De duktiga flickorna diskuteras flitigt i samhället, men finns det någon plats för resten? Minna Höggren skriver om att brottas mellan viljan att vara duktig och viljan att göra sig fri från duktigheten.
Att placera in sig själv på duktig flicka-skalan är ointressant. Oavsett var så befinner sig de flesta normalbegåvade kvinnor någonstans på den. Vissa gör allt för ett bra betyg, ett bra jobb, ett fint hem. De flesta lever sina liv och överpresterar i alla möjliga sammanhang och tillfällen Andra ägnar sig åt den mer självutplånande duktigheten genom valfritt självskadebeteende. Många av oss har pendlat upp och ner på skalan och många har försökt säga något klokt om detta uttjatade begrepp som oftast infinner sig hos kvinnor som med hjälp av sin prestation rättfärdigar sin existens och fyller vardagen med den. Ett liv präglat av duktighet kan vara önskat eller oönskat, ett framgångsexemplar eller mardrömsscenario.
Jag tänker på de duktiga flickorna och kvinnorna och ser tusentals ansikten framför mig. Men när jag tänker på de kvinnor som inte prickar in ett eller annat symptom så dyker inget ansikte upp. Jag tänker på de oduktiga flickorna och undrar var de finns och om de ens existerar?
Första gången jag kände mig dålig var när jag slarvade bort mina nycklar. Sen när jag fick bröst och sen när mina bröst inte växte mer. Jag kände mig dålig när jag sjukanmälde mig från jobbet för att jag var bakis och jag kände mig dålig när jag för tredje gången i rad var tvungen att avboka fikan med min kompis för att jag inte orkade träffas och prata om hennes känslor. Men eftersom det verkade vara omöjligt för mig att helt avveckla detta beteende bestämde jag mig för att det fick lov att vara så. Jag orkade inte känna mig dålig. Jag ville att mina relationer skulle byggas på andra grunder och hade inget emot att vara en person med brister. Men efter ett tag var det dock omöjligt att undvika. Jag hade blivit av med mitt ”duktiga flicka”-syndrom, min strävan att vara andra till lags, men kvar fanns en flicka som i stället gick runt och kände sig konstant dålig.
För att inte känna sig dålig kan man ägna hundratals timmar på terapi eller självhjälpsböcker om hur man får bättre självkänsla eller självförtroende. Eller så gör man just de saker som får en att känna sig bättre, duktigare. Låta dopaminet kicka in och känna prestationens belöningssystem smeka ens genomskinliga hud. Har man tur blir man omtyckt, framgångsrik, effektiv. Har man otur bränner man ut sig eller hamnar till slut på dödsbädden och ångrar allt man missade när man prioriterade att var andra till lags och för att man inte var duktig nog.
Att försöka bota det här syndromet genom att lära sig att be om hjälp, säga nej, sänka sina krav, nöja sig med ”lagom” är inte lönt. För utan duktiga flickor, menar i alla fall liberalernas före detta EU-politiker, Birgitta Ohlsson i boken ”Duktiga flickors revansch” att jämställdheten stannar av. Och i ett samhälle som fortfarande drivs av marknaden har hon helt rätt i det. Vi älskar duktiga flickor och vill absolut inte göra oss av med dem. Det hade fått företag, familjer, sjukvården och skolor att rasera. Anställ en ung ambitiös tjej och du sparar både tid och pengar. Om hon sen visar sig vilja gå hem i tid, nöja sig med lagom, drömma om sex timmars arbetsdag och inte ha så höga ambitioner, kommer hon inte få stående ovationer. Ohlssons liberala våta dröm – om kvinnor som med sina höga ambitioner springer om männen, armbågar sig fram till styrelseplatser och krossar glastak – får duktiga flickor att kunna hålla huvudet högt oavsett om det betyder att de skär sig på de vassa skärvorna på vägen eller inte.
Man tänker sig att resultatet av att avsäga sig duktig flicka-syndromet är att bli fri.
