Den 1 juli i år firar det kinesiska kommunistpartiet 100 år, allsmäktigare än någonsin sedan Mao. Vad har partiet för vision för Kina? Vad skiljer nuvarande president Xi Jinping från tidigare presidenter? Börje Ljunggren skriver om ett Kina som de senaste decennierna brutit mot omvärldens förväntningar och ett maktparti som får allt större kontroll över enpartistaten.
Efter Berlinmurens fall i november 1989 och Sovjetunionens sammanbrott två år senare, hävdade statsvetaren Francis Fukuyama i sin uppmärksammade bok ”The End of History and the Last Man” (1992), att sovjetväldets sammanbrott betydde ”slutet på historien”. Endast en väg återstod nu, den på marknadsekonomi grundade liberala demokratin. Några alternativ fanns inte längre, konstaterade han närmast kliniskt.
1989 var inte bara året för Berlinmurens fall. Det var också året för massakern vid Himmelska fridens torg och man kan, som Financial Times Gideon Rachman, konstatera att det finns ”två 1989, Berlin och Peking”. Sovjetväldets sammanbrott skakade Peking i grunden. Förutsägelserna om att också Kina och det lilla fåtalet resterande kommunistregimer skulle falla var legio, men historien blev en annan.
Trettio år senare, den 1 oktober 2019, firade Folkrepubliken Kina 70 år. Med president Xi Jinping, det kinesiska kommunistpartiets (KKP) generalsekreterare sedan 2012, inleddes en ny ”tredje era”, med honom själv i samma firmament som Mao och Deng Xiaoping. Firandet framställdes naturligen som en bekräftelse på Kinas pågående pånyttfödelse under kommunistpartiets förutbestämda ledning. Det hela kröntes med en militärparad som illustrerade Kinas uppbyggnad av en oövervinnelig försvarsmakt. Kinas framgångar var ”ett mirakel i mänsklighetens historia”. ”Enighet var järn och stål” och det kinesiska folket ”måste hålla enighetens banér högt och samlas tätt ihop bakom KKP:s centralkommitté”.
Ett fattigt och krigshärjat Kina har förvandlats till en supermakt.
Det fanns mycket att fira. Ett fattigt och krigshärjat Kina har förvandlats till en supermakt. Decennier av ekonomiska framgångar har lagt grunden för ett Kina som på många sätt är vår tids största utmaning.
I dag är Kina inte bara världens näst största ekonomi, och sedan 2014 den största mätt i köpkraft (PPP), utan också världens ojämförligt största handelsnation i varor och tillsammans med Japan världens näst största utlandsinvesterare. Det handlar inte heller bara om BNP-siffror. Klyftorna, och i synnerhet förmögenhetsklyftorna, har vuxit dramatiskt, men mer än 850 miljoner har enligt Världsbanken lyfts upp ovanför fattigdomsstrecket och 2020 annonserade Kina att den djupa fattigdomen var utplånad. Den förväntade livslängden ligger i dag på 77 år. Branko Milanovic, en av världens ledande auktoriteter på global inkomstfördelning, har beskrivit Kina som en ”sumobrottare” som genom sitt fattigdomslyft dramatiskt förändrat den globala bilden.
Samtidigt har den partistat som det kinesiska kommunistpartiet skapade inte gått under eller vittrat bort. Deng Xiaopings radikala omläggning mot ”reform och öppning” år 1978, två år efter Maos död och kulturrevolutionen (1966–1976), var inledningen till en era av ekonomisk tillväxt med få motstycken. Åren 1989–91 var en period av intern förlamning, men under sin ”södra resa” i början av 1992, slog Deng fast att reformprocessen måste fortsätta, och partiets makt konsolideras. Det var också Deng som ytterst fattade beslutet att i juni 1989 sätta in militären mot demonstranterna vid Himmelska fridens torg, och det finns inget som tyder på att han någonsin plågades av det beslutet. Under de sista åren var hans enda formella position ordförandeskapet i landets bridgesällskap, men han förblev fram till sin död 1997 den andra generationens helt dominerande gestalt. En grundläggande uppfattning var att Kina för att ”komma ikapp” måste öppna sig mot omvärlden, och konkurrensutsätta den av inhemska statsföretag dominerande ekonomin. Katten kunde ha vilken färg som helst bara den fångade råttor. Av det följde att han såg medlemskap i WTO som en central fråga.
