Vad händer när en folkrörelse går emot folkets vilja? Gustav Österman kampanjade för Labour i valet 2019 och menar att Socialdemokraterna i Sverige har mycket att lära av Labours misstag.
2019 befann jag mig i Storbritannien, mitt i brinnande valrörelse. Jag var där och kampanjade för Labour. Området vi kampanjade i kallas för ”The red wall” till följd av historiskt starka band till Labour och fackföreningsrörelsen. Området har länge tillhört Labours kärnväljare och varit en ryggrad i valen. Redan efter första kampanjdagen diskuterade jag och min svenska vän den enorma uppförsbacken i mötet med väljarna. Valet kändes förlorat.
Valet 2019 handlade om Brexit. Labour förespråkade en andra folkomröstning då partiet inte var nöjda med utfallet att lämna eu. I vårt område hade en överväldigande majoritet röstat för att lämna eu. Det kändes olustigt att kalla sig för demokrat när vi stundtals kampanjade i motstånd för utfallet av en demokratisk folkomröstning. Det kändes som att vi indirekt kampanjade för att människornas röst i vårt område inte skulle räknas, på grund av att deras åsikt var fel. Jag minns väljare som var så upprörda att de skrek i dörröppningen över att vi inte stod upp för folkomröstningen. Väljare som hela sitt tidigare liv lagt sin röst på Labour. Nu var det slut.
Min personliga åsikt var, och är, att Storbritannien borde stannat i eu. Jag tycker dessutom att det är en väldigt viktig fråga. Jag höll med Labour i sak, men hade ändå en känsla av olust i magen. Hemma i Sverige är kopplingen mellan Socialdemokraterna och demokratin stark då det var vårt parti som bröt marken för demokratin, som Palme sa i den berömda TV-debatten. I Sverige är jag stolt över att tillhöra partiet som gav rösträtt åt vanliga människor, oavsett utbildning och bakgrund. I Storbritannien kampanjade jag med åsikten att de gamla gruvarbetarna jag träffade röstade fel och att vi helst skulle göra om valet.
Det är en inkonsekvens och elitism som i det yttersta nästan blev pinsam. Extra tydligt blev det kanske av den enkla anledningen att jag kommer från Södermalm i Stockholm och personerna jag pratade med tillhörde den absoluta definitionen av arbetarklass. Gamla slitna gruvarbetare ute på den brittiska landsbygden. Jag från den urbana, globala, och progressiva innerstadsvänstern skulle berätta för dessa hur det egentligen ligger till. Frågan jag drev blev viktigare än att faktiskt lyssna till människorna som partiet sa sig representera.
Det går även att ifrågasätta, rent politiskt, om det var rätt av Labour att in i det sista hålla fast vid sin splittrade åsikt om eu. Storbritannien i dag är fortfarande ett brutalt och omänskligt klassamhälle som nu dessutom har lämnat eu. Inget tycks förändras under Boris Johnson. Jag tror att det hade varit klart bättre om Labour vunnit, även under förutsättningen att Labour tydligt accepterat att lämna eu. Det hade varit emot min vilja, men i det stora hela hade det nog varit värt det.
”For the many not the few” ekar tomt när man kampanjar emot majoritetens åsikt.
Att förespråka en till omröstning krossade dessutom bilden av att partiet företrädde folket. ”For the many not the few” ekar tomt när man kampanjar emot majoritetens åsikt.
Labour tappade över tio procentenheter i valkretsen vi kampanjade. Vi förlorade mot en konservativ parlamentariker som vann första gången 2017 efter att Labour vunnit valkretsen i över 80 års tid. Den konservativa parlamentarikern kampanjade med slagorden att han stod upp för vanligt folks röst. Han hade rätt.
I grunden för vår svenska arbetarrörelse ligger demokratin. Folkets rätt att få vara med och bestämma. Om vi står för långt bort från vad vanligt folk tycker, och om vi inte accepterar deras demokratiska rätt att ha en åsikt, då har vår rörelse hamnat fel. Labour hamnade fel 2019 och konsekvenserna blev tunga. Partiet kan möjligen säga ”vad var det vi sa” om landet hamnar i kris, men det är en klen tröst i ett land som skriker efter socialdemokratiska reformer. Att acceptera en folklig opinion innebär inte att vi i rörelsen alltid måste hålla med varandra. Det innebär dock att rörelsen måste värdera att spegla folket som vi säger oss representera. Det är dessutom något vi borde vara stolta över. Det gör oss unika. Vi bör inte representera några få, vi bör representera den stora gruppen. Vi representerar deras åsikter och känslor. Vi följer inte ortodoxt en religiös skrift eller ett politiskt manifest. Det möjliggör för partiet att trovärdigt byta åsikt i frågor när ny information tillkommer, på samma sätt som jag kunde omvärdera Storbritanniens val att lämna eu. Det är inget att skämmas för. Det enda som är heligt är det som gör att vanliga människor kan ha just dessa åsikter: Frihet, jämlikhet, och solidaritet. Tillsammans blir dessa vår tro på demokrati.
Det känns som en evighet sen Boris Johnson vann valet och mycket har hänt sen dess. Jag tror dock fortfarande att vår rörelse har mycket att lära av det som hände i Storbritannien. Vi ska självklart bilda opinion men vi får aldrig hamna för långt bort från människorna vi säger oss representera. Då är vi inte längre en folkrörelse utan enbart en maktelit som styr utifrån våra egna åsikter och värderingar. Då är vi inte längre socialdemokrati som den bör vara.
Gustav Österman, medlem i S-föreningen Tanto-Zinken i Stockholm
