Vad händer om politiken misslyckas med klimathotet? Hur lång tid tills den unga generationen tar saken i egna händer? Erika Frank skriver om vad klimathotet innebär för en ung generation och reflekterar över civil olydnad.
En ljummen sensommarkväll förra året satt jag och några vänner på ett café. Livet kändes spännande, framtiden låg framför oss. Vi skulle snart lämna vår hemstad för något nytt, ett okänt men spännande kapitel i livet väntade på oss. Kvällen, som länge kändes bekymmerslös och varm, fick snabbt en vändning på slutet. Klimatet kom på tal.
Klimatfrågan skapar ångest och rädsla bland oss unga. När klimatkrisen kommer på tal är det som om ett tjockt moln lägger sig över oss. Verkligheten som väntar känns hopplös, innan jag och mina vänner ens har hunnit fylla femtio kommer flera av världens största städer svämmas över, värmeböljor och naturkatastrofer ske allt oftare och kraftigare.
En av mina vänner skakade bekymmersamt på huvudet, hon sa att hon inte ens ville försöka skaffa barn i framtiden på grund av klimatkrisen. Hon trodde att en kommande generation skulle få växa upp i en värld som snart skulle gå under. En av mina andra vänner uttryckte en ilska, en frustration att makthavare inte gjort mer för att de globala utsläppen ska minska. De andra nickade instämmande. Alla planer och framtidsdrömmar vi hade samtalat om den där augustikvällen, kändes helt plötsligt bortblåsta. Om bara några decennier kommer allt fler människor behöva fly från sina hemländer på grund av klimatkrisen. Lämna sina hem för att aldrig återvända, förlora en bror eller mor på grund av klimatförändringarna. Det kommer vara den värsta krisen vi någonsin har stått inför, som inte går att lösa med diplomati eller insatser från FN.
Orsaken till klimatkrisen är kapitalismen, det är de stora bolagen som står för majoriteten av världens utsläpp. En klimatomställning är endast möjlig om de stora bolagen tar sitt ansvar för att minska utsläppen. Inom socialdemokrati talar vi ofta om en klassmedveten klimatomställning, för att arbetarklassen inte ska drabbas. Sanningen är att en klassmedveten klimatomställning är den enda lösningen. Jakten efter större vinster gör att företagen överutnyttjar jordens resurser som att vi skulle ha tio extra jordklot väntande på oss. Under pandemin har de stora bolagens utsläpp minskat, eftersom efterfrågan av exempelvis stål, olja och kol har blivit mindre. Det krävdes en pandemi för att många bolag skulle släppa ut mindre, men inte ens den minskningen var tillräcklig. Vi ska inte vara naiva och tro att utsläppen inte kommer gå tillbaka till samma mönster när efterfrågan återigen ökar. För kapitalismen är det alltid viktigare med en kortsiktig vinst före ett hållbart klimat. Vi ska inte heller vara naiva och tro att de stora bolagen på egen hand kommer ta sitt ansvar för att släppa ut mindre. I slutändan är det politiken som bär det största ansvaret.
När klimatoron blir som värst undrar jag var vi är om tio år. När min generation, som skolstrejkat och hoppats på politiken, när vi som trodde på företagen och den nya tekniken blir besvikna, vad händer då? Om politiken och företagen sviker, var ska då de unga rikta sitt engagemang? Sin frustration? Kommer civil olydnad till slut bli enda utvägen vissa kan se för att få ner utsläppen?
Det här var ett utdrag ur tidskriften Tiden nr 2/2021. Beställ hem tidningen här och läs hela texten: https://natverkstan.premium.se/tidskrift/tiden