Det är fascinerande att blicka tillbaka på den process som för snart två decennier sedan resulterade i Kinas inträde i Världshandelsorganisationen (WTO), ett avgörande steg i integrationen i den globala produktionsordningen. President Bill Clinton spelade en central roll i förhandlingarna om inträde och det var han och Kinas handlingskraftige premiärminister Zhu Rongji som år 2000 tillkännagav att det var ett faktum. I mars samma år förklarade Clinton i ett tal att avtalet inte bara låg i USA:s ekonomiska intresse utan också i dess vidare intresse eftersom det utgjorde den bästa möjligheten för att påverka Kina i positiv riktning. Ekonomisk frihet skulle följa och ur det också växande förväntningar på frihet. Den snabba internetutvecklingen skulle, förutspådde Clinton, ha djupgående effekter. Att förhindra det vore som att försöka ”spika upp Jell-O-pudding på en vägg”. ”Good luck!” Riktigt så har det inte gått. Internet har inte, trots mer än 850 miljoner kinesiska användare, blivit någon oövervinnelig ”world wide web”. Internetsuveränitet råder samtidigt som Kinas ekonomi är ännu mycket större än någon då kunde ana. Och, partistaten har befästs.
Finanskrisen 2008 blev av avgörande betydelse. Västvärldens ekonomier vacklade men Kinas ekonomi
fortsatte att växa med närmare 10 procent per år och svarade under något år för 30 procent av tillväxten i världsekonomin. Varför skulle Kina dansa efter västvärldens – ”the Washington consensus” – pipa? Geoekonomi blev geopolitik, en utveckling som förstärks också under den pågående pandemin. Kina var pandemins ursprung, men redan under våren 2020 bringades den, med den auktoritära statens alla medel, under kontroll och den kinesiska ekonomin var den enda större ekonomin i världen som växte under 2020. Innevarande år förutspår IMF en tillväxt i storleksordningen 8 procent.
Kina har visat sig vara långt mer innovativt än vad ett land med Kinas system ”borde” kunna vara. Landet har tagit ett teknologiskt språng. I stället för att vara världens fabriksgolv vill landet enligt ”Made in China 2025” (2015) bli ledande inom ett tiotal teknologiområden som robotics och förarlösa bilar. Telekomföretaget Huaweis framväxt har gjort global ”decoupling” till en central fråga. Redan i dag intar landet enligt många bedömare en ledande position inom artificiell intelligens (AI), med data som vår tids olja. Partistaten har därmed utvecklats till en virtuell kontrollstat, en ”controlocracy” för att citera Stein Ringens ”Perfect Dictatorship – China in the 21th Century” (2016), med ansiktsidentifiering som ett kontrollinstrument långt bortom Orwells vildaste fantasi. Teknologiskt ledarskap, och immaterialrätt, har blivit centrala frågor. Teknologi har blivit nationell säkerhetspolitik och en central dimension av de djupnande motsättningarna mellan USA och Kina.
Landet är, ironiskt nog, globaliseringens största vinnare, i den historiska parentes av hyperglobalisering som, inte minst på grund av Kinas framgångar, nu nått sitt slut. Har den liberala ekonomiska ordningen skapat ett monster bortom dess kontroll?
Enligt Acemoglus och Robinsons hyllade bok ”Why Nations Fail – the Origins of Power, Prosperity, and Poverty” (2012) var Kina dömt att misslyckas – ”run out of steam” – om inte dess ”extraktiva politiska institutioner ersattes av inklusiva institutioner” som äganderätt, en fri arbetsmarknad och, ytterst, demokrati. Föreställningen att resterande kommuniststater närmast med automatik i takt med sin marknadsekonomiska utveckling skulle förvandlas till demokratier visade sig dock vara önsketänkande. Ekonomiskt ”kopierade” Kina ohämmat västvärlden, konstaterar Stephen Holmes och Ivan Krastev i ”The Light that Failed: A Reckoning” (2019), men vägrade, vilket inte borde överraska, att konvertera politiskt. Partistaten befästes med nationalism som ett allt viktigare kitt i denna era av identitetspolitik. Landet visade oanad auktoritär uthållighet.
