
En annan värld är möjlig. En värld där vi jobbar mindre men tjänar mer. Där vi får tid till det som är meningsfullt och där vi tillåts blomstra som människor. Det är dags att väcka liv i den provisoriska utopin menar Payam Moula som skissar på en radikal politik för jämlikhet.
Flarid Lagerlund föddes i en tid när människor lämnade Sverige. Hennes föräldrar hade tidigare emigrerat till USA för att senare återvända. När hon föddes hade ännu ingen kvinna fått rösta i ett svensk val. Volvo hade inte bildats och den elektriska diskmaskinen inte uppfunnits. Den spanska sjukan plågade landet i en tid där dagens offentliga sjukvård var en fantasi.
Lagerlund föddes in i ett samhälle där hennes liv formades av klasstillhörighet och kön. Hon har fått uppleva två världskrig utspelas, ett folkhem byggas och en mur i Berlin falla. Hon var med vid den första tv-apparaten och den tidigaste mobiltelefonen.
Den 8 februari i år firade Flarid Lagerlund sin 111:e födelsedag.
Hennes livshistoria påminner om att Sverige och världen förändras radikalt. Utvecklingen är inte linjär och ödet inte skrivet. Kommer vår generation, likt den som kom innan oss, forma samhället till det bättre?
Kanske är det svårt att föreställa sig våra liv genomgå lika stora och dramatiska förändringar som de Lagerlund upplevt. Att förutsättningarna för det mänskliga livet ska förbättras lika radikalt. Till den som känner så vill jag säga, den känslan är fel. Vad känslan i stället säger oss är något dystert om vår samtid. Vi har slutat drömma. I decennier har de stora ideologierna varit döda, alternativen varit borta. Fönstret för vad som är möjligt krympte och Francis Fukuyama lärde oss att historien tagit slut. När utopierna försvann och förändring inte längre var möjligt så förminskades politik till ett förvaltande av status quo. Sakta men säkert växte de samhälleliga problemen och optimismen svalnade.
Klassamhället gjorde comeback.
I dag längtar färre efter framtiden, fler klagar på nuet. Och klimatkrisens faktum överskuggar mänsklighetens nya framgångar i allt snabbare takt. Efter decennier i dvala är det därför dags att väcka liv i något som saknas. Den provisoriska utopin.
Klassamhället gjorde comeback.
Utopin är möjlig
John Maynard Keynes var en av kapitalismens förespråkare men fullt medveten om att ekonomi inte är en ideologi. Genom hela arbetarrörelsens historia, men även hos J S Mill och den tidens liberaler, finns insikten om att ekonomin är medlet med vilket människans frihet ska möjliggöras. Hos några få av vår tids liberaler finns denna insikt kvar, Christer Nylander skrev i Liberal Debatt: ”Den ekonomiska friheten och den frihet materiella framsteg kan skapa är viktig. Men den är ett medel, eller möjligen ett delmål, inte slutmålet. Människans liv och därmed hennes frihet är så mycket större.”
Keynes menade att människan behövde kapitalismen i hundra år till för att frigöras från ett liv i ekonomisk nöd. Därefter borde kapitalismen avskaffas och ett mänskligare samhälle formas. Keynes framförde den åsikten för 90 år sedan. Den ekonomiska utvecklingen har gått snabbare än vad många trott. Men trots det, och trots klimatkrisens nöd, ställer vi sällan frågan vad ekonomin är till för. Om vi fokuserar på människan, hennes behov, drömmar och begär, vart leder tankarna då? Vilket samhälle får vi se?
Samhället som växer fram är ett där vi jobbar mindre men tjänar mer. Ett samhälle där vi kan blomstra som människor, där fler dagar ägnas åt fritidsintressen och sociala relationer. Ett klasslöst samhälle präglat av gemensamhet och samkänsla, där vi mår bättre och färre är ensamma. Där barnen får mer tid med sina föräldrar, där pedagogerna är fler och sjukvården saknar köer. Ett samhälle där vi går i pension tidigare men med högre pension.
