitiken i en rad länder. En annan orsak står att finna i medelklassens försvagning.
Utöver medelklassens försvagning har marknadsexperiment på helt nya områden bidragit till att diskreditera den liberala demokratin. 1980-talets politik präglades runt om i världen av Reagan-Thatcher och inte det svenska Staaf-Branting. Det blev neoliberalismens genombrott där allt är kommersiellt gångbart och där till och med mänskliga relationer och kärlek kan underställas marknadens villkor.
Marknaden ska som bekant vara samhällets goda tjänare – men inte dess herre. När marknadsmekanismerna utsträckts till vad som är relationer mellan människor kan det gå väldigt fel. Vi kan sålunda tyckas vara långt borta från Karl Staaf och Hjalmar Branting. En omprövning borde vara väsentlig för såväl liberaler, inbegripet centerpartister, som socialdemokrater och miljöpartister för att ge politiken förnyad vitalitet och tillit.
De uppenbara marknadsmisslyckandena, i kombination med ökad ojämlikhet på medelklassens bekostnad, – vart leder det liberalerna? Fortsätter de i tangentens riktning så skulle begreppet ”liberal demokrati ” antagligen komma att diskrediteras. Men så behöver det inte bli när frågor som dominerar efter den finansiella krisen och coronakrisen måste få nya svar. En redan befintlig oro i samhällena har varit påtaglig och dramatiseras nu av coronan.
Staterna avkrävs nu ansvar i coronans tid runt om i världen. Likaså ställs krav på EU och WHO. Osäkerheten är påtaglig i många länder om hur en framtida styrning av samhällena kan formas. Därtill kommer hoten från klimatförändringar och behovet av grön tillväxt.
Till kritiken av dagens demokratiska styrning finns en allt starkare uttryckt uppfattning att nationalstaten är den enda styrelseform som kan hantera en svår kris. Ja i en kris ökar nationalstatens betydelse. Men för att undvika kriser behövs i stället betydligt mer av internationellt samarbete.
Kan socialdemokrater och liberaler i Sverige söka sig fram till en mer begränsad roll för marknaden där neoliberalismen är borta? En annan ekonomisk modell med minskade inkomstklyftor där det istället får råda verklig konkurrens med konsumentnytta?
Under den pågående coronan vill allt fler ta gemensamt ansvar för varandra. För att skapa ett samhälle där man tar vara på sina medmänniskor behövs också att man samverkar lokalt med nya modeller för beslutsfattande. Inte något nytt i den ideologiska historien men alltför sällan förverkligat.
En sådan modell – även med en bakgrund i nordiska erfarenheter av innovationskraft med social trygghet – kunde ge impulser också till andra länder i diskussionen om den egna samhällsstyrningen. En tilltro till den egna förmågan kan också vara en grund för att skapa det globala samarbete som måste till för att kväsa ett globalt virus.
Mats Hellström, nationalekonom, tidigare minister och ambassadör
