Kulturen kan inte råda bot på den ekonomiska ojämlikheten i samhället. Men kulturen kan få oss att vidga vyerna, frigöra våra tankar och bryta oss fria från andras makt över tanken. Särskilt viktigt är att våra kulturvanor skapas i barndomen, skriver riksdagsledamoten Lawen Redar.
Vi vet även att kulturen i sig inte kan bekämpa inkomstojämlikheten i samhället. Men kulturen kan ge oss verktyg att vidga perspektiven, ge oss sammanhang, frigöra våra tankar och vår skaparkraft. Det är den frigörande förmågan som sen blir motvikten mot ekonomiska och sociala eliters strävan att ta makten över tanken.
I den uppmärksammade debatten om kulturbarnen och deras förmåner som arvtagare av positioner, skrev kulturredaktören Johannes Klenell om hur det snarare handlar om klass. Varken Martina Montelius, Jack Hildén eller för den delen Alex Schulman har stått i vägen för andra som vill in i kulturbranschen även om den på många sätt lider av sin nepotism. Han skrev:
I stället vill jag prata om Jonas. Socionom i min värmländska hemkommun Sunne med runt 14000 invånare, verksamhetsledare på fritidsgården och hela anledningen till att jag själv är kulturarbetare. Han var den som, när jag som fjortonåring sa att jag ville göra något, svarade ”gör det då”. Fick mig att starta en kulturförening och börja arrangera konserter, men inte bara det. Han lärde oss hur grundläggande delar av hur kultur fungerar.
Den tidigare Mando Diao-medlemmen Gustaf Norén uttryckte det snarlikt i en debatt mot Arkitekturupprorets ordförande Sigvald Freyland. Frågan avsåg omröstningen av Borlänge som Sveriges fulaste stad.
”Jag vet bara hur mycket Borlänge har betytt för mig, med föreningsliv, med fritidsgårdar, med KFUM, med nykterhetsföreningar, med disco, med folkparker, med folkets hus, med forum – och så kommer det någon och pissar på den och de organisationerna genom att kritisera ytan utan att ens känna till bakgrunden. Förstår ni?”
Vi är alla produkter av arv och miljö. Kanske är det just därför den lilla kulturen, som poeten Lina Ekdal kallar det, tar en allt större plats i debatten. För vad händer egentligen med de öppna fritidsgårdarna? Kulturhusen som alla kunde vara på? Idrottshallarna? Folkbiblioteken? Folkets hus-biograferna? De medborgardrivna mötesplatserna? Föreningshusen? Ja, alla de verksamheter som står på kommunens utgiftskonto och som i den nyliberala eran blivit allt svårare att motivera?
Den lilla kulturen öppnar på så sätt en helt ny värld av möjligheter.
Jag kan förstås inte tala för uppväxtmiljön i Sunne i Värmland eller Borlänge i Dalarna, men för Vällingby i Stockholm där jag själv är uppvuxen. Jag vill påstå att alla de eftermiddagarna som spenderades i Vällingbyhallen, oavsett om det var basketträning eller inte, gav ett sammanhang, en tillhörighet, uppmuntran, en plats att vara på men framför allt disciplin. Fyllde man på damlagets vattenflaskor, torkade av banan eller kokade kaffet till publiken kunde man dessutom tjäna en extra slant.
Som politisk rörelse vet vi att människors kulturvanor skapas i barndomen. Vi vet även att kulturen i sig inte kan bekämpa inkomstojämlikheten i samhället. Men kulturen kan ge oss verktyg att vidga perspektiven, ge oss sammanhang, frigöra våra tankar och vår skaparkraft. Det är den frigörande förmågan som sen blir motvikten mot ekonomiska och sociala eliters strävan att ta makten över tanken. I den föreningsdrivna och folkbildningsdrivna demokratin kan man, genom kulturen, försvaga den kulturella överordning som råder i samhället. Genom språket, kulturen och bildningen kommer visionen och formuleringarna om ett annat, bättre samhälle. Den lilla kulturen öppnar på så sätt en helt ny värld av möjligheter.
Lawen Redar, kulturpolitisk talesperson S