Diskussionen om kön har i stort sett uteblivit inom socialdemokratin, vilket kan tyckas märkligt för en rörelse som vill bryta könsmaktsordningen. Hur vi definierar kön kommer avgöra en rad avvägningar och påverka den feministiska kampen. Därför är det hög tid att vi väljer väg, menar Julia Grabe.
Jag har varit en aktiv del av svensk kvinno- och tjejjoursrörelse sedan 2014. Ungefär lika länge som jag varit medlem i Socialdemokraterna. Jag har varit chattjourstjej, suttit på möten, gått på konferenser, varit styrelseledamot och ordförande för verksamheter som på olika sätt arbetat för att stötta unga tjejer och kvinnor. Vars mål och syfte är att finnas där som en säker plats där det går att få svar på frågor, att få känna sig lite mindre ensam. Eller att genom samtalsgrupper och stödkontakter hjälpa dem som utsatts för sexuella övergrepp, våldtäkter och andra former av våld.
Under min tid som engagerad har jag sett en ny fråga växa i betydelse. En fråga som har mullrat och bubblat, ibland försiktigt diskuterats. Ofta bordlagts. En fråga som blivit en alltmer dominerande del av dagordningen: Vad är egentligen kön och hur förhåller vi oss till det?
I Kajsa Ekis Ekmans nya bok ”Om könets existens” ställer hon frågan hur vi ska definiera kön. Är kön en känsla eller ett biologiskt faktum? Hur ska vi definiera kvinna, och vad kan den definitionen få för konsekvenser? Ekis för fram en tes om att det skett ett, i västvärlden, skifte i synen på kön, från biologiskt till något mer ogripbart. Kanske mer av en identitet. Något som är ”biologiskt och orubbligt” men ”inte har med könet att göra”. Den nya synen på kön har enligt Ekis på kort tid kommit att bli mer eller mindre hegemonisk.
Men vi kan inte helt omvärdera vår syn på kön utan att snacka om det först.
Ekis är en debattör, en intellektuell och en tänkare. Och en bra sådan. När jag läser boken uppfattar jag den som välskriven, med en skicklig argumentation. Om än med lite väl snabba ryck och breda penslar. Men boken har fått mycket kritik och debatterats i veckor på kultursidorna. Kritiken kommer bland annat från GP:s Sanna Samuelsson för att låna stora delar av sina resonemang från andra och av RFSL för att använda källor på ett missledande sätt.
I En varg söker sin podd menar Liv Strömquist att anledningen till att Ekis resonerar på det sättet hon gör är en åldersfråga. Ekis blev feminist i en tid då radikalfeminismen dominerade och själva grunden för den feministiska rörelsen var den okonstlade kvinnoseparatismen. Radikalfeminismens analys utgår från och bygger på könsmaktsordningen. Att gruppen män är överordnad gruppen kvinnor. Punkt. I den finns lite utrymme för variationer, en syn på kön som flytande och flexibel. Det Liv Strömquist beskriver som den gamla skolans feminism känner jag igen från den tjej- och kvinnojoursrörelse som jag började engagera mig i för åtta år sedan.
Sedan har det skett ett skifte som öppnat upp till fördel för personers egna definitioner av vad de har för könstillhörighet. Språket har allt oftare könsneutraliserats för att vara inkluderande, och allt fler jourer och kvinnorättsorganisationer vänder sig nu till ”alla som identifierar sig som tjejer och kvinnor” eller den ännu bredare gruppen alla som inte är cis-män. Är det problematiskt? Det är åtminstone inte okomplicerat…
Det här var ett utdrag ur tidskriften Tiden nr 2/2021. Beställ hem tidningen här och läs hela texten: https://natverkstan.premium.se/tidskrift/tiden
