Idédebatt och analys som förnyar arbetarrörelsens frihets- och jämlikhetssträvan

Kongressen i höst behöver spegla arbetarklassens prioriteringar - Jonas Attenius & Kristina Edlund

Allt fler ifrågasätter om vi fortfarande står för de klassiska arbetarvärderingarna om plikt och rätt, gemenskap och trygghet. Ska vi reparera relationen till dem vi säger oss företräda måste kongressen enas kring följande fyra ben: Kontrollerad invandringspolitik, rättvis kriminalpolitik, omfördelande skattepolitik och välfärd utan vinstjakt, skriver Jonas Attenius, Kommunalråd i Göteborg och Kristina Edlund, Kommunalråd i Linköping.

 

Göteborg och Linköping är olika städer, med olika historia och olika förutsättningar, men med stora politiska likheter: Sedan valet 2018 regeras båda kommunerna av ideologiskt dogmatiska högerstyren, med privatiseringar och utförsäljningar som främsta ledord. Konsekvenserna är direkta och gemensamma. I såväl Göteborg som Linköping står vi inför en nedprioriterad äldreomsorg, en skola där kunskapen får stå tillbaka för liberala marknadsteorier, en växande otrygghet som inte tas på allvar och en segregation som går i arv. På grund av socialdemokratins misslyckande, vårt bristande förtroende, kan högern öka ojämlikheten i Sveriges andra respektive femte största kommun. När vi pratar med kommunalrådskollegor runt om i landet hör vi att vi inte är ensamma.

Kommunvalen år 2018 var svåra för vårt parti. Över hela Sverige – i städer och i skogen, på landsbygden och i kranskommuner, från norr till söder, på bruksorter och i universitetsorter – gick socialdemokratin bakåt. Väljarna lämnade oss. Flest gick till Sverigedemokraterna, precis som i de andra valen under 2010-talet. Vi är övertygade om att många tidigare socialdemokratiska väljare valde Sverigedemokraterna för att de inte längre kände igen oss socialdemokrater. Människor som i generationer röstat rött valde inte den sverigedemokratiska valsedeln för att de plötsligt blivit rasister.

För den som studerar valgrafik och röstmönster, eller möter väljarna personligen på förortstorg och i villaområden, är det uppenbart att man inte längre litar till Socialdemokraternas förmåga att ta itu med flera stora problem; den svagare välfärden, den ökande otryggheten, den ojämlika skolan och den eskalerande segregationen. Alltför ofta uppfattas Socialdemokraterna som ett parti bland många andra – en elitklubb för dem som vill diskutera ”den stora fina världen, IT-satsningar och nya flygplansmodeller”, om vi får citera tidigare statsminister Göran Perssons berömda replik till Carl Bildt.

I både Göteborg och Linköping upplevs gängbrottsligheten som ett växande – inte minskande – problem.

I partipamfletter och valrörelseagitation målar vi bilden av de ständiga framstegens Sverige, av en debatt där våra motståndare överdriver problemen medan vi står med en sorts objektiv sanning om sakernas sanna tillstånd. Men det är inte så enkelt. I både Göteborg och Linköping upplevs gängbrottsligheten som ett växande – inte minskande – problem. De flesta människor, däribland många goda socialdemokrater, tycker att kriminellt beteende ska leda till ett mycket mer kännbart straff och tar därmed sin röst till politiker som säger sig detta. I både Göteborg och Linköping såg väljarkåren stöket i skolan som ett växande – inte minskande – problem, oavsett vad enskilda Pisa-mätningar berättade. Då söker man sig till partier som uppfattas vilja öka studieron och premiera kunskap. I både Göteborg och Linköping såg människor kopplingen mellan hög invandring och svår segregation; det går helt enkelt inte att förneka att invandringens volymer och fördelning leder till mänsklig utsatthet och ett splittrat samhälle. I brist på en trovärdig socialdemokrati som under hela 1900-talet stått upp för en reglerad och långsiktigt hållbar migrationspolitik, vände man sig till Sverigedemokraterna.