Detta samhälle, låt oss kalla det för det goda medborgarhemmet, är varken omöjligt eller naivt. Det har varit arbetarrörelsens vision sedan Per Albin Hansson beskrev det i sitt tal om folkhemmet för snart 100 år sedan. Men till skillnad från då finns möjligheterna och rikedomen att uppnå det i dag.
För att påbörja resan mot vår provisoriska utopi måste vi förnya vårt sätt att se på två avgörande områden; ekonomi och migration.
Ekonomisk demokrati
Samhällsekonomin är ett medel och vår gemensamma angelägenhet. Jakten på växande bnp, till priset av ökade klyftor och förstörda livsbetingelser, är numera absurd på ett sätt den inte var för endast några decennier sedan. Den materiella rikedomen finns redan här, vi lever i den. Den är bara orättvist fördelad.
Få tänkare har varit så viktiga för den svenska arbetarrörelsen som Nils Karleby och få böcker lika viktiga som Socialismen inför verkligheten. Boken gavs först ut av Tiden förlag 1926 men kom för något år sedan ut i ny utgåva av S-akademiker. Rasmus Landström skrev då en recension i Tiden där han formulerar följande: ”Återkommande i Socialismen inför verkligheten är Karlebys varningar mot att fästa sig vid en enda driftsform. Vad betyder »samhällelig äganderätt« egentligen, frågar han retoriskt? När Marx använde uttrycket var det långt ifrån självklart att han menade att produktionsmedlen skulle centraliseras i statens hand. Snarare bör samhällelig äganderätt ses som ett krav på en viss fördelning. Och övertagandet av produktionsmedlen, fortsätter han, ska tolkas som »allas deltagande i det goda samhället«.”
Karleby fick den svenska arbetarrörelsen att släppa dåtidens dogmatiska inställning till ägande och slå in på en reformistisk väg. Målet, det jämlika samhället med fria individer, uppnås i stället genom löntagarnas delaktighet och omfördelning. Ingvar Carlsson beskriver det på följande vis: ”Nils Karleby lärde oss att det inte är ägandet som är det viktiga utan fördelningen av produktionsresultatet. Man skall ha en pragmatisk syn på ägandet från fall till fall.”
Karlebys uppmaning har onekligen tjänat socialdemokratin och Sverige väl. Vi blev världens mest framgångsrika parti och Sverige blev världens framgångsrikaste land. Men vad innebär Karlebys pragmatism år 2021? Vad kommer ur en pragmatisk syn på ägandet ”från fall till fall” i dag?
Efter decennier av nyliberala experiment finns lågt hängande frukt att plocka, exempelvis avskaffandet av privata monopol. Att våra elnätsavgifter går till privata bolag, som vi inte kan byta eller påverka, i stället för det offentliga är en ren omfördelning från medborgarna till en ekonomisk elit. Av samma skäl behöver vi fler offentliga aktörer där oligopol existerar. Om banker varje år ska göra enorma vinster på oss, vilket är något ironiskt då vi nu för tiden gör allt jobb själva via datorn, borde vi åtminstonde kunna välja en gemensamt ägd bank.
Vad är det för slutsatser vi ska dra av det Piketty visar?
Men en pragmatisk syn på ekonomin går bortom de lågt hängande frukterna. Frågan är vad vi ska dra för slutsatser av de senaste decenniernas rasande ojämlikhet. Vad gör vi när kapitalismen leds av finansialisering, globalisering och digitalisering? Vad är det för slutsatser vi ska dra av det Piketty visar?
Ola Pettersson, chefekonom på LO, skriver i Tiden nr 1/2021 om ekonomisk demokrati i vår tid. Han tar upp Bo Rothstein som hävdar att den ”funktionssocialistiska” politiken, det vill säga traditionell socialdemokrati enligt Nils Karlebys modell, fungerat någorlunda väl fram till omkring 1980 men att någonting hänt sedan dess. Rothstein menar att den funktionssocialistiska verktygslådan är uttömd. Pettersson invänder och argumenterar för att verktygslådan snarare behöver dammas av och användas, vilket han har en poäng i. Västvärlden har slutat omfördela, organisationsgraden har sjunkit och arbetslösheten skjutit i höjden.
