Varför röstar kvinnor och män så olika? Och varför lämnar männen socialdemokratin? Hanna Alexandersson skriver om rekordvalet 2022.
Även om någon officiell valanalys inte har släppts från Socialdemokraterna ännu tycks slutsatsen vara klar hos såväl arbetarkommun som företrädare ur partiledningen: partiet måste vinna tillbaka väljare från Sverigedemokraterna. Men slutsatsen hade likt väl kunnat formuleras om till att S behöver vinna tillbaka männen.
För i valet 2022 hade Socialdemokraterna ett lägre stöd än någonsin tidigare bland män. Och faktum är att skillnaden mellan hur män och kvinnor röstade var rekordstort i årets val, och som störst var skillnaden mellan just Socialdemokraterna och Sverigedemokraterna.
S fick ett hela åtta procentenheters starkare stöd bland kvinnor än bland män, och SD vann nio procentenheters starkare stöd hos män än hos kvinnor.
För ett arbetareparti med anspråk på regeringsmakten är det ett reellt problem. Stödet från besvikna liberala väljare är inte en tillräckligt god grund för partiet att stå på, varken av strategiska eller existensberättigande skäl.
Men varför röstar män och kvinnor så olika i dag? Även om den ökade könspolariseringen är en del av en längre trend förbryllar den delar av forskningskåren. Devisen inom valforskningen har länge varit att ju mer jämställt ett land är, desto mindre skillnad syns i hur män och kvinnor väljer att rösta. Men nu motbevisas det, både i Sverige och andra europeiska länder.
Av de fem mest prioriterade politiska frågorna i årets val överlappade bara två mellan män och kvinnor; sjukvård och skola. Medan kvinnorna prioriterade jämställdhet, välfärd och äldreomsorg var männens viktigaste frågor lag och ordning, energi och svensk ekonomi. För kvinnor kom energifrågan först på tionde plats, och för männen kom jämställdhet som tolfte viktigaste fråga.
Även föreställningen om att jämställdhet skulle vara en generationsfråga där de äldre är mer konservativa får stryka på foten, för uppdelningen återfinns även hos de yngre generationerna. Och inte nog med det. Enligt ny forskning från Göteborgs universitet är det unga män som är mest negativa mot ökad jämställdhet. De som anser sig ha mest att förlora på ökade rättigheter för kvinnor är de som bor i kommuner där arbetslösheten ökat som mest de senaste åren. Forskarna bakom studien tror att attitydförändringen beror på föreställningen att framsteg för en grupp sker på bekostnad av en annan.
Med andra ord; där framtidsutsikterna sinar, sinar även stödet för jämställdheten. Och det är också i kommuner med hög arbetslöshet – som Flen, Botkyrka, Perstorp – där Sverigedemokraterna hade stora valframgångar. S behöver erbjuda ett bättre alternativ för de män som ser med oro på framtiden.
Och det är här det blir viktigt att hålla två tankar i huvudet samtidigt.
För samtidigt som jämställdheten har gått fram de senaste årtiondena och förbättrat många kvinnors livsvillkor har samhället parallellt transformerats till ett informationssamhälle som många menar att kvinnor – med sin högre utbildning och fler nära relationer – är bättre rustade för. Det innebär inte att det patriarkala samhället inte längre gynnar män eller att många män fortfarande tjänar mer än kvinnor. Män har inte fått det sämre på bekostnad av jämställdheten; men det förändrar inte faktumet att många män har varit förlorare på den rad större globala trender och fått det relativt sämre jämfört med andra grupper i samhället.
På ett sätt är det paradoxalt, att stödet för jämställdhet minskar bland många män samtidigt som de själva har mycket att vinna på ett ökat jämställdhetsperspektiv inom politiken. Men jämställdhetsfrågan har blivit en allt större del av den kulturella konfliktlinjen i den könspolariserade väljarkåren.
Oavsett så kan S kommunicera politik för lika livsvillkor och lyfta frågor som berör; som varför vi tyst accepterar att pojkar år efter år presterar sämre i skolan eller de höga självmordstalen hos män till följd av ensamhet.
Och det finns bortom det substantiella en potentiell sprängkraft i signalpolitiken.
Och det gäller att bli en relevant kraft snabbt. För hur mycket partiet än kortsiktigt vill vinna tillbaka de män som flytt, så finns det i dag en hel generation unga män som aldrig ens hittat hit.
Text: Hanna Alexandersson, kulturredaktör Tiden