Världen befann sig länge i vad Samuel Huntington kallat den tredje demokratiseringsvågen. Den inleddes i mitten av 1970-talet med Greklands, Portugals och Spaniens demokratisering och växte sedan stadigt. Efter sovjetväldets sammanbrott framstod den länge som obrytbar. Historien har blivit en annan. Enligt Freedom Houses senaste ”Freedom in the World”-rapport ”Democracy under Siege”, var pandemiåret 2020 det femtonde året av obruten tillbakagång, större än under något av de tidigare åren. Allvarligast var demokratiernas tillbakagång, och alldeles särskilt i världens båda största demokratier, usa och Indien. Globalt hade Trumpadministrationen dessutom allvarligt försvagat USA:s roll som demokratins garant. Att återskapa förtroende skulle bli svårt. Utgången var inte given. Det måste börja i USA.
Sedan Xi kom till makten har den kinesiska partistaten samtidigt fördjupats påtagligt. I och med Xi Jinpings makttillträde 2012 vid den artonde partikongressen inleddes en ny era där kattens färg och styrka gavs ökad betydelse, en era med en annan färdriktning än Dengismen. Också för Deng var partiet förutsättningen, men han ville reformera partistaten, utveckla statens och institutionernas roll och vaccinera landet mot maoistiskt envälde. Xi, som av många förväntades vara en reformist, visade sig i stället se sin historiska roll som partibyggarens. Xi är, som McGregor, författaren till ”The Party – The Secret World of China’s Comminist Rulers” (2010) konstaterat, ”troende övertygad om Partiets rätt (min kursivering) att styra”.
Vad skiljer då den kinesiska partistaten från en vanlig auktoritär enpartistat, varav det finns åtskilliga?
Vad skiljer då den kinesiska partistaten från en vanlig auktoritär enpartistat, varav det finns åtskilliga? Grundläggande är partiets maktmonopol, inklusive dess kontroll av försvarsmakten. Grundläggande är likaså partiets leninistiska uppbyggnad enligt den demokratiska centralismens principer. Partistatens grundpelare kan sägas vara sex:
1 All politisk makt tillhör ytterst partiet.
2 Försvarsmakten har som en central uppgift att försvara inte bara landet utan också partiet.
3 Partiet kontrollerar genom kadersystemet alla utnämningar inom förvaltning, militär, statsföretag och statliga institutioner.
4 Rättsväsendet är underordnat partiet.
5 Media kontrolleras ytterst av partiet.
6 Civilsamhället tvingas utvecklas i en bur, utan värnat eget utrymme.
Samtliga dessa sex förutsättningar uppfylls med råge i den kinesiska partistaten och sedan Xi kom till makten har den systematiskt fördjupats, på bekostnad av stat och civilsamhälle. Formellt finns en ”flerpartidemokrati under kommunistpartiets ledning”, men de små partier som tillåtits överleva saknar varje form av eget liv eller inflytande. Deras roll är rent dekorativ.
Det leninistiskt uppbyggda kommunistpartiet, med dess 90 miljoner medlemmar och dess massorganisationer, är de facto överordnat staten.
Vid den 19:e partikongressen, 2017, skrevs det in i partistadgan att partiet ”ska upprätthålla absolut ledarskap över Folkarmén och andra väpnade styrkor och genomföra Xi Jinpings tänkande om hur militären ska stärkas”. Xis ”tankar om socialism med kinesiska särdrag för en ny era” skrevs också in i stadgan, tillika hans namn. Genom sin plats i partistadgan kunde Xi förbli landets yttersta ledare på livstid och vid den Nationella folkkongressen i mars 2018 undanröjdes också tioårsgränsen för innehav av presidentposten.
Xi byggde snabbt, med en anti-korruptionskampanj som ett effektivt vapen, upp en maktställning som ingen kunnat förutse och blev ”the Chairman of Everything”.
Han är tvivelsutan landets starkaste ledare sedan Mao, och en omfattande kult har byggts upp kring honom. Under Deng Xiaoping-eran gällde devisen att ”Kina skulle dölja sin förmåga och bida sin tid”. Visionerna i Xis era är av annan dignitet. Det var, förklarade Xi på den 19:e partikongressen, dags för Kina ”att inta huvudscenen i världen och ge större bidrag till mänskligheten”. År 2049 då folkrepubliken fyller 100 år ska ”drömmen om den stora återfödelsen för den kinesiska nationen vara förverkligad”, och det förutsätter ”stabilitet”, det vill säga partiets suveräna maktinnehav. I år, den 1 juli, firar partiet 100 år, allsmäktigare än någonsin sedan Mao.
Demokrati är inte på dagordningen. Det är ”västvärldens största bluff” riktad mot icke-väst, ett av ”sju onda” i det centrala particirkuläret Nr. 9, ”Meddelande om den nuvarande situationen på det ideologiska området”, som den 22 april 2013 sändes ut av partiledningen. Betecknande för systemet – partistaten – är att dokumentet inte bara distribuerades till ”provinser, autonoma regioner och städer direkt under centralmakten utan också till centrala ministerier och statliga organ, partiets ledande grupper i civila organisationer och, självfallet, till Folkarmén. Dessa ”sju hot” förtjänar att redovisas med viss utförlighet:
1 Man får inte förespråka västerländsk konstitutionell demokrati. Att göra så är ett försök att underminera partiets ledarskap och systemet med socialism med kinesiska förtecken.
2 Man får inte förespråka universella värden. Att göra så är ett försök att försvaga den teoretiska grundvalen för partiets ledarskap.
3 Man får inte verka för ett civilsamhälle då det är ett försök att riva partiets sociala grundvalar. De som förespråkar civilsamhälle vill orsaka motsättningar
mellan partiet och massorna och skapa allvarliga former av politisk opposition.
4 Man får inte förespråka nyliberalism eller försöka ändra landets grundläggande ekonomiska system.
5 Man får inte förespråka västerländska idéer om journalistik och utmana Kinas princip att media- och publiceringssystemet ska lyda under partidisciplin.
6 Man får inte förespråka historienihilism och försöka underminera kommunistpartiets och det Nya Kinas historia. Det är att förneka oundvikligheten i Kinas val av den socialistiska vägen.
7 Man får inte ifrågasätta öppnings- och reformpolitiken eller ifrågasätta naturen hos socialismen med kinesiska förtecken.
Lika allvarligt som att förneka partiet är, som framgår av sista punkten, att förneka öppnings- och reformpolitiken, som den definieras av partiet.
Betecknande är hur Kinas förhållningssätt till civila och politiska mänskliga rättigheter förändrats. År 1998 undertecknade Kina två grundläggande FN-konventioner, den om ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter och den om civila och politiska rättigheter. Den förra ratificerades med en reservation för fackliga rättigheter, men den senare har aldrig ratificerats, och Kina erkänner inte längre dessa rättigheters universella karaktär. Frågan om ratificering var länge ett självklart ämne i dialogen mellan eu och Kina men i dag väcker varje omnämnande stark irritation.
Samhället är vitalt, uppkopplat, konsumistiskt, men politiskt reducerat till växande nationalistiska krav på lojalitet mot parti och stat, och en chauvinistisk propaganda om en fientligt inställd omvärld som vill förhindra landets uppgång.
Hur kunde, frågade han, Sovjetunionen och det sovjetiska kommunistpartiet efter drygt 70 års maktinnehav på ett ögonblick falla samman?