Men är den gamla verktygslådan tillräcklig, skulle en traditionell socialdemokrati räcka för att nå vår provisoriska utopi?
Kanske, kanske inte. Det som var tillräckligt förr är inte nödvändigtvis tillräckligt nu. Höjda skatter för de förmögna och starkare fackförbund är nödvändigt, men problemet med övervinster, att vissa bolag gör ofantliga vinster som inte kommer löntagarna till del, kommer förmodligen att bestå eftersom den solidariska lönepolitiken hindrar anställda på väldigt framgångsrika företag att höja sina löner.
Kärnan i Karlebys tes är att inte fokusera på ägandet eftersom ägandet i sig inte avgör. I stället borde man fokusera på de rättigheter som är kopplade till ägande och reformera dem till löntagarnas fördel. Och kanske är det här som Karlebys lärdom kommer till nytta i vår tid, tillsammans med ett förslag från Folkpartiet.
Folkpartiet drev på 80- och 90-talet en reform de kallade för ”andel-i-vinst”. Tanken var att anställda i företagen skulle få sin del av vinsten. Folkpartiet motiverade förslaget i en riksdagsmotion 1989 där de skriver att löntagarna känner större arbetsglädje och engagemang i sitt arbete, att det skapar en ”vi-känsla och samhörighet” med företaget och att löntagarnas ekonomi förbättras. Slutklämmen handlar dock om samhällsnyttan: ”Den kanske största samhällsekonomiska vinsten är dock att man genom dessa system kan åstadkomma ett bättre tillvaratagande av medarbetares engagemang, ansvar och deltagande i företagens verksamhet. Det leder till bättre samhällsekonomi och högre välstånd genom mera konkurrenskraftiga företag, effektivare produktion och därmed också skatteintäkter för stat och kommun.”
När SAP drev löntagarfonderna var det ett avsteg från Karlebys anda. Det var ett ideologiskt misstag. Men idén om ”andel-i-vinst” är annorlunda. Förslaget i sig behåller gränsen mellan löntagare och arbetsgivare men flyttar fördelningen av produktionsresultatet till löntagarnas fördel.
Hur Karleby själv skulle se på förslaget ska jag inte sia om, men Karleby förde resonemang om att socialdemokratin var en vidareutveckling av liberalismen och på ett sätt en mer sann liberalism. Att väcka liv i frågan om ekonomisk demokrati med en tanke från Folkpartiet känns därför inte helt fel.
Migration – arbetarrörelsens akilleshäl
Om dagens ekonomiska system är det stora hindret för att nå det goda och jämlika medborgarhemmet så kommer diskussionen om migrationen därefter. Det senaste decenniet har frågan varit ett sorgligt kapitel. Orsaken till arbetarrörelsens vilsenhet fram till 2015 är flera; brist på utbildning om migrationens materiella konsekvenser, den liberala samtid som dominerade Sverige fram till flyktingkrisen, en parlamentarisk logik som gett oproportionerligt inflytande till småpartier samt lo:s krympande inflytande och självförtroende, för att nämna några faktorer.
Det finns dock en annan orsak som jag tror varit den främsta. Ihopblandningen av moral och altruism.
Ett vanligt förekommande påstående från vänsterhåll i diskussioner om migration är att inte ställa grupp mot grupp. Den synpunkten kan anses märklig då den breda vänstern har klassanalys och intressekonflikter i sitt dna. Arbetarrörelsens analys är att samhället består av olika grupper med olika intressen, idén är att ta strid för den breda majoriteten mot de på toppen. Semantiken har genom decennierna förändrats, och visst har socialdemokratin i Sverige blivit framgångsrik för att vi lämnade retoriken om klasskamp till företräde för folkhemstanken, men vi är fortsatt historiematerialister som tolkar världen genom ekonomiska intressemotsättningar.
