Ledare publicerad i tidskriften Tiden nr 2, 2021
Min första valrörelse var bedrövlig. Vår partiledare var förknippad med en skandal samtidigt som statsministern vi ville byta ut bar på ett förtroende långt över hans eget parti. Tidsandan var emot oss och sakfrågorna svåra. Varför var vi emot valfrihet och konkurrens i välfärden? Privata alternativ skulle ju lyfta kvaliteten för alla. Varför var vi emot skattesänkningar för vanligt folk om det innebar högre sysselsättning och på så vis mer välfärd? Dessutom, kunde vi verkligen lova att Lars Ohly inte skulle bli finansminister?
I dag är situationen den motsatta. Vår partiledare är populärare än partiet, forskarkåren och medborgarna ser att vinstintresse och marknadstänkande skapar problem i den underfinansierade välfärden, och regeringsfrågan är till vår fördel. 2010 hade vi det mesta mot oss. I dag blåser vindarna med oss.
Ändå ligger vi på 26 procent i opinionen. Det är under det förra valresultatet som var det lägsta sedan allmän rösträtt infördes, och någon intern kritik existerar knappt.
Varför?
Det finns flera orsaker men på senare tid undrar jag om inte en enskild förklaring är den viktigaste. Vi har förlorat hungern efter att vinna val.
”Jag tycker att vi ska anställa fler inom sjukvården, höja pensionerna och minska invandringen för att klara av integrationen. Vi borde stoppa vinstuttagen ur välfärden, se till att alla som jobbar i välfärden kan prata bra svenska och öka antalet poliser.” Den politiker som med förtroende driver den linjen skulle få stöd av en majoritet av svenska folket. Det parti som med förtroende drev den politiken skulle växa.
På så vis var valrörelsen 2010 enklare att förstå. Klassisk socialdemokrati hade blivit omodernt. I dag är det vad väljarna längtar efter. Kommer vi att erbjuda det?
2017 gav Corbyn ett smart löfte till väljarna, att inte höja skatten för 95 procent av löntagarna. Däremot skulle de rikaste bidra mer. Om vi går till val på en ny förmögenhetsskatt, arvs- och gåvoskatt samt progressiv kapitalbeskattning lär det dra in mellan 15–45 miljarder per år, beroende på utformning. Då gör vi allvar av ”välfärden först” utan att röra den självspäkande fastighetsskatten. Men ekonomisk politik räcker inte. LO-medlemmarna efterfrågar inte ett till vänsterparti. Utan att gå till val på minskad invandring, tydligare krav på svenska språket vid integration och skärpta straff så kommer inte den ekonomiska politiken räcka, oavsett vad vissa försöker lura sig själva med.
Valrörelsen 2022 kan bli annorlunda från 2010. Vi vet vad vi behöver göra. Vi vet vad väljarna i allmänhet, och LO-kollektivet i synnerhet, vill ha. En klassisk socialdemokrati som sätter välfärden först – i kombination med förstärkt plikt och rätt.
Kommer vi att lyssna? Eller har vi nöjt oss med 26 procent?
Payam Moula, chefredaktör Tiden
