Bygger kvinnoförtrycket i väst på idén om kvinnan som ointelligent och förtrycket i öst på kvinnan som stark men slug? Laila Naraghi berättar om sin personliga resa, om hur samma förtryck har olika uttryck och om världen hon önskar sin dotter.
”Jag ville att du skulle känna dig fri.” Det säger min mamma ofta när vi pratar om min barndom. Det gör vi alltmer sedan jag själv blev mamma. Jag älskar min dotters vilja, styrka och liv. Hela tiden återkommer friheten – i det lilla. Vid måltiderna, i leken, på promenaderna.
Samtidigt påminner nyhetsflödet om det stora. Hur friheten är hotad. Om livets kontraster.
Jag föddes i Teheran sommaren 1982. Några år efter den islamiska revolutionen, mitt i Iran-Irak-kriget. Ständig matbrist och bombrisk. Till julen tog mamma mig och syrran till Sverige. Pappa stannade. Morfar och mormor bodde i Oskarshamn, här hade morfar jobb som präst och lärare. Han blev min bästa vän.
Vi for aldrig tillbaka till Iran. Mamma värderade friheten.
När jag blev politiskt aktiv på 90-talet var det inte många med invandrarnamn i SAP. Jag minns ett möte när en av de regionala tungviktarna frågade om min bakgrund. När jag berättade var hans kommentar ett påstående klätt som en fråga: som i ”Inte utan min dotter?”.
Jag var väl en 15 år och hade aldrig sett filmen som handlar om hur en kvinna försöker fly Iran tillsammans med sin dotter. När jag tog reda på den och förstod filmens innehåll blev jag ledsen. Jag slutade berätta och när frågorna kom (som de alltid gjorde på den tiden när någon hörde mitt efternamn) svarade jag kort och bytte ämne.
Mamma sa aldrig något ont om pappa. Han blev kvar i Iran och svarade inte på våra brev. Hon förklarade det med kriget, att han som läkare var förhindrad att resa från sitt hemland.
Pappa hörde bara av sig en gång, ett dubbelvikt kort med Jungfru Maria och Jesusbarnet och en hälsning på tyska.
Det var pappas språk med oss.
Sedan blev det tyst.
Pappa dog när jag gick på gymnasiet och lämnade till mamma att ge svaren. Min starka, kapabla mamma som burit hela min värld. Hon som fortsatte bära hans efternamn för att hon ville ha samma namn som oss. Trots kostnaden med ett utomeuropeiskt, muslimskt efternamn. Då och nu.
Jag tänker ofta på synen på oss kvinnor med invandrad bakgrund, särskilt från muslimska länder. På okunskapen och förväntningarna, blicken som minsann tror sig förstå.
När boken ”Shahrazad reser västerut” hade kommit ut på svenska fick jag den i julklapp av min syrra. Författaren, den marockanska feministen, historikern och sociologen Fatima Mernissi, skrev den som en reaktion på hur hon bemöttes i Europa under sin bokturné med ”Drömmar om frihet”. Mernissis tidigare bok som handlar om hennes uppväxt i ett harem.
Mernissi tar filosofer, författare, konstnärer och historiker till hjälp för att beskriva hur det historiska och nutida kvinnoförtrycket i väst baseras på synen av kvinnan som ointelligent – och att hon därför måste hållas borta från makt och samhällsstyre – medan det i öst baseras på motsatsen. Där anses kvinnor vara starka och sluga och därför måste stängas in – i burkor, harem och av lagar. Annars har männen svårt att stå sig i konkurrensen.
För alla oss som brottas med kulturkrockar parallellt med kvinnoförtryck ger boken tröst och mod.
Förtryck är alltid förtryck. Fördomar alltid fördomar. Oavsett om det handlar om kön eller ursprung eller både och. Men de kan ta sig olika uttryck – och växa ur olika tankemönster. Precis som Mernissi visar. Men de har det gemensamt att de alltid baseras på rädsla: att förlora privilegier och för den andra.
Kvinnor i öst och i väst kan befria varandra – precis som Shahrazad räddade sina medsystrar när hon överlistade den kvinnohatande kungen i ”Tusen och en natt”.
Mernissis tes sammanfattas kanske enklast av det faktum att den mer än tusenåriga källa till skratt, tårar och visdom, som ”Tusen och en natt” är, här i Sverige på 90-talet kidnappades för att ge namn till tv 1000:s porrsatsning. I öst: ett epos alla känner, vars huvudrollsinnehavare och hjälte är modigare än någon annan – och kvinna. Hon är subjektet som håller i taktpinnen. I Sverige: ett sexprogram. Kvinnan som objektet att nå tillfredsställelse genom.
Och nej, låt oss inte censurera sexet: Handlingen i originalets ”Tusen och en natt” innehåller naturligtvis sex. För sex tillhör livet, och livet tillhör även oss kvinnor. Men livet är bra mycket mer än sex och (manlig) tillfredsställelse. Och nog är det den övertygelsen – om kvinnors rätt och förmåga – som driver Shahrazad att utmana kungen.
Jag älskar Sverige och är evigt tacksam för min mammas mod och styrka när hon tog oss hit. Och för att hon lät mig uppleva den kittlande känsla som infinner sig när du cyklar nedför backen till skolan med blåsten i håret.
Jag är smålänning, och vårt land ligger i Sverige – inte i Iran. Men det är där jag är född och precis som mormors släkt var från Småland så var farmors från Iran.
Och de var båda kvinnor.
Jag vill att min dotter ska få växa upp i en värld annorlunda än deras.
Utan kvinnohatande kungar, utan objektifiering.
Där friheten inte har ett pris.
Laila Naraghi, riksdagsledamot från Oskarshamn, Kalmar län