Vad ligger då bakom invändningen om att ställa grupp mot grupp? Jag gissar att det kokar ner till en ovilja att föra en politik som drabbar nedåt i klasstrappan. I nästan alla frågor för arbetarrörelsen en kamp där udden riktas uppåt. I vår strävan efter jämlikhet finns sällan anledningen att blicka annat än upp. Förutom i migration.
Uppfattningen är, hos vissa, att en politik som missgynnar utsatta grupper är omoralisk. Att sparka uppåt är moraliskt rättfärdigat, till och med nödvändigt, men aldrig tvärtom. Med den kompassen har delar av vänstern tagit sig an frågor om migration. Ställer man de 80 miljoner flyktingar som finns i världen, eller för den delen de hundratals miljoner människor som föds in i fattigdom, måste man medge att de är betydligt mer utsatta än LO-kollektivet. Därför går deras behov och intressen före.
Men moral och altruism är inte samma sak. Solidaritet är inte välgörenhet. Anne-Marie Lindgren och Ingvar Carlsson skriver i ”Vad är socialdemokrati?” följande:
”I dag används ofta begreppet solidaritet i betydelsen ’dela med sig’ eller ’ställa upp för’, det vill säga egentligen en enkelriktad rörelse från givare till mottagare. Det finns fall där detta följer av solidaritetskravet, men dess egentliga innebörd är ömsesidighet; vi är både givare och mottagare.”
Migration innehåller, som alla politikområden, intressekonflikter och fördelningspolitik. Den som förespråkar en migration som möjliggör jämlikhet eller inte påverkar LO-kollektivet negativt kan i dag beskyllas för att vara osolidarisk, eller omoralisk. Jag vill hävda att det är tvärtom.
I en politisk kontext är utopin det högsta goda, det moraliska. Steg som tar oss närmare utopin är rätt, steg som tar oss längre ifrån är omoraliska. En stor invandring, och en liberal arbetskraftsinvandring, är omoraliskt av detta skäl. Man kan argumentera för att det vore altruistiskt, Sverige skulle kunna erbjuda miljontals människor en global klassresa. Men det skulle omöjliga vår vision, det goda och jämlika medborgarhemmet.
Vi bör ha råd att höja vår biståndsbudget som redan är världens högsta.
Innebär det här att arbetarrörelsen bör sluta med internationell solidaritet? Inte alls. Tvärtom borde vi göra mer, och vi behöver höja våra internationella ambitioner. Slavov Zizek har sagt följande: ”Lösningen är inte för de rika västländerna att ta emot alla migranter, men, att på något vis försöka förändra situationen som skapar massiva vågor av migration… Är en sådan förändring en utopi? Nej, den sanna utopin är att vi kan överleva utan en sådan förändring.”
Vi bör göra mer för att stärka fackföreningar världen runt, bekämpa fattigdom, förhindra krig och brott mot mänskliga rättigheter. Vi bör ha råd att höja vår biståndsbudget som redan är världens högsta. Frågan är inte om vi ska bedriva internationell solidaritet, utan hur. Medan migration ofta har en regressiv inhemsk fördelningspolitisk effekt så har bistånd och internationella insatser en progressiv sådan eftersom bistånd finansieras via vårt progressiva skattesystem (som bör göras betydligt mer progressivt).
Jag är övertygad om att Sverige kan och bör göra mer på området internationell solidaritet, vi kan hjälpa fler. Men det moraliska är att göra det på ett sätt som inte går emot LO-kollektivets materiella insatser eller försvårar det goda och jämlika samhället.
Avslutningvis vill jag återvända till Flarid Lagerlund. Om vi har turen att få leva i 111 år, vad kommer vår berättelse att bli? Vilken resa kommer vi att få uppleva? Jag hoppas vår berättelse blir om ett samhälle som bröt sig loss från ekonomiska kedjor och tillät människan att blomstra. Jag hoppas kunna berätta om ett land där mänsklighet för första gången nosade vid sin fulla potential.
Jag hoppas att det Flarid Lagerlund fick uppleva bara var en början.
Payam Moula, chefredaktör Tiden