Valet i december förra året ledde till Labours fjärde raka valförlust och det sämsta valresultatet sedan 1930-talet. Faktum är att det brittiska labourpartiet inte vunnit ett nationellt val sedan Tony Blair ledde det, och förlorade länge innan dess. Nu har partiet en ny ledare i Keir Starmer. Vem är han? Vad tycker han? Och är det sant att han stod modell för Mark Darcy, hjälten i böckerna om Bridgets Jones? Katrine Marçal skriver.
Det finns envisa rykten om att brittiska Labours nye partiledare Keir Starmer en gång i tiden stod modell for Mark Darcy – hjälten i Helen Fieldings böcker om Bridget Jones.
Mark Darcy som spelades av Colin Firth i filmversionerna är den torre men oändligt anständige människorättsadvokaten som Bridget Jones förälskar sig i. Det sägs att Helen Fielding baserade honom på en ung och framstående människorättsadvokat vid namn Keir Starmer.
Keir Starmer har dock en helt annan klassbakgrund än den aristokratiske Mark Darcy. Han föddes i Surrey med en mamma som var sjuksköterska och en pappa som sålde verktyg, han är döpt efter den skotske socialisten Keir Hardie. Däremot var Keir Starner onekligen en av landets mer kända människorättsadvokater under 1990-talet precis när Helen Fielding satt och skrev.
Den unge Keir Starmer gjorde sig bland annat känd för ett uppmärksammat fall mot McDonalds om arbetsrätt och så smånin om blev han adlad av drottningen för sitt arbete med att avskaffa dödsstraffet i flera tidigare brittiska kolonier och för att bland annat ha räddat 417 ugandiska fångar från döden. 2008 blev han chefsåklagare i Storbritannien. Och karriären gick lysande. Vad som sedan hände är ovanligt i Sverige men inte i Storbritannien: Keir Starmer bytte sin framgångsrika karriär mot politik vid 52 års ålder. Det var den dåvarande Labourledaren Ed Miliband som uppmuntrade honom. 2015 blev Keir Starmer vald till ledamot i det brittiska underhuset.
Han var 52 år gammal.
Att Keir Starmer knappt hade satt sin fot i politiken förrän 2015 har visat sig vara viktigt. Det gör nämligen att ingen vet vad han tyckte om någonting som hände i politiken innan 2015. Och detta gör i sin tur att Keir Starmer inte går att definiera i relation till det som nästan all Labourpolitik de senaste 23 åren har satts i relation till: nämligen Tony Blair.
Att Keir Starmer knappt hade satt sin fot i politiken förrän 2015 har visat sig vara viktigt.
Det brittiska labourpartiet har inte vunnit ett nationellt val sedan Tony Blair ledde det. Samtidigt finns det få personer som är lika djupt hatade inom vänstern. Tony Blair sket i partiorganisationen, invaderade Irak och avreglerade finanssektorn och folk kan inte förlåta honom för det. När Jeremy Corbyn 2016 blev partiledare för Labour var det i en rak reaktion mot allt vad Tony Blair hade stått för.
Den hårda vänstern tog över partiet och vad som hände sedan har ni antagligen koll på. Partiorganisationen växte och brittiska Labour är i dag Europas största politiska parti. Samtidigt var det kaos både internt och externt. Antisemitismen tilläts slå rot och Jeremy Corbyn fungerade väldigt dåligt i den klassiska oppositionsledarrollen och trivdes bättre på protestmarscher ute på gatan. Det hela slutade i december förra året med Labours fjärde raka nationella valförlust och det sämsta valresultatet för vänstern i Storbritannien sedan 1930-talet.
Fast nu måste vi backa bandet. För under alla dessa vilda år med Jeremy Corbyn fanns ju faktiskt Keir Starmer mitt i smeten. Han var i princip helt ny i politiken när Corbyn blev vald till partiledare och efter att i en av otaliga turer krävt Corbyns avgång 2016 bönade Jeremy Corbyn faktiskt honom att komma tillbaka till partiledningen. Keir Starmer krävde då att få bli brexittalesperson. Jeremy Corbyn gav med sig.
Många inom den hårda EU-skeptiska vänstern såg i efterhand detta som ett misstag. På den tiden kunde de inte riktigt placera Keir Starmer. Nu muttrar de dock om att Jeremy Corbyn (inte känd för att vara någon stor intellektuell) var alltför golvad av Keir Starmers hjärna och därför i princip lade ut hela brexitpolitiken på den tidigare stjärnjuristen.
Bit för bit flyttade Keir Starmer nämligen Labours position. Den blev EU-vänligare och EU-vänligare och tillslut var Labour faktiskt nästan mot Brexit. I alla fall lite grann. Detta menar en del bidrog till partiets valförlust 2019. Att Labour förespråkade en andra folkomröstning gjorde det möjligt för Boris Johnson att vinna över stora delar av den EU-kritiska arbetarklassen, heter det. Men oavsett allt positionerade det hela onekligen Keir Starmer perfekt för en partiledarstrid.
