Den 24 maj tillträdde Johan Sjölander som ny vd för Tankesmedjan Tiden. I den här texten skriver han om sin vision för Tankesmedjan Tiden, varför Carl Bildts regering var framgångsrik och om den historiska möjlighet som har öppnats upp för arbetarrörelsen.
Kan idéer förändra världen? Och vad ska vi egentligen med en tankesmedja till? Det är två frågeställningar som vägrat släppa taget om mig sedan jag fick frågan om jag ville ta över rollen som verksamhetschef för Tankesmedjan Tiden. Och dessa funderingar har osunt ofta fått mig att tänka på regeringen Carl Bildt.
Intresset är till viss del rent personligt. Åren 1991–94 var politiskt formativa för mig. Jag är någonstans ett barn av det långa 1980-talet. Men det handlar också om en mer nyvunnen insikt. Om hur vi i dag står vid en punkt där vi trettio år senare kan ta oss ur skuggan av de där regeringsåren. Och vilken roll en arbetarrörelsens tankesmedja kan ha i det.
På ytan var regeringen Bildt ett misslyckande. De satt en period, kastades ut, och det vi minns mest var massarbetslösheten de lämnade efter sig och den 500 procentiga räntan vi var uppe i. Om vi nu ska prata borgerliga regeringsår framstår ju den senare Reinfeldtperioden som oerhört mycket mer framgångsrik.
Men en intressantare jämförelse är den med den borgerliga regeringsperioden som föregick Bildt, 76–82. För regeringen Bildt må ha suttit bara en period och de må ha misslyckats med mycket. Men det går inte att förneka vilka enorma politiska avtryck på en mer strukturell nivå de lämnade efter sig. Till skillnad från skiftet sjuttio- till åttiotal hände något med Sverige, som vi fortfarande präglas av.
På tre månader hade de avskaffat hela bostadspolitiken.
Till viss del har detta så klart med attityd och statsmannaskap att göra. Tempot var högt. På tre månader hade de avskaffat hela bostadspolitiken. Fokus låg snarare på institutionella förändringar än enskilda budgetposter. Det var en regering med en systemskiftesagenda, och ambitionen var betydligt djupare än att bara administrera makten.
På ett djupare plan handlar detta om idéer. Regeringen Bildt tillträdde i en tid där det både i Sverige och i världen blåste en tydlig nyliberal vind. På det globala planet hade Berlinmuren fallit och de mest lysande politiska stjärnorna var sådana som Ronald Reagan och Margret Thatcher. Hemma i Sverige pumpade SAF Radio City ut privatiseringarnas lov till ungdomspubliken och Timbro gav eldunderstöd med de tyngre ideologiska kanonerna. På min gymnasieskola i en förort till Stockholm var direkt nyliberala Frihetsfronten den mest dynamiska politiska föreningen, folk citerade Milton Friedman och läste, på allvar, Ayn Rand.
Detta kan framstå som en tonårsnostalgisk tillbakablick på en sedan länge svunnen tid. Den politiska kartan ser onekligen annorlunda ut i dag. Men vi behöver inte gräva särskilt djupt för att inse att så enkelt är det inte. Det momentum som arbetades upp under de där få åren i nittiotalets början fortsätter verka än i dag. Friskolereformen är kanske det allra tydligaste exemplet. Sverige har trots att regeringar kommit och gått och den politiska färgen skiftat fortfarande en i ett internationellt perspektiv sett extrem skolpolitik.
Och det går djupare än så. De senaste trettio åren har vi haft ett nyliberalt influerat marknadstänkande som grundackord i hela det politiska samtalet. Socialdemokratin har kämpat på, och visst finns det storslagna segrar, men också en känsla av att rörelsen någonstans vacklat mellan mer eller mindre motvillig anpassning och stunder av motstånd snarare än att ta initiativet. Och även om arbetarrörelsen må ha rasat över konsekvenserna, framför allt den ökade ojämlikheten, har formulerandet av något reellt alternativ sällan förmåtts gå bortom den rena nostalgin. Inför kraften hos ett globalt nyliberalt influerat system har vänstern i bred mening alltför ofta retirerat till bittra dolkstötslegender eller tagit sin tillflykt till andra arenor; diskuterat ord, identitet eller kultur i stället för att ta tag i de stora strukturfrågorna.
På en global arena fick sig drömmen om den avreglerade kapitalismens förträfflighet ju en rejäl törn i samband med finanskrisen 2008. Men, vilket många har konstaterat före mig, den tragiska ironin är att när motståndet väl formerades kom det inte primärt från vänster. I stället är det en sorts auktoritär ny konservatism med högerpopulistiska och inte sällan främlingsfientliga förtecken som fått luft under vingarna.
Detta är det landskap vi nu befinner oss i. Nyliberalismen är i någon mening död, har tappat sin lyster och attraktionskraft, men rör fortfarande på sig.
Detta är det landskap vi nu befinner oss i. Nyliberalismen är i någon mening död, har tappat sin lyster och attraktionskraft, men rör fortfarande på sig. Lite som en zombiearmé som i den konkreta sakpolitiken fortsätter jaga efter våra hjärnor. Vänstern i bred mening har så sakta börjat lämna den förlamande postmodernismen och leta sig tillbaka till sina materialistiska rötter och ett klassperspektiv, men är än så länge sökande, famlande efter det efterlängtade framgångsreceptet.
Och det är också utgångspunkten för vilken roll arbetarrörelsens tankesmedja bör ha i just vår tid. För i det här landskapet finns det tre stora landmärken vi behöver förhålla oss till för att fullt ut orientera oss. De är klimatkrisen, pandemin och jämlikheten.
Klimatkrisen är på flera sätt existentiell. Så klart eftersom den på ett så grundläggande sätt påverkar förutsättningarna för allt mänskligt liv. Men också för att den är så absolut, och så fysisk. De kemiska förändringar i atmosfären koldioxiden ger upphov till är så faktiska, de förändringar de ger upphov till i klimatet sker oavsett vad vi väljer att kalla dem. På ett sätt kan vi säga att klimatfrågan blev den kalldusch som tvingade vänstern tillbaka till materialismen. När översvämningarna väller in och skogarna brinner blir frågan om diskurs sekundär.
Detta understryktes än mer av den rådande pandemin. Epidemier och sjukdomar har alltid varit en del av det mänskliga tillståndet. Pesten, smittkopporna, spanska sjukan. Men för det moderna samhället var viruset som spred sig från Kina i fjol en helt ny upplevelse. På rekordtid förändrades hela vår värld på ett sätt som nog ingen av oss kunnat föreställa sig. Pandemin banade väg för samhällets återkomst. De kollektiva besluten, statliga reglerna och gemensamma förhållningssätten kom helt i förgrunden. Vi lärde oss alla något grundläggande om vad det innebär att vara människa och leva tillsammans med andra. På gott och på ont.
Vilket leder in till det tredje landmärket. Frågan om jämlikheten. Ju mer bilden klarnar, desto tydligare ser vi konturen av den ohyggliga ojämlikheten som pandemin satt i blixtbelysning. På en global och på en nationell arena.
Författaren Ken Follett har i sina populärhistoriska romaner skildrat de enorma omvälvningar nittonhundratalets krig och politiska revolutioner gett upphov till. På ett fängslande sätt fångar han i ”Giganternas fall” hur den gamla världen dog i första världskrigets skyttegravar. Från min egen läsning minns jag framför allt bilden av hur arbetarklassonen kom åter till de brittiska kolgruvorna efter sin tid vid fronten. Erfarenheterna från kriget, hur dysfunktionellt det gamla klassamhället symboliserat av officerare med få andra kompetenser än sitt familjenamn var, lägger grunden för ett politiskt engagemang i Labour-partiet. Erfarenheten från kriget lägger grunden för demokratin och så småningom välfärdsstaten.
Pandemins hjältar är inte soldaterna. Däremot är det arbetarklassen i bred mening. I sjukvårdskorridorer och på äldreboenden, men även i matvarubutiker, klassrum och i lastbilstransporter har den verkliga fronten legat. Samtidigt som smittans vidriga effekter följt upprörande tydliga klassmönster.
Inget av detta är egentligen nytt. Ojämlikheten har länge ökat. Sociala och geografiska klyftor fördjupats. Faktum är att de arbetarkvinnor som stått i första linjen under pandemin också varit de som med sina kroppar, sin hälsa och sin ekonomi betalat det största priset för de senaste årtiondenas ekonomiska och sociala utveckling.
För arbetarrörelsen är det helt naturligt att känna en djup moralisk vrede över allt detta. Men vrede räcker inte.
För arbetarrörelsen är det helt naturligt att känna en djup moralisk vrede över allt detta. Men vrede räcker inte. Politik är trots allt så mycket mer än att bara vilja. Det handlar om att göra, och vad vi kan göra är oavsett hur frustrerande den insikten än må vara avhängigt våra omständigheter.
Och här kommer en tankesmedja in. En tankesmedja är varken en utredningsenhet eller en kommunikationsbyrå, varken en forskningsinstitution eller en PR-avdelning. Vi finns någonstans i snittet däremellan.
Tiden ska vara hela Sveriges tankesmedja. Länken mellan den breda, folkbildande diskussionen och den mest avancerade spetsen inom forskning, kultur, den internationella debatten. Facilitatorn för ett konkret och ömsesidigt samtal. För vi behöver inte ytterligare ett smalt elitprojekt. Medelkassifieringen av det offentliga samtalet har redan gått långt nog. Erfarenheter från arbetslivet utanför riksdagshus och Bonnierskrapan, från byar och tätorter, förort och glesbygd måste få komma fram.
Jag tror inte Tiden alltid måste sitta på alla svaren. Ibland kan rollen snarare vara att formulera de rätta frågorna. Och kanske att ge ett språk, en grammatik, redskap att diskutera dem brett.
Och den stora frågan där blir då: vad är det för samhälle vi ser framför oss de kommande tjugo trettio åren? Finns det en möjlighet att vända bort från den nyliberala kursen och bryta ny mark, i en ny riktning? Kan vi, i pandemin och klimatkrisens spår, se möjligheterna till en mer inbäddad kapitalism, ett fokus på det gemensamma, där människors livsvillkor sätts före marknadens profitjakt? Vad innebär det för politiken? För arbetarrörelsen?
Detta väcker i sin tur ytterligare frågor. Hur kan vi föra en offensiv diskussion om välfärden? Vilka är de principiella vägvalen, möjligheterna? Kan vi utan att fastna i nostalgi eller bitterhet över vad som är förlorat lägga grunden för en utveckling där samhällets samlade kraft används till att öka jämlikheten, göra livet enklare och bättre för vanligt folk? Vilka begränsningar och målkonflikter finns där som vi måste tala öppet och ärligt om? Hur ser vi på styrningen och välfärdens organisation, hur går vi bortom marknadstänkande och New Public Management? Och för att fortsätta tankespåret vidare och djupare: hur förhåller vi oss till klassamhällets själva utgångspunkt, den moderna arbetsmarknaden? Hur förstår vi det nya klassamhället, hur beskriver vi det, hur förändrar vi det? Hur hittar vi ett språk och en politik som gör drömmen om det goda arbetet, ett arbetsliv för alla som bygger upp i stället för att bryta ner, till något som folk vågar tro på och kämpa för? Och hur kan vi möta klassamhällets olika uttryck, bygga en gemensam grammatik som betonar det som förenar snarare än skiljer och splittrar?
För i grunden handlar det om makt och vardagens villkor. Om det goda livet.
För i grunden handlar det om makt och vardagens villkor. Om det goda livet. Om att formulera en politik som tar sin utgångspunkt i en kall öl nere vid älven en stillsam sensommarkväll, glädjen över barnens ogenerade stolthet på förskolans dansuppvisning, jobbarkompisarnas skratt på fikapausen, känslan av att första gången öppna dörren till den nya lägenheten med vad som ska bli din nya familj sparkandes i magen. Om längtan efter trygghet, ett jobb man trivs med, bildning, tillgång till natur, kultur, att kunna skapa sitt eget liv utan en känsla av oro och maktlöshet inför utvecklingen.
Det räcker inte med idéer för att förändra världen. Det behövs makt, politik, organisering. Men makt utan idéer blir å andra sidan bara förvaltning och administration.
Det finns en möjlighet, nu, att lägga grunden för något helt nytt. Precis som det fanns för regeringen Bildt runt 1990. Och inga paralleller i övrigt. Men det vore klokt av arbetarrörelsen att våga ta den.
Johan Sjölander, vd Tankesmedjan Tiden