Vi förlorade den politiska mitten. Länge hade detta betytt att vårt parti kantrat för långt åt höger eller vänster, att vi skulle ha behövt vända tillbaka till den perfekt utformade skattesatsens pragmatism. Så är det inte i dag. Den politiska mitten befinner sig där de flesta väljare står, och de flesta väljare hämtar sitt politiska intryck från vardagens verklighet – inte från budskapsstöd och talepunkter. I dagsläget vill ungefär två av tre väljare stoppa vinster i välfärden, där skattepengar tillåts läcka fritt till multinationella koncerner och riskkapitalister. Samtidigt kräver nio av tio väljare hårdare straff för brottslingar. Inte ens var femte svensk vill minska den offentliga sektorn, och ungefär lika få vill ha ökad invandring. Nästan sju av tio svenskar vill minska klassklyftorna i samhället. Runt 90 procent vill satsa mer på polisen. I fråga efter fråga, om samhällsproblem efter samhällsproblem, är det uppenbart att den politiska mitten antar den klassiska socialdemokratins konturer. Folkflertalet efterfrågar socialdemokratisk reformpolitik. Det är ett kolossalt och kollektivt misslyckande att vi inte uppfattas stå för det i dag, att vi inte uppfattas prata om det, att vi inte uppfattas bry oss.

Det är dags att dra lärdom av valförluster och vikande medlemssiffror. Inför höstens partikongress har vi chansen att fatta beslut som skulle göra Socialdemokraterna till ett mer folknära parti med förmåga att samla Sverige, men då måste grunden i vår politik vila på fyra ben: En kontrollerad invandringspolitik. Vi är stolta över att tillhöra det parti som i flyktingkrisens kölvatten tog ett avgörande ansvar för att etablera en ny migrationspolitisk konsensus i svensk politik. Migrationen till Sverige ska dock vara långsiktigt hållbar – det vill säga låg – och samordnas på europeisk nivå. Sverige ska aldrig igen acceptera en situation där vi ensamma tvingas ta ansvar för ett internationellt problem. Det är bra att vi sedan den förra kongressen är överens om detta.

Det finns dock stora brister kvar. Staten behöver ta ett större ansvar för mottagandet. I dag bär kommunen en orimligt hög del av kostnaden i form av bostäder, boenden, skolsegregation, extra skolresurser och försörjningsstöd. För att städa upp i den oreda som EBO-lagstiftningen och Reinfeldts gamla migrationspolitik ställt till med behöver vi genomföra en ny folkräkning. En fungerande folkbokföring är en förutsättning för att rätt och plikt ska gälla i hela landet.

En rättvis kriminalpolitik. Glappet mellan det allmänna rättsmedvetandet och rådande rättspraxis är enormt, eller enklare uttryckt: straffen är för låga. Huruvida höga straff är effektivt för att minska brottsligheten går att diskutera. Att det aldrig kan vara den enda eller ens den främsta lösningen är nog de flesta socialdemokrater överens om, men högre straff krävs för att ge varje offer och anhörig en värdig upprättelse och för att folkflertalet ska känna förtroende för rättssystemet. Därför vill vi öka straffen rejält – både för gängkriminella och sexualbrottslingar.

Det räcker dock inte. En av de vanligaste saker vi hör när vi pratar med invånare i våra städer – inte minst i brottsutsatta områden – är att polisen inte klarar av att stoppa de kriminella, att de är för få och att samhället bara dyker upp efter att något hänt. Vi behöver fler poliser och framför allt fler lokala poliskontor, så polisen på riktigt kan bli närvarande, bygga förtroende bland befolkningen och återta kontrollen över våra gator och torg.

En omfördelande skattepolitik. Under lång tid har rika fått en oproportionerligt stor del av skattesänkningarna medan människors slit och arbete beskattas orimligt hårt jämfört med kapitalägande. Samtidigt har kostnader för allt ifrån bostadsbrist till flyktingmottagande i högre utsträckning vältrats över på kommunerna – med sin platta skattesats. Skatten måste i högre grad tas ut på kapital och de rikas inkomster.

En välfärd utan vinstjakt. Aldrig någonsin har en folkmajoritet samtyckt till att deras skattepengar ska gå till vinstjakt och ideologiska marknadsexperiment i vår gemensamma välfärd. Det är ett maktmissbruk som måste stoppas. Vinstjakten segregerar också skolan och omöjliggör det samhälle vi en gång stolt byggde upp, där sophämtaren och direktörens barn går i samma klass. Det är dags att sätta välfärden först – före segregerande vinstjakt och slösaktiga privatiseringar.

År efter år har dessa åsiktsmajoriteter ignorerats av olika riksdagsmajoriteter.

Det finns ett stort folkflertal – på både den vänstra och högra sidan av politiken – som vill se en kontrollerad invandringspolitik, en rättvis kriminalpolitik, en omfördelande skattepolitik och en välfärd utan vinstjakt. År efter år har dessa åsiktsmajoriteter ignorerats av olika riksdagsmajoriteter. Fältet är vidöppet för socialdemokratin. Det är dags att åter ta på oss rollen som partiet för rätt, plikt, gemenskap och trygghet. Det är dags att samla Sverige.

Jonas Attenius kommunalråd, Göteborg
Kristina Edlund kommunalråd, Linköping