”Vems ansvar är det? Alla pekar på varandra.” Rebecka Prentell djupdyker i siffror som beskriver sjuksköterskornas verklighet och menar att status quo med långa köer i vården är ett politiskt val.
Vårdplatserna
Sjukhuschefen kommer ner på avdelningen. Frustrerad. Varför är det så många på akuten som ligger i korridorerna? Varför kan de inte bara öppna upp fler vårdplatser? Man har ju precis investerat i ny utrustning. Första linjens chef möter upp och öppnar dörren till den stängda delen av avdelningen. Jodå. Utrustningen finns där. Rummet också, och där hade man kunnat lägga patienter.
Men personalen finns inte. En disponibel vårdplats är inte bara den fysiska utformningen och utrustningen utan också kompetensen som ska bemanna vårdplatsen. Därför kan man inte öppna rummet. Vårdplatsen är inte disponibel. Personal saknas. På akuten har man köpt grytlock att dela ut till patienter som ligger på britsar ute i korridoren som saknar larm. Så att de kan smälla i grytlocken för att larma. Om det skulle vara något.
Första linjens chefer som jag träffar ute på arbetsplatserna är ofta väldigt frustrerade. I stället för att jobba med att förbättra arbetsmiljön eller vården så sliter de för att få in personal som kan jobba. Sms:a, truga, spela på samvetet, beordra. Schemarader som ska täckas. Mertid, övertid, extra övertid, beredskap, jour. Kärt barn har många namn brukar det ju heta. Det finns även många namn på alla de modeller som kommit till när färre ska vårda fler.
Vårdbehoven har ökat, inte minst tack vare framsteg inom medicin och omvårdnad så lever människor längre i dag än vad man gjort tidigare. Och det är inte bara gruppen 80+ som ökar, utan också de unga ”överlevare” som lever hela livet med tillstånd som historiskt inte gått att göra något åt och som nu lever hela livet. Det är i grunden fantastiska nyheter. Vi lever sannerligen i den bästa av tider! Men ökade och mer komplexa vårdbehov ställer också högre krav på välfärden och dess medarbetare.
Lönerna
Jag går till affären och ska köpa mjölk. Jag har bestämt mig för att mjölken får kosta 9,50 kr för en liter. Det är ett bra pris, tycker jag. Men i affären står det att mjölklitern kostar 13 kronor. Kollar efter ett annat märke, kanske något med kort datum. Besöker en annan butik. Inte där heller. Kommer hem med 2,5 dl ”matlagningsgrädde” från ett billigt märke som jag späder med vatten. Det får duga.
(Men det är ju inte mjölk.)
Lars Calmfors, professor emeritus i nationalekonomi och tidigare ordförande för Arbetsmarknadsekonomiska rådet, har genom åren påpekat att lönerna skulle behöva höjas med flera procentenheter under flera års tid för att komma till rätta med bristen på sjuksköterskor.
SCB släppte 2017 en stor undersökning bland sjuksköterskor som lämnat yrket där de ställde frågan om varför man lämnat. Den vanligaste anledningen, 60 procent av de svarande, sa att det berodde på villkoren: lön och arbetstider. På andra plats kommer arbetsmiljön: stress och arbetsbelastning. Först på tredje plats kommer att man ”blev intresserad av ett annat yrke”. Man lämnar alltså inte för att gå till något annat, utan för att komma bort ifrån.
Lönespridningen behöver öka. Det kan tyckas självklart att den sjuksköterska som har mest erfarenhet, som handleder studenter, som nyanställda vänder sig till när de har frågor, som tar ansvar för än det ena än det andra också ska vara den som tjänar bäst. Möjligheten att göra lönekarriär är en viktig sporre och lönesättning som upplevs som orättvis eller osaklig kan fungera precis tvärtom. Om det år ut och år in inte blev mer än någon hundring mer i lönekuvertet, medan nyutexaminerade kommer in på nästan samma lön som du själv har efter många år på samma arbetsplats – vad skickar det för signal?
På samma sätt är det viktigt att bredda möjliga karriärvägar, särskilt de som inte innebär att du lämnar patientarbetet. Det är alltför ofta som karriärsteg tar dig längre och längre bort från patienterna – till ett kontor någon helt annanstans. På det sättet går man miste om viktig kunskap och erfarenhet.
Lön, arbetstider, arbetsmiljö och karriärmöjligheter går att påverka. Det är politiska beslut som lagt grunden för den här situationen. Det är politiska beslut som måste till för att förändra den.
Deltiderna
Det ringer in en student till det fackliga centrumet på Södersjukhuset i Stockholm där jag befinner mig en dag. Studenten har en fråga till den fackliga förtroendevalda om anställningskontraktet hon snart ska skriva på. ”Ska jag be att få jobba deltid från början, så att jag orkar ett helt yrkesliv?”
Närmare sex av tio svarande i Vårdförbundets arbetsmiljöenkät instämde i påståendet ”stressen påverkar hela mitt liv”. Över hälften instämde i att ”stressen gör att jag funderar på att byta jobb”. Omkring 60 procent av landets barnmorskor jobbar deltid och cirka 40 procent av sjuksköterskorna. En stor del av dessa har en heltidstjänst ”i botten”, men har själva valt att gå ner i tid. Bland sjuksköterskor väljer man alltså att gå ner i tid för att orka jobba, till skillnad från andra grupper som inte erbjuds ett heltidsarbete eller som väljer deltid kortare perioder av sin karriär.
I rapporten Yrken för livet kräver bättre villkor så räknade vi på hur många fler medarbetare som det skulle innebära om det ”frivilliga” deltidsarbetet kunde omvandlas till hållbara heltider. Totalt rör det sig om årsarbeten motsvarande 790 barnmorskor, 7645 sjuksköterskor och 470 biomedicinska analytiker.
Det handlar för de som går ner i tid om att orka med vardagen och livet. Att komma hem och inte må som en urvriden trasa. Så man betalar priset själv för sin återhämtning, genom en deltidslön som ger en deltidslivsinkomst som ger en deltidspension.
Ansvaret
Jag ställde en gång frågan till en vd på ett stort vårdbolag hur många arbetsuppgifter man kunde plocka bort från henne, och att hon fortfarande skulle kunna ta sitt ansvar gentemot bolagsstyrelse och ägare. Och om hon själv behövde vara med och bestämma om det, om det skulle bli aktuellt. Det var svårt att svara på det. Vi bytte ämne.
En strategi som ibland förordas för att komma till rätta med bristen på rätt utbildad personal (som vill jobba i regioner och kommuner) är så kallad ”uppgiftsväxling”. Om man bara skyfflar runt arbetsuppgifter så borde det inte märkas lika tydligt att man inte är tillräckligt många. Eller så har man på riktigt en bild av att sjuksköterskorna jobbar med fel saker. Så kanske det är i vissa fall.
Delegering sker i dag på många håll rutinmässigt och bidrar till etisk stress bland sjuksköterskor. Problemet med att uppgiftsväxla är att ansvaret inte går att delegera. Ansvaret för patientsäkerheten vilar fortfarande på den som är legitimerad oavsett hur uppgifterna snurrat runt. Därför måste delegering ske frivilligt. Den som delegerar måste också ha rimliga förutsättningar att avgöra om personen som delegeras till har tillräcklig kunskap och färdighet att genomföra uppgiften.
Krav/kontroll- modellen är ett vanligt sätt att bedöma om ett yrke är hållbart eller inte. I scb och Arbetsmiljöverkets arbetsmiljöundersökning från 2019 visar det sig att sjuksköterskor ofta hade det mest ohälsosamma yrket vad gäller bristande balans mellan krav och resurser. Arbeten med höga krav i kombination med begränsat inflytande och handlingsutrymme över själva arbetssituationen förknippas med ökad risk för ohälsa. Bara en av tio sjuksköterskor hade den för hälsan gynnsamma kombinationen av höga krav som också vägs upp av stor kontroll. Medlemmarna i Vårdförbundet vittnar om att de känner sig otillräckliga i relation till patienternas behov för att man inte hinner med. De vittnar om rädsla för att göra misstag. Men också om oro över att själv bli sjuk och utbränd.
Jag tänker att politikerna borde fundera mer på hur man kan öka tilliten till professionerna och på så sätt även öka känslan av kontroll hos den enskilde. I stället för att gå in på detaljer kring uppgiftsväxling.
Konkurrenterna
För länge sedan så fanns i princip bara en arbetsgivare att välja på för den som utbildat sig till sjuksköterska. Landstingen. I det tidiga Vårdsverige var det till och med så att sjuksköterskorna bodde på sjukhusen. De fick inte gifta sig, inte skaffa barn. I dag ser det tack och lov inte ut så. I dag finns många arbetsgivare att välja mellan, privata och offentliga, digitala och fysiska eller varför inte digifysiska.
I dag fungerar arbetsmarknaden som en marknad, även för dessa grupper. Som sjuksköterska kan jag lämna en dålig arbetsgivare, precis som jag kan lämna ett dåligt äktenskap. Regioner och kommuner verkar ibland vara lite yrvakna inför det här faktumet. Kanske befinner de sig fortfarande i en tid när
sjuksköterskorna bodde på sjukhusen och ser då inte att de faktiskt måste konkurrera om kompetensen med andra.
Besluten
”Hälso- och sjukvården är komplex.” Så börjar aldrig en tanke som slutar i ett framåtlutat förslag på nya sätt att ta sig an frågorna. Förslag på ett förändrat görande. När någon konstaterar att hälso- och sjukvården är komplex lämnar jag oftast rummet med en känsla av att vara ett cykelhjul med pyspunka. Det snurrar runt runt men det går bara trögare att försöka ta sig framåt.
Det är komplext.
Det är för svårt.
”Vems ansvar är det?” Alla pekar på varandra.
När jag är på väg att få pyspunka så brukar jag tänka på vad alternativet är. Vill vi ha det så här? Kan vi verkligen se oss själva i spegeln och vara nöjda med hur det ser ut?
Jag tror inte på förändring medelst väpnad revolution. Jag tror på reformer som grund för samhällets förändring. Situationen måste gå att förändra, verkligheten analyseras och förstås för att kloka politiska beslut ska kunna fattas som ger oss en ny riktning. Vi måste bryta den negativa spiralen. Vi kan inte sitta still i båten. Vår tid är nu.
Text: Rebecka Prentell, socialdemokrat i Sundbyberg, Arbetar till vardags som tjänsteman på Vårdförbundet