Kort efter sitt makttillträde 2012 talade Xi på ett internt möte i Guangdongprovinsen. Hur kunde, frågade han, Sovjetunionen och det sovjetiska kommunistpartiet efter drygt 70 års maktinnehav på ett ögonblick falla samman? Att det kinesiska partiet gick ett sådant öde till mötes måste till varje pris förhindras. Ett avgörande misstag hade, förklarade Xi, varit att förstatliga försvarsmakten. Partiet hade avväpnats. Folkarmén måste lyda direkt under partiet, och vara dess yttersta garant. Under Xis ledning har armén följdriktigt knutits ideologiskt hårdare till partiet och samtidigt genomgått en dramatisk modernisering med ett nytt ledarskap i Xis hand. Att tjäna nationen och partiet ska vara synonymt. Trots framgångarna och konsolideringen av sin maktställning lider Xi, med hänvisning till Sovjetunionens sammanbrott, av vad Larry Diamond kallat en ”70-årsklåda”, en existentiell oro över något slags ”tipping point”, en oförutsedd utveckling som kunde hota honom och partiet. ”Stabiliteten” kräver följaktligen ständigt nya offer. Landets agerande utomlands präglas alltmer av dess ”wolf warrior diplomacy”, illustrerad av den i tredje land bortförde svenske medborgaren Gui Minhai och den rättslösa hanteringen av hans fall.
Internationellt har Kinas dramatiska utveckling lett till djupnande motsättningar mellan USA och Kina. Länge antogs att Kinas uppgång kunde ske inom ramen för den rådande internationella ordningen. Engagemanget av Kina skulle leda till ökad global konvergens. I dag handlar det enligt flertalet bedömare snarare om en växande divergens. Världen upplever en djupgående maktförskjutning mellan USA och Kina, och växande ömsesidig strategisk misstro är en oundviklig konsekvens.
Det är viktigt att minnas att Kina inte varit i krig sedan landet i februari 1979 ”bestraffade” Vietnam för dess vänskapsavtal med Sovjetunionen och inmarsch i Pol Pots Kambodja – ett decennium av nedkylda relationer och militär friktion mellan Vietnam och Kina följde. Dagens Kina är dock också en militär stormakt, med en försvarsbudget som redan är mer än tre gånger så stor som Rysslands, vars ekonomi inte är större än Guangdongprovinsens. Inte bara dess globala ekonomiska fotavtryck utan också dess militära räckvidd växer. Dess agerande i Sydkinesiska havet blir alltmer maktfullkomligt. Hongkongs särskilda ställning undermineras. Taiwans situation blir alltmer utsatt.
EU:s förhållningssätt till Kina påverkas oundvikligheten. I en kommunikation till Europeiska rådet och parlamentet våren 2019 beskrevs Kina för första gången som en ”systemrival”. Med Biden som usa:s president finns förutsättningar för en fördjupning av den transatlantiska relationen, men eu måste utveckla en egen hållning där kommersiella intressen, säkerhetspolitik, hållbarhets- och värdegrundsfrågor vägs samman. Särskilt i media talas allt oftare, utan djupare analys, om ett ”nytt kallt krig”.
Sovjetunionens sammanbrott blev slutet på det kalla kriget men knappast ”the end of history”. Det är länge sedan historien var så oavslutad som i dag. Den kinesiska partistaten, snart baserad på världens största ekonomi, är på många sätt en större utmaning, men inte heller den är slutet på historien. Dess alltmer självrättfärdiga agerande gör det lätt att summariskt demonisera Kina, men det är att göra det för enkelt för sig. Att förstå och kritiskt analysera denna komplexa, utmanande verklighet är oerhört angeläget.
Slående är västvärldens vacklande uppslutning bakom grundläggande värden, och västvärldens bristande förmåga att se om sitt eget hus: investeringar, konkurrenskraft, utbildning, omsorg om medborgarna i en tid av stora globala förändringar och en tickande klimatbomb. Demokratier impregneras av populism och sociala mediers makt. Utmaningarna växer med dataintrång och cyberhot bortom varje form av demokratisk kontroll.
Det står helt klart att den tid är förbi då västvärlden kan diktera världens ordning, vilande på gamla lagrar och anspråksfull retorik. Vi står inför mer långtgående förändringar än någonsin sedan åren 1989–1991. Osäkerheten om hur Kinas växande roll och klimatkrisen ska påverka världen är stor, och därmed otryggheten och oförutsägbarheten. Fördjupade globala motsättningar är oundvikliga, men klimatkrisen är den allt överskuggande frågan, och det kräver fördjupat globalt samarbete, globalisering 2.0. Den balansakten är vår tids stora drama.
Börje Ljunggren, f.d. ambassadör i Kina, författare till flera böcker om Kina och senior medarbetare på Utrikespolitiska Institutet
