Socialdemokratin behöver breddas och diskussionen ha högre i tak, men utan att vi formaliserar eller institutionaliserar de skillnader som finns inom partiet. Lars Stjernkvist skriver om hur vårt parti mår och blickar framåt mot kongressen.
Det finns inom Socialdemokraterna en närmast panisk rädsla för fraktioner. Att det ska bildas partier inom partiet som konkurrerar om poster och politik med varandra. Samtidigt är det helt omöjligt att vara ett stort och brett parti om det inte finns utrymme för olika åsikter. Ett parti med ambitionen att vara en folkrörelse måste ha högt i tak. Jag är medveten om att det kan låta motsägelsefullt, och genom historien har partiet, inte minst dess ledning, försökt hitta en balans mellan tolerans för olikheter och sammanhållning.
EMU-omröstningen 2003 var en prövning i det här sammanhanget. Jag var partisekreterare och hade i den rollen ett särskilt ansvar för att försvara balansen. Det var en fråga där det fanns socialdemokrater på båda sidor. Alltså gällde det att försvara takhöjden och den enskildes rätt att följa sin övertygelse. Samtidigt hade vi haft en grundlig och demokratisk process inom partiet, och slutligen på en extra kongress slagit fast att partiet skulle stödja ja-sidan.
Det var en svår balansgång, och så här i efterhand tvingas jag konstatera att jag inte lyckades helt och fullt. I stridens hetta förvann den tolerans och den ödmjukhet som borde ha funnits.
Jag ska inte plåga mig med självkritik mer än nödvändigt. Det var som sagt en svår balansgång. Och det var fullt rimligt att ställa krav på ledande socialdemokrater. De som sitter i partiets styrelse eller har andra centrala roller har ett särskilt ansvar för kongressens beslut. Därför ångrar jag inte alla hårda ord. Men jag ångrar att jag uttryckte mig och agerade på ett sätt som gjorde att en del partivänner runt om i landet kände sig som sämre socialdemokrater i ledningen ögon.
Visst, folkomröstningar har en inbyggd logik som gör att nyanser försvinner. Det finns bara ett ja och ett nej,
inget mitt emellan. Det gör det svårare att förhålla sig resonerande till frågan. Men även i stridens hetta är det viktigt att tänka långsiktigt, att ta ansvar för att det kommer andra frågor i framtiden där vi behöver stå enade.
EMU-frågan ledde inte till någon varaktig splittring vilket känns bra. Det berodde inte minst på att de som engagerade sig på nej-sidan omedelbart efter folkomröstningen lade striden bakom sig. Det fanns inga som såg sig som segrare inom partiet. Just därför ångrar jag särskilt en del av mina hårda ord.
De här minnena dyker upp när jag följer debatten inför höstens partikongress. Den liknar debatterna inför alla kongresser jag kan komma ihåg. I vanlig ordning förutspår många utomstående betraktare en rejäl uppgörelse mellan ”vänster- och högerfalangen”. Socialdemokrater delas in i läger, och det spekuleras om styrkeförhållanden och om vem som hör ihop med vem.
Den här gången har ”vänsterfalangen” fått en tydligare ledning i form av Reformisterna. ”Högerfalangen” har genom åren varit enklare att definiera, som partiledningen, inte så sällan uppbackad av ”kanslihus-högern” eller något liknande.
Jag har väldigt svårt att spåra några politiska tecken på ett rosornas krig. Visst finns det olika åsikter om fastighetsskatt och en del andra frågor, men vad jag begriper förenas partiet i frustrationen över att utvecklingen för närvarande går åt fel håll. Klyftorna ökar, och då är det självklart att vi behöver göra mer för att öka jämlikheten. Jag ser inga frågor som skulle kunna fungera som vattendelare i partiet. Trots kritik mot flera inslag i januariavtalet är det få som ifrågasätter samarbetet. Vi är ett parti som förenas i övertygelsen om att resultat i alla lägen är viktigare än renlärighet.
Det är ett ganska harmoniskt parti som samlas till kongress i höst, trots allt. Nästan för harmoniskt, höll jag på att skriva. Med tanke på att vi är rejält pressade politiskt och opinionsmässigt borde det bubbla mer i leden.
Kan därmed allt tal om rosornas krig och falanger avfärdas? Det finns ingen risk för att splittring? Nja, jag tror att diskussionen om den svåra avvägningen jag nämnde inledningsvis är viktigare än på länge, diskussionen om hur vi ska klara balansen mellan att å ena sidan vara ett parti med högt i tak och många åsikter och å andra sidan ett parti som förmår kraftsamla och dra åt samma håll…
Det här var ett utdrag ur tidskriften Tiden nr 2/2021. Beställ hem tidningen här och läs hela texten: https://natverkstan.premium.se/tidskrift/tiden