Labours medlemmar är tillskillnad från många av Labours traditionella väljare passionerade Brexitmotståndare de må ha gillat Jeremy Corbyn men förstod sig samtidigt inte på hans EU-motstånd. Keir Starmer vann därför snabbt medlemsomröstningen. Han hade förberett ett installationstal som skulle hållas inför storpublik på partikongressen och så blev det inte. Keir Starmer fick hålla det framför en trött gardin i sitt eget vardagsrum.
Pandemin hade slagit ner.
Det rådde undantagstillstånd och utegångsförbud: affärer, skolor, pubar och restauranger stängde ner och inte minst började Boris Johnsons konservativa regering svänga rejält till vänster.
På grund av pandemin har Storbritanniens finansminister Rishi Sunak infört ett system där folk som annars hade blivit arbetslösa får 80 procent av sin lön utbetald av staten. Boris Johnson har samtidigt kastat alla idéer om att balansera statsbudgeten överbord. I stället verkar de konservativa ha bestämt sig för en av de mer omfattande satsningarna på sjukvård och infrastruktur någonsin. Privat oroar sig rentav några av det konservativa partiets donatorer för att ”pandemin får Boris att göra allt som Corbyn drömde om att göra”. Det är förstås en överdrift.
Men ändå.
Det är hursomhelst den här situationen som Keir Starmer har funnit sig i. Så vad har han då gjort? För allt prat om ”min vän Jeremy Corbyn” under partiledarstriden måste man ändå säga att Keir Starmer kastade ut alla som hade haft något att göra med Jeremy Corbyn från partitoppen på 24 timmar. Keir Starmers skuggkabinett är något helt annat än Corbyns. Keir Starmer har också professionaliserat organisationen. Han har till exempel infört grundläggande grejer som krav på att skuggministrar både ska komma i tid till mötena och fokusera på agendan. Detta är som bekant en man som kom in i politiken först i 50-årsåldern: han accepterar inte den brist på professionalism som kan karaktärisera politiska organisationer och som inte minst karaktäriserade Labourpartiet under Jeremy Corbyn.
Just den här allmänna skärpningen har folk noterat. Keir Starmers förtroende har rusat i mätningarna. Däremot har han ett stort problem i att många britter helt enkelt inte vet vem han är. Han är ingen karismatisk person. Samtidigt är han en person som på många sätt passar bra gentemot Boris Johnson.
Den stora frågan är dock vart Keir Starmer kommer att ta Labour. Han vägrar envist att definiera sig själv i relation till vare sig Tony Blair eller Jeremy Corbyn.
Storbritanniens konservative premiärminister är karismatisk men också mycket slarvig. Boris Johnson kan inget om detaljer och har aldrig kunnat något om detaljer. Keir Starmer däremot kan alla detaljer och är van från juristbranschen att jobba till tre på natten. Boris Johnson är, hur ska man uttrycka det: mer chill. Keir Starmers debatter mot Boris Johnson i parlamentet har därför snarast tagit formen av metodiska korsförhör. Åklagare Starmer ställer lugnt och metodiskt regeringen till svars för olika former av inkompetens och Boris Johnson har inte vetat var han ska ta vägen. Särskilt eftersom Starmer och Johnon under pandemin har debatterar inför tomma bänkar. Det har alltså inte funnits någon publik vars känslor Boris Johnson har kunnat spela på.
Den stora frågan är dock vart Keir Starmer kommer att ta Labour. Han vägrar envist att definiera sig själv i relation till vare sig Tony Blair eller Jeremy Corbyn. ”Folk försöker hela tiden få mig att identifiera mig själv med någon politisk figur från förr. Jag kommer fortsätta vägra” sa han nyligen till Financial Times. Som återigen ställde frågan: är du mer Blair, eller
mer Corbyn?
Samtidigt blir den frågan för varje vecka som går mer och mer irrelevant. Pandemin är den största globala krisen sedan andra världskriget. I Storbritannien håller den nästan helt på att kasta om politiken. För en person som Keir Starmer är detta en stor möjlighet. Samtidigt kan Labour inte underskatta Boris Johnson. Premiärministern har onekligen en förmåga att sjabbla och klanta men vad Boris Johnson har under allt kaos är ju trotsallt en vision. Han försöker skapa ett nytt Storbritannien. Brexit är katalysatorn för en ny brittisk modell där stora pengar ska satsas på att minska klyftan mellan London och resten av landet. Där ekonomin ska ställas om till att bli mindre beroende av komplexa globala underleverantörskedjor. Där det ska bli mindre invandring från Europa och mer invandring från resten av världen. Det ska bli mindre lågbetald tjänstenäring och mer tillverkningsindustri. Och allt detta presenteras med högt tonläge mot media och en jämlikhetsretorik som nästan låter socialdemokratisk. Så länge Labour inte kan artikulera ett alternativ till detta eller en sammanhållen kritik kommer det nog bli svårt.
Katrine Marçal, författare till ”Det enda könet” och skribent för Dagens Nyheter