Man tänker sig att resultatet av att avsäga sig duktig flicka-syndromet är att bli fri. Där på andra sidan väntar en enklare värld och en lättare luft att andas. Men det visade sig att så inte var fallet. För i de oduktiga flickornas land finns ett litet monster som hela tiden påminner dig om att motsatsen till duktig inte är fri, det är att vara lat, oproduktiv och dålig. Det är att gå miste om allt det där man egentligen vill ha, löneförhöjning, en inbjudan till societetens middagsbjudningar och en guldstjärna i pannan. Vilket kan vara en uppenbarelse som är minst lika förödande som duktighetens tvångströja man först försökte göra sig fri från.
Eftersom det verkar svårt att finna harmoni i de oduktiga flickornas land kanske det vid närmare åtanke kan vara bättre eller i alla fall lättare, att i stället froda sin duktiga flicka. Att inte en enda gång se sig om över axeln eller räkna de timmar man jobbat över. På så sätt behöver man inte uppleva den ständiga diskrepansen mellan att välja vilken typ av kvinna man ska vara: Den som ständigt letar efter balansen mellan att försöka vara duktig, utan att bränna ut sig, eller den som nöjer sig med lagom och motvilligt knyter näven i fickan medan männen glider förbi på sina räkmackor.
Om dessa män hamnade på räkmackan för att de har kämpat sig dit eller blivit serverade den skiljer sig säkert åt. Men det går inte att blunda för att några av dem som har reserverade platser är alkoholiserade män med urtvättade kläder. Några på sannolika skäl häktade för mord. Några har bara kassa personligheter som trots sin totala uselhet bestämmer sig för att ändå ge ut en bok om hur sunkigt liv de levt. Kanske starta en restaurang eller på annat sätt omvandla sitt bagage till ett entreprenörskap eller konstnärskap. Är det för att mäns sätt att hantera ångest och dåligt samvete är att göra något? 10000 timmar senare av valfri ångesthantering och du är proffs på det du gör. Synd bara att män oftare än kvinnor hanterar det på andra sätt än att fundera på vad som blev fel, be om förlåtelse och förändra sitt beteende. Männen tar raka räkmackan till jobbet, studion eller träningen, flyr ytterligare in i sin värld. Kvar blir kvinnorna som i stället blir proffs på konflikthantering, självkännedom och på att sandpappra ner sig själva till en klanderfri personlighet.
För mig är egentligen räkmackan den största drömmen. Att med minimal ansträngning göra avstamp här i världen. Det grundar sig säkert i en avundsjuka på dem med manligt självförtroende, kulturföräldrar eller med annat kapital lärt sig att ta sig fram på den vägen som är given dem. Det behöver inte ens vara sant, men de blir symboler eller syndabockar för vad det skulle kunna bli av mig, om jag bara blev ännu lite duktigare, kämpade dag in och dag ut, i stället för att ägna mitt liv åt skuld, skam och emotionell återhämtning.
Vilken typ av kvinna gör det mig till? En misslyckad? En obefintlig?
Men jag kan inte låta bli att tänka på alla de kvinnorättskämpar som skulle bli besvikna om jag an-vände den frihet de gett mig till att avsäga mig alla typer av karriärmöjligheter och klassresor. Vilken typ av kvinna gör det mig till? En misslyckad? En obefintlig?
Jag efterfrågar inte en lista på kvinnor som startat krig, varit elaka mammor eller förgiftat sina älskade. De finns där i mytologin och i True crime-poddarna. Jag efterfrågar andra politiska hjälpmedel än liberal framgångsrevansch. Tolerans, om så egentligen min egen, mot det dåliga och förenklade. En acceptans för min egen medelmåtta och kanske en sluten Facebookgrupp. ”Vi oduktiga flickor,” där kan alla de kvinnor som fått för sig att de inte är bra nog samlas och bli bäst på något annat än att tänka för mycket på sina brister.
Minna Höggren, PR-marknadskommunikatör
