Idédebatt och analys som förnyar arbetarrörelsens frihets- och jämlikhetssträvan

Sex turbulenta år - Philip Botström

I sex år har Philip Botström varit ordförande för SSU. Han fick leda organisationen genom en flyktingkris, januariavtal och pandemi. Nu avgår han. Vad har han lärt sig, hur behöver socialdemokratin agera framöver och vad skickar han med till sin efterträdare?

Jag sätter mig ned på stolen i det blommiga rummet några våningar upp på Sveavägen 68. Det är inte för första gången, men första gången som förbundsordförande för SSU. Efter två år i förbundsstyrelsen och flera oväntade turer i ett invecklat nät av intriger är det till slut jag som ska få en överlämning som nyvald SSU-ordförande.

Det finns vissa saker jag önskar att jag hade fått veta den dagen. Att den politiska kartan skulle komma att ritas om rejält de efterföljande åren. Eller hur man som ledare för en av Sveriges mest betydelsefulla ungdomsorganisationer hanterar svåra frågeställningar och målkonflikter som tidigare varit tabu att prata om.

När jag var klar med överlämningen den där augustidagen 2015 hade jag fortfarande ingen aning om vad som väntade. De efterföljande månaderna och åren skulle komma att domineras helt av tiotusentals flyktingar som söker sig till Sverige. Tiotusen i veckan som mest. Det var en situation ingen var förberedd på. I flera år hade det varit omöjligt att diskutera volymer i flyktingdebatten. Men nu visade den krassa verkligheten att det visst fanns begränsningar, om man på allvar menar att de som kommer till Sverige förtjänar riktiga möjligheter till integration.

Målkonflikter är politikens kärna och därmed det svåra, särskilt när målkonflikterna återspeglas inom den egna rörelsen. Bara några månader efter kongressen då jag valdes blev det tydligt att SSU:s och Socialdemokraternas migrationspolitik inte var anpassad för den nya politiska verklighet som vi befunnit oss i sedan hösten 2015. Jag och många med mig såg behovet av en migrationspolitik som rimmar bättre med Sveriges integrationsförmåga och hur vi kan hjälpa fler människor på plats i krisens närområden. Vi stod på oss i det, men sättet migrationsfrågan har debatterats i arbetarrörelsen de senaste åren har lämnat en bitter eftersmak. Vi har en alldeles för tillåtande attityd mot dem som använder invektiv och etiketter för att misstänkliggöra andra i den interna debatten i stället för att fokusera på sakfrågan. Det är ett ovärdigt sätt att försöka hämma en seriös och riktig diskussion. Det förpestar idédebatten och gör nya medlemmar rädda för att öppet uttrycka sina åsikter. Socialdemokratin kan inte av rädsla för obekväma svar vägra att lyfta svåra frågor. Vi måste ha högt i tak.

Debatten efter valrörelsen 2018 kom dock inte att handla om migrationspolitiken. Under höstens kaotiska regeringsbildning hann jag upprepa behovet av en blocköverskridande överenskommelse flera gånger. Resultatet efter långa och komplicerade regeringsförhandlingar blev januariavtalet. 73 punkter som Socialdemokraterna, Miljöpartiet, Centerpartiet och Liberalerna kunde komma överens om som grund för fyra år av regerings- och budgetsamarbete.

Jag minns det extrainsatta telefonmötet med Socialdemokraternas verkställande utskott där frågan skulle avhandlas. Förutsättningarna var inte de bästa. Avtalets innehåll läses upp muntligt för att inget ska spridas. Vi får inte tillräckligt med tid att diskutera och analysera de långsiktiga konsekvenserna av avtalet. Det i sig borde kanske ha räckt som skäl för ett nej. Det blev dock ett ja.

Där och då trodde jag att januariavtalet var det bästa möjliga av flera dåliga alternativ. I dag är jag inte lika säker…